Några plock från Krisjouren för ungas statistik från år 2013

Förra veckans blogginlägg handlade om kriser samt när och i vilka fall man kan vända sig till Krisjouren för unga. En del unga är fundersamma över om deras situation är tillräckligt allvarlig för att få hjälp, att de inte tar plats istället för någon annan som kunde behöva hjälpen mera. Den individuella upplevelsen av situationen är det väsentliga anser vi på Krisjouren för unga – den ungas upplevelse och behov för samtalshjälp är det enda som behövs för att kontakta oss. Nedan följer lite mer ingående statistik från Krisjourens verksamhet år 2013.

År 2013 besökte allt som allt 136 klienter Krisjouren för unga. Majoriteten, 98 %, bestod av individuella klienter (133 st.). Av de individuella klienter som besökte Krisjouren regelbundet var dryga 82 % kvinnor och 15,5 % män. Klienternas åldrar fördelades på hela skalan mellan 12–29 år. Största delen av klienterna var mellan 18 och 22 år, med en medelålder på 20,2 år.

Största delen av klienterna som besökte Krisjouren år 2013 var skolelever eller studeranden (72 %), 20 % var arbetande och 8 % var arbetslösa. De flesta klienters hemort var Helsingfors (70,5 %) och därnäst Esbo (15,5 %). De resterande hade som hemort övriga orter i huvudstadsregionen (12,5 %), bl.a. Grankulla, Kyrkslätt, Vanda och Sibbo.

Det totala antalet förverkligade besök vid Krisjouren för unga år 2013 var 946 st., vilket var en stor ökning från år 2012, då besöken var 797 st. till antalet.

Besöksorsakerna delas in i fyra kategorier: psykiska orsaker, sociala svårigheter, somatiska problem och övriga orsaker. De flesta orsaker för besöken hittas under kategorin sociala svårigheter, där bl.a. problem inom familjen eller i parförhållandet, problem med studier/arbete samt självförtroendeproblematik är återkommande teman som diskuterats med krisarbetaren. Nästan lika många av besöksorsakerna platsar under psykiska orsaker, där deprimerad känsla, ångest/panikkänslor och stress hörde till de vanligaste. Även rädslor, oförklarligt psykiskt illamående och självdestruktiva tankar förekom i en viss grad. Bland somatiska problem framkom det mest sömnsvårigheter och olika somatiska symtom/sjukdomar. Inom kategorin övriga orsaker var oväntad tragisk händelse eller en nära persons död bland de mest förekommande orsakerna för besöken vid Krisjouren för unga år 2013.

Hur många besök det blir frågan om för en klient vid Krisjouren för unga varierar starkt, allt emellan ett till över 20 besök. De klienter som avslutade sina besök under år 2013 besökte i medeltal Krisjouren för unga 10,5 ggr. När det gäller fortsättningen behövde 59 % av klienterna som avslutat besöken vid Krisjouren för unga år 2013 ingen fortsatt vård, d.v.s. besöken var tillräckliga och klienten kunde bemästra sin livssituation på egen hand. 10 % av klienterna hänvisades vidare till någon annan instans och i 7 % av fallen avbröts besöken. De resterande 24 % var klienter som fortsatte sina besök vid Krisjouren efter att statistiken för år 2013 förts in vid årsskiftet.

Utöver klientarbetet vid Krisjouren för unga satsades det år 2013 fortsättningsvis på förebyggande verksamhet genom ett aktivt skolsamarbete. Informationsspridande och marknadsföring har alltid varit en viktig och nödvändig del av verksamheten och för det är skolorna det bästa forumet. Antalet förebyggande kontakter år 2013 var inalles dryga 4 200. Majoriteten av de förebyggande kontakterna nåddes via evenemang för större grupper unga; såsom morgonsamlingar, föreläsningar och workshopar i skolor (främst högstadier, gymnasier och yrkesskolor). Därtill besöktes Krisjouren för unga av olika grupper av bl.a. unga och samarbetspartners i de egna utrymmena.

Carmela Lindroos

Bästa/värsta krisen

Jag samtalar med en ung vuxen. Vi pratar om självbild, att känna sig själv, inre krav och framtidsdrömmar. Hur man slappnar av och ”bara är sig själv” när man inte riktigt vet vem man är eller vem man vill vara. Då säger personen mitt emot mig:

”Mina kompisar frågar varför jag går här. De tycker inte jag har någon jättestor kris direkt... Får man gå här ändå? Tycker du andra behöver den här hjälpen mer än jag?”

