Grupper och kurser som förebyggande verksamhet och stöd i vardagen

En av verksamhetens grundpelare vid Krisjouren för unga är att vi erbjuder förebyggande hjälp. Vi erbjuder stöd i sådana situationer då det inte är fråga om ett behov av sjukvårdstjänster, utan om att få vardagen att gå i en sådan riktning som leder bort från ett möjligt framtida behov av vård. Kort sagt – att förebygga uppkomsten av större svårigheter.

Största delen av vår verksamhet baserar sig på individuella, reflektiva samtal tillsammans med unga som träffar en krisarbetare på veckobasis. Men något vi allt mer utvecklat under de senaste åren är utbudet av kurser och gruppverksamhet. En diskussionsgrupp kring temat självbild är något som de flesta ungdomar kunde ha nytta av, oberoende av situation. Självbild är något som få unga, eller vuxna heller för den delen, är helt oberörda av – Vem är jag? Vad vill jag? Vad skall det bli av mig? Intresset finns, det är lätt att säga på basis av de diskussioner som förts med klienterna vid Krisjouren, men också med många andra ungdomar. Men hur skall man få ihop grupper? Tröskeln att komma till ett ställe som Krisjouren för unga är fortfarande hög, man kommer ofta inte innan man redan mår ganska dåligt. Hur skall man då samla ihop en grupp som har en ännu mer förebyggande funktion än det individuella klientarbetet?

En lösning har varit att utvidga gruppverksamhetens material till att bli en kurs som kan hållas inom ramarna för skolverksamheten. Hälsokunskap 4 i Mattlidens gymnasium var ett exempel på en sådan kurs. Sjutton ungdomar samlades varje vecka för temalektioner och avslappningsövningar, och samlade sedan in sina upplevelser i en kursdagbok, där de reflekterade över sitt eget förhållande til de olika teman som tagits upp. Informationsmässigt togs väldigt vardagliga saker upp under kursen - vikten av att sova, äta mångsidigt och röra på sig lite grann är teman vi alla känner till. Men något händer då man reflekterar över hur man själv, personligen förhåller sig till dem. Vardagen är en oerhört viktig del av våra liv, och hur vi lever ut vardagen har en stor inverkan på hur vi upplever att våra liv är - hur bra vi upplever att vi har det. En stor del av kursen fokuserade också kring hur vi tolkar vår situation - fastnar vi i att gräma oss om våra problem eller kan vi anta ett mer lösnings- och resursbaserat perspektiv - Vad vill jag uppnå? Vad fungerar redan?

Året 2012 leder mot sitt slut och vi står inför att planera vårens verksamhet. Vilken form av gruppverksamhet borde vi satsa mer på, vad är behovet? För att dra igång en grupp behöver vi minst fem deltagare och ett passande tema. Föreslå gärna en grupp för oss - förslag kan skrivas in som kommentarer här i bloggen eller så kan man kontakta oss på krisjouren@helsinkimissio.fi.

Mer information om vår grupp- och kursverksamhet finns på våra webbsidor, www.krisjourenforunga.fi under rubriken Grupp- och kursverksamhet.

Charlotte Wieliczko

Konsten att bemöta andra

Att lyssna och vara öppen, utan att ha färdiga svarsalternativ eller ständig analysering av den andras utsago är inte alltid lätt. Man kan öva på att se den andra som ett ekollon; i alla finns mera än det syns utåt. Ett ekollon ser värdelöst och anspråkslöst ut, men i ekollonet finns en inbyggd potential till att växa till en stadig ek, med starka rötter.

Första intrycket av andra får man bara en enda gång. När vi träffar personer gör vi snabbt en bild av hurudana de är. Denna bild bygger ofta mycket på våra förhandsinställningar och mindre på vad den nya bekantskapen verkligen förmedlar.  Människan har en tendens att se det den tror på. Man tänker ofta att man har rätt och håller starkt fast vid denna tanke.

Det är lätt att gå efter stereotyper och dra slutsatser men hur ofta går de fel? Det kan gå att bearbeta bort vissa stereotypiska tankar även om vi samtidigt, till en viss grad är fängslade av dem. Vilket i och för sig inte är så konstigt om man tänker på att vi redan som barn t.ex. blir lärda hur vi som pojkar och flickor förväntas vara och agera. Man kan fundera över varför vi känner behov av denna systematisering där förenklade föreställningar bildar vissa grupperingar? Kontroll? Rädsla? Eller kanske helt enkelt ett system som stöder oss att känna igen och förstå saker och ting bättre? Det är naturligt att anamma dessa enformiga begrepp, bland annat för att inte hamna utanför en grupp eller ett samhälle. Vi lever i ett starkt individualiserat samhälle där människan visar sitt behov av den andra mindre än någonsin.     

