torsdag 31 maj 2012

Svårt, men inte omöjligt


En länk har snurrat runt på Facebook under den senaste veckan. Länken kopplar till Suomen Kuvalehtis artikel från oktober 2008 (http://suomenkuvalehti.fi/jutut/kotimaa/koulusurmat-lauri-on-mahdollinen-joukkomurhaaja ) som berättar historien om en ung man som själv varit nära att förverkliga sina våldsfantasier, men istället sökt hjälp och lärt sig hantera dem. En annan som är aktuell med frågan är Lionel Shriver, som skrivit den fiktiva boken ”We need to talk about Kevin”, som nyligen kommit ut som film (http://www.svd.se/kultur/film/gastkramande-mardrom_6857203.svd ). Båda dessa personer utmanar oss med frågorna: är det möjligt att förstå hur ondska skapas? Är det till och med möjligt att känna igen delar av det hos en själv?

Det är tungt att försöka förstå. Det är lättare att slå ifrån sig de tunga tankarna med att säga att det är omöjligt att förstå sådana människor. Det som är omöjligt kan inte lilla jag göra något åt. Det som är omöjligt behöver jag inte ta ansvar för.

Camilla, vikarierande ansvarig krisarbetare här på Krisjouren, skrev en mycket stark insändare till HBL där hon tog ställning både för tillräcklig professionell hjälp i tid och för stärkandet av medborgarhänsynen i vårt samhälle (insändaren kan också läsas på HelsingforsMissions sidor här: http://www.helsinkimissio.fi/?sid=29&tid=907 ). För tillfället går dessa våldsdåd att förstå. Isolering, utanförskap, en känsla av att måsta klara av allting på egen hand, en känsla av att vara ensam och att ingen bryr sig. Värdelös. Inget att förlora. Ingen som har lärt en att känna för andra, ingen som har hjälpt att utveckla empati där det kanske varit svagt från början. Ingen som erbjuder andra vägar för att hantera starka negativa känslor.

Vi har de verktyg som krävs för att skapa ett samhälle där våldsdåd som de i Hyvinge, Kauhajoki, Jokela och Myyrmanni inte går att förstå. Ett samhälle som ger plats för alla och stöd för den som behöver. Vi har möjlighet att själva se mer, förstå mer, och finnas till mer för andra. Vi har också möjlighet att göra vår röst hörd, att rikta samhällets blickar mot det som är viktigt. Ett fungerande, tidigt ingripande vårdnätverk som erbjuder flexibla sätt att stöda människor med olika behov. Ett vårdnätverk byggt på arbetskraft som är motiverad, inte överbelastad. Det är inte omöjligt.


Lotta Wieliczko

fredag 25 maj 2012

Tankar om tid


Jag har alltid mer eller mindre funderat på tid. En typisk stund som får mig att tänka på tid är då jag tar rulltrapporna ner till metron och ser människorna springa för livet. Det känns nästan underligt att stå stilla. Men vad är tid egentligen? Jag anser att tid är något man har och kan prioritera att ge, kanske till en god vän. Tid är också något vi försöker spara med hjälp av modern teknik och något vi ändå ofta tycker att vi har för lite av. Tid kan användas som ett arbetsredskap för att mäta saker. Tid sägs vara pengar.

På Krisjouren för unga diskuteras tid och tidshantering ofta i samband med stress och ångest. Alla är vi mer eller mindre tidsbundna. Skolan och arbetet har ofta ett strukturerat minutschema. Hur skulle det annars fungera? Det kan kännas skönt att inte behöva fundera på tiden när den är färdigt upplagd men samtidigt kan planering bli en enorm utmaning när vi inte har ett färdigt schema att följa. Första gången då många blir utsatta för denna utmaning är då studierna blir mer självständiga vid andra och tredje stadiet. Friheten att välja sina kurser och planera schemat kan kännas fantastisk, men samtidigt kan planerandet av studier, fritidsintressen och arbete väcka ångest och oro. Det är ju var och en själv som får se till att samla ihop tillräckligt med studiepoäng och bli utexaminerad. 

Utöver att behöva planera sin egen tid lägger dagens samhälle stora krav på unga studerande. Överlag räcker det inte bara till att klara av studierna, utan studerande förväntas sig att skaffa arbetserfarenhet. Detta kan ofta leda till att man avstår från sin fritid. Inom vissa branscher kan arbetet till en början vara oavlönat, vilket betyder att den unga studerande är tvingad att skaffa sin inkomst på annat håll. I värsta fall är den unga aktiv på tre om inte fyra olika håll, då han eller hon i verkligheten förväntas studera på heltid. Mår man faktist bra av detta och var har tanken “kvalitet före kvantitet” blivit av? 

Ta vara på stunden och våga ifrågasätta de krav som ställs på dig!

Hanni Erkkilä

 





onsdag 16 maj 2012

Tänkvärt

Rubriken hänvisar till titeln på en bok jag fick av en klient då hon avslutade sina besök på Krisjouren för unga. Jag vill dela med mig av boken med ett citat ur den som jag upplever speciellt tilltalande.

"Bland all lycka
som vi kan uppleva,
är den största att upptäcka
våra egna inneboende möjligheter.
Det vi upptäcker,
är något omistligt,
något vi själva kan förvalta."




Carmela Lindroos

fredag 11 maj 2012

Klädernas diktatur?

Jag satt och pratade häromdagen med en lång person. Hon har svårt att hitta byxor av passlig längd. Jag har svårt att hitta byxor av passlig längd. För henne är 34:or lite för korta, för mig är 30:or lite för långa. Det är svårt att hitta storlekar utanför de vanliga. Och varför är det så ofta så, att man tänker att det är något fel på en själv då byxor inte passar? ”Jag har bara helt fel kroppsform för alla kläder i butiken” har jag hört någon säga. Det är ju kläderna det är fel på! Är det inte ändå så att kläderna är till för oss, inte vi för kläderna? Standardmåtten på massproducerade kläder passar inte för värst många egentligen, eftersom vi alla är så annorlunda, både i längd, bredd och proportioner. Lyckligtvis finns det många klädproducenter, och någonstans finns de märken som har förstått hur man får fram det bästa för just din form. Du är bra som du är. Låt kläderna stöda den du är, inte bestämma hur du skall vara!

Jeans line drying
 
Source: ecouterre.com 


Lotta Wieliczko

torsdag 3 maj 2012

Förändringar och nya vindar

Efter nästan 8 år vid Krisjouren är det nu dags för mig att ta en liten paus och styra kosan mot nya äventyr i form av moderskapsledighet. Nytt och spännande eller stort och skrämmande? Ja, lite av både och, antar jag. På sistone har jag funderat mycket på förändringar, hur de upplevs och vad allt de medför. I och för sig är ju livet en konstant förändring – man stiger så att säga inte ner i samma flod två gånger. Förändringar väcker ofta motstridiga känslor och det tar tid att anamma sig nytt även om det är något roligt som väntar. Egentligen är det inte det nya som är så svårt att ta till sig - det är det gamla som är svårt att lämna bakom sig. Speciellt då ”det gamla” är något som ligger väldigt nära ens hjärta.

Under mina år vid Krisjouren har jag fått vara med och starta upp och utveckla verksamheten från babyskor. På vägen har jag fått ta del av otaliga livsöden och berättelser, som alla har lämnat efter sig något i mitt hjärta. Det är med värme och glädje jag återkallar till mitt minne alla de fina ungdomar jag har haft privilegiet att få lära känna och vars historia jag har fått följa med en bit på vägen. Jag har även fått uppleva fyra olika verksamhetsutrymmen, som vart och ett har satt sin prägel på Krisjourens anda och utformning. Likväl har jag fått bevittna den explosionsartade tillökningen av Krisjourens personal – från att ha startat som den enda svenskspråkiga krisarbetaren är vi idag ett team på fyra. Och det är i händerna på dessa fyra underbara och yrkeskunniga kvinnor som jag nu med lugn i sinnet lämnar över verksamheten för en tid. Nu är det dags för mig att samla på mig nya upplevelser och äventyr, och med dem i bagaget ser jag fram emot att vid tillfälle återvända med nya insikter och ytterligare inspiration!

Heidi Nygård-Michelsson