Människans psyke, språk och kropp är i samma system. Det hur vi gestaltar omvärlden beror på om vi reagerar starkast genom hörsel, syn eller känselsinnet. Det formar också det hur vi lär oss, uppfattar saker och hur vi använder vårt språk. Ju mera vi använder alla sinnen, desto lättare har vi t.ex. att lära oss nya saker. Vet du vad som är ditt starkaste sinne? Om du t.ex. tycker det är viktigast att ”höra tydligt” vad en förläsare säger, använder rytmer i uttalet, berättar historier och tycker om att prata inför publik, kanske ditt hörselsinne är starkast. Ifall du ofta beskriver händelseförloppet i ”hur det såg ut”, kanske ditt sätt att gestalta omvärlden sker starkast via synsinnet? Ifall du tycker om att genast ta itu med saker, vill ha egen uppfattning om det skedda kanske förnimmer du världen via ”att göra/känna på”.

Olika personer som gestaltar omvärlden via olika sinnen och kan ge totalt olika innebörd för t.ex. musik. För den som ”hör” kan det vara ”rösten” som gäller, för den som ”ser” kan musiken innebära inre bilder och för den som känner efter kan det vara ”känslan” i musiken. Ett ord kan få totalt olika innebörd beroende på hur var och en upplever ordet.

Det är lättare att komma i kontakt med någon ifall man känner igen hur någon gestaltar sin omvärld. Det får man reda på bara genom att vara lyhörd. Men man kan aldrig fullständigt veta vad och hur någon tänker, känner eller vilka erfarenheter man bygger sina upplevelser på – för då måste man ju uppleva världen exakt som den andre – det kan ingen.

Genom att acceptera varandras särdrag och olikheter och fundera kring hur denna person kunde berika och lära en samt vad man kunde ta med i sin tankevärld – då lär man sig samtidigt att se positivt på andra människor.

Nästa gång du harmas över någon, fundera vad hon/han har att ge dig? Finns det något i honom/henne som är vackert, som du kunde uppskatta, värdera och se på ett finare sätt.

Camilla Laine och Hanni Erkkilä

Musik som kraftkälla

Det är många av våra unga klienter som lyfter fram musiken som en stärkande kraft. Jag är väldigt intresserad av vad som ger var och en styrka att klara av sina utmaningar, vad man brukar ta till när det känns jobbigt eller vad som t.o.m. hjälpt en vidare i livet. Därför brukar jag ofta fråga efter dessa kraftkällor och samla på mig en massa info om böcker, låtar, ställen, meningar... som gett någon kraft.

Det är frågan om subjektiva känslor, tolkningar och åsikter. Men den kraft t.ex. musiken, en melodi, en röst, en låt, kan ha för någon är enorm. Det kanske inte ens är en vacker låt. För någon är det melodin som känns viktig, för en annan är det orden i en sång, för en tredje kan det vara musikvideon… som lyfter fram tröstande/stärkande/lyckliga eller förklarande moment i livet.

Musikens kraft kan handla om en intensiv känslostorm som för lyssnaren kan vara livsavgörande.

Ibland tänker jag att musiken i sig kan fungera terapeutiskt. De flesta får positiva upplevelser från musiken. För någon kan musiken ge ett upplyft, ett lyckorus, eller en mening i tillvaron. Den kan vägleda en att hitta sin inre styrka, sig själv, sin identitet, sin själ. Den kan fungera som ett tillflyktsställe, eller lindra som smärta så livet känns mindre plågsamt. Den kan kännas rakt in i hjärtat och själen och ge en tröst. Man kan reagera starkt och bli helt som förhäxad av musiken och få en overklig, kanske t.o.m. euforisk känsla. Man kan känna glädje, extas t.ex. på en musikkonsert, på bio eller då du sitter i bussen och lyssnar via hörlurarna på en viss låt. Låten som ”väcker dig till liv” kan vara en ”en gångs händelse” och nästa gång ger samma låt inte nödvändigtvis ”gåshud” eller så blir det en älsklingslåt du tar till i en viss ”mood”.

Men musiken kan också framkalla negativa ”oönskade” känslor. Känslor av vanmakt (ångest), rädsla eller sorg. Ofta har det då att göra med traumatiska sinnesupplevelser eller associationer till en obehaglig händelse. Den kan öppna någonting från det förflutna som man länge undanträngt. Vilket kan vara en renande och fin grej som behövs för att börja må bättre.

Jag har många gånger tänkt på vad detta kan bero på. Någon har satt sin själ i orden, musiken och melodin och det måste ju finnas någon som berörs/förstår/tänker/tolkar det på det sätt det är ”avsett”, någon som får en att tänka och känna så som författaren/kompositören/sångaren kreativt fått det till en helhet?

Många säger att musiken förändrat deras sätt att se på sitt liv. På ett bra sätt.

Vi önskar här på Krisjouren för unga att du delar med dig din erfarenhet om vad som ger dig krafter i vardagen. Det kan handla om musik, en bok du läst, en bio du sett, en tavla du betrakta...

Vi lägger också gärna upp dina tankar på denna blogg, anonymt eller med namn.

Dela ditt liv, du blir inte ensam

Camilla Laine

Fokus på förebyggande åtgärder och lågtröskelverksamhet för unga

Barn- och ungdomspolitiska utvecklingsprogrammet för 2012–2015 godkändes av statsrådet 8.12.2011 och har nu varit i kraft i elva månader. Programmet baserar sig på ungdomslagen (Ungdomslagen 72/2006) som gäller alla i befolkningen under 29 år. Enligt befolkningsuppgifter från 2010 var 34 % av Finlands sammanlagda befolkning personer under 29 år (1 825 661 st.). Ungdomslagens syfte är att stöda ungas utveckling och självständighetsprocess, främja aktivt medborgarskap, stärka de ungas sociala identitet och förbättra deras uppväxt- och levnadsvillkor.

Utvecklingsprogrammet har tre mål som fått högsta prioritet – delaktighet, likställdhet och hantering av vardagen. I programmet betonas särskilt betydelsen av delaktighet. Känslan av delaktighet uppstår genom att man har möjlighet att delta och påverka i den gemenskap man tillhör. När det gäller unga personer handlar detta om skola, studier, arbete och fritidsverksamhet.

Med likställdhet avses att alla människor har samma värde oavsett ålder, kön, etnisk bakgrund, nationalitet, religion, övertygelse, åsikter, handikapp, hälsotillstånd, sexuell läggning, könsidentitet eller andra egenskaper som har att göra med ens person.

Hanteringen av vardagen kan ses som livskompetens, och syftar i utvecklingsprogrammet till att en ung människa kan ta ansvar för sitt eget liv, sin ekonomi och sin mentala välfärd, med beaktande av utvecklingsstadiet den unga befinner sig i. I detta avseende är utbildning, sysselsättning, hälsa och välmående centrala förutsättningar för hanteringen av vardagen.   

Antalet unga som är utanför arbetsmarknaden har ökat under de senaste åren, år 2008 var 40 000 unga utan arbete eller saknade studieplats. Bidragande faktorer till utslagning är bl.a. bristande utbildning och förmåga att hantera vardagen. Allt fler unga marginaliseras och stannar kvar hemma. Åtgärden för att förebygga och minska utslagningen är genomförandet av samhällsgarantin för unga. Detta kommer att ske fr.o.m. början av 2013, då varje ung person under 25 år samt varje nyutexaminerad person under 30 år erbjuds en arbets-, praktik-, studie-, ungdomsverkstads- eller rehabiliteringsplats inom tre månader efter att ha blivit arbetslös. Ingen skall lämnas vind för våg.

Majoriteten av barnen och de unga i vårt samhälle mår bra och anser sig vara friska. Trots detta finns det flera problem i barns och ungas livskompetens och hälsovanor i denna dag, bl.a. sömnbrist, psykiska symtom, för lite motion och missbruk. Ett av utvecklingsprogrammets strategiska mål strävar efter upprätthållande av barns och ungas välmående och hälsa genom förebyggande åtgärder.  Med tanke på detta är speciellt tjänster med låg tröskel viktiga. Om och när man behöver hjälp, skall den finnas snabbt till hands. Tjänster för barn och unga samt deras familjer ”bör bilda en systematisk och kontinuerlig funktionell helhet som möjliggör delaktighet för barn, unga och familjer”. I främjandet av hälsan läggs tyngd på omfattande, förebyggande verksamhet som riktas till hela åldersgruppen eller riskgrupper före man upptäckt symtom eller uppmärksammat något särskilt. Målet med detta är att minska på behovet av korrigerande åtgärder, som ofta kräver avsevärda resurser. I de riktlinjer som framställs i programmet vill man fokusera på tjänster med låg tröskel i synnerhet.

Servicen som Krisjouren för unga erbjuder unga och unga vuxna i åldern 12–29 år, är en verksamhet med låg tröskel där man jobbar mycket med ungdomar kring frågor som har att göra med hanteringen av vardagen och psykiskt välmående. Krisjouren för unga uppmärksammades på svenska dagen 6.11.2012 med Bojan Sonntag-priset som delades ut av Svenska Finlands Folktings garanter r.f. Läs mer: http://www.helsingforsmission.fi/?sid=463

Vi är mycket stolta och glada över all den uppmärksamhet och de gratulationer vi fått tack vare priset och tackar än en gång garanterna för premieringen!

Carmela Lindroos

Ångest, och böcker om ångest

Ångest är ett ord som de flesta av oss förstår och använder, men som vi så ofta också missförstår. Man kunde säga att orden ångest och ångest är så kallade homonymer – ord som stavas och uttalas på samma sätt, men som betyder olika saker.

Den första ångesten känner vi alla till, fast vi kanske beskriver den på olika sätt. Det kan vara en krypande känsla i magen, en nervös oro för ett tentamenstillfälle, en tunghet i kroppen då man måste göra svåra beslut. Det är en ångest som beror på något, som vi klarar av och som går över då vi har åtgärdat orsaken.

Den andra ångesten är svår att förstå för den som inte upplevt den. En ångest som kommer utan orsak och som inte försvinner trots att allt borde vara bra. En ångest som får en att stå på brokanter och verkligen tänka hoppa, som får en att försöka dämpa den med fysisk smärta, alkohol, sex – vad som helst som för ett ögonblick tar bort ångesten.

Ann Heberlein och Sofia Åkerman är svenska författare som tagit upp hur det känns att känna riktig ångest. Ann Heberlein har skrivit flera böcker, men hon blev speciellt uppmärksammad för boken ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” där hon på ett ganska rått och öppet sätt beskriver hur det varit för henne att sedan 20-årsåldern ha lidit av bipolär sjukdom. Boken utkom 2008 och skapade mycket debatt. Bilden hon målar upp om ångesten är obehaglig och många vill hellre se bort. Hon beskriver ångesten som något fult, äckligt, och värjer sig mot romantiserade bilder av lidande som något melankoliskt men ändå vackert. Ann Heberlein var fortfarande sjuk när boken kom ut, men övertalades att skriva en ny bok efter att hon blivit frisk. Boken kom ut förra året och heter ”Ett gott liv”. I slutet av boken skriver hon så här: ”Jag vet att jag vill leva. Jag vill verkligen inte dö. Jag vill leva fullt ut. Jag vill leva sant och äkta och gott, på det sätt jag kan och vill leva, tillsammans med dem jag älskar”.

Sofia Åkerman debuterade år 2007 med boken Zebraflickan, som handlar om hennes ångest som ledde till att hon som 14-åring började skada sig själv. Hon har också tillfrisknat sedan dess, även om det tog många år, och hon är idag en utbildad sjuksköterska som arbetar passionerat med att utbilda och föreläsa för att människor bättre skall kunna hjälpa sådana som skadar sig själva. I sin första bok beskriver hon hur hennes egna tankar vände sig emot henne, hur hemsk och förskräcklig hon upplevde sig själv, hur självskadandet var det enda som kändes, men som ändå inte fick henne att må bra. Tre år senare utkom hon med en ny bok ”För att överleva – en bok om självskadebeteende”. I den tar hon ett mer professionellt perspektiv och lyckas mycket väl koppla kunskap och information om självskadebeteende med den där personliga stilen som gör att man får en känsla av att hon verkligen vet vad hon talar om.

För den som känner igen ångesten, den fruktansvärda, hos sig själv eller andra rekommenderar jag de här böckerna och författarna. Det kan hjälpa att känna igen något man själv upplever, även om det inte tar bort själva känslan. Den som har ångest känner sig sällan förstådd av människorna omkring. Då kan det kännas lättande, åtminstone för en stund, att läsa om någon annan, någon som skulle förstå. Och ifall en närstående har ångest är det viktigt att veta vad de handlar om. Så att man kan säga något annat än ”det går säkert bort med åldern”, eller ”jag vet hur det känns”(sannolikt gör man det inte).

Charlotte Wieliczko