Det finns flera som tänker såhär, exemplet grundar sig inte bara på ett utan på flera samtal med olika personer. Orsakerna till varför den här tanken dyker upp varierar. För en del kanske det tyder på att man fått tillräckligt med stöd och kan fortsätta på egen hand. För andra kanske det handlar om en rädsla att ta för mycket plats, kräva för mycket eller att det känns ovant att sätta sig själv i första rum. Eller någon tredje eller fjärde orsak...

Jag upplever att de som kommer till Krisjouren för unga är personer som valt att ta ansvar för sitt välmående. Det är inte nödvändigtvis ett lätt beslut utan kräver en del mod. Man är villig och motiverad att inleda en process som kan kännas tung ibland, men som förhoppningsvis leder till något gott. Men att ta ansvar för sitt välmående betyder inte automatiskt att man alltid mår toppen. För det går ju inte att kontrollera allt runt omkring.  Ibland händer tråkiga, orättvisa och hemska saker. Andra gånger är det man själv som förändras och börjar uppleva saker på ett nytt sätt. Men att vilja göra det bästa möjliga av en situation eller att hantera den på bästa möjliga sätt – det tycker jag är ansvarsfullt. Hur man gör det varierar från person till person, samtalshjälp är en möjlighet bland flera.

Så, hur stor kris krävs det för att man ska kunna få samtalshjälp? När mår man tillräckligt dåligt? Enligt statistiken från förra året sökte sig en del hit för att de kände sig deprimerade eller nedstämda. Andra kom hit för att de upplevt en svårighet, till exempel förlorat en nära person, blivit mobbade eller upplevt våld. Andra gick här för att bearbeta en förändring, exempelvis att flytta hemifrån, att byta skola eller att ett parförhållande tar slut. Stress eller sömnproblem var också vanligt. Likaså oro inför framtiden eller låg självkänsla. Andra sökte sig hit för att utvecklas som person och hitta sig själv.

Men statistiken ger oss bara exempel. Det är inte situationen eller förändringen i sig som är det väsentliga, det som är mera avgörande är den egna upplevelsen. Hur man reagerar och hur man påverkas. Vad man vill och vad man tycker man behöver. Det finns ingen skala eller lista över vilka olika livssituationer som duger för att man ska kunna få samtalshjälp. Alla hanterar saker på olika sätt, och man kan inte riktigt jämföra olika personers kriser med varandra. Känns det som att man vill och har ett behov av att prata med någon utomstående, då kan samtalshjälp passa. Det räcker. Svårare än så är det inte.

Caroline Granholm

 

Glad vändag!

För att få vänner kan det vara bra att ha en insikt i vad vänskap betyder för en. Det är individuellt hur vi ser på begreppet ”vänskap”. Lättast är det såklart då båda anser den andra vara en vän. Men det kan vara svårt ifall uppfattningen om vänskap skiljs åt. En del litar genast på någon och öppnar sitt hjärta bums. För dem kan vissa som från första stund uppfattades som en god vän senare visa sig att inte vara det. Medan de som är mer försiktiga beter sig försiktigt vänligt mot någon under en längre tid utan att uppfatta henne/honom som sin vän, och vill lära känna personen bättre eller mycket bra, innan hon/han accepteras som en god vän.

Nyckelingredienserna i en relation kan vara:

• Att någon berättat om för dig att den anser dig vara dennes vän eller presenterat dig som en vän för någon tredje part.
• Att den andra vill träffa dig utanför det stället ni träffats vid först. Vill träffa dig för lunch, kaffe, bio etc.
• Hon/han har gjort något viktigt eller trevligt för dig och är verkligen intresserad av det du säger, gör och vill, och önskar dig det bästa.
• Får dig att känna dig väl till mods.
• Du känner att du kan vara dig själv. Du har en känsla av att inte behöva göra dig till.
• Du kan fritt dela din glädje utan att dölja något.- En vän känner oftast till också dina dåliga sidor och nycker men accepterar dig med hull och hår. (Visst finns det dåliga dagar och vi kanske blir osams men desto skönare att bli sams igen – man kan säga förlåt så att den andra vet att man menar det).

Får din vän dig att känna dig glad? Väntar du på att få träffa henne/honom? Du känner att du kan dela allt du gått igenom (det mesta)? Får hon/han dig att skratta? Känner du dig omtyckt och älskad? Ifall du svarar jo på dessa frågor vet du att du har en sann vän. Du är beredd att våga lita på henne/honom så långt att du vill dela dina innersta tankar oh känslor. Din vän är bra på att klämma ut ärligheten i dig och får det bästa ut av dig. Hon/han är ärlig mot dig med (ljuger inte) men vill heller inte såra dig.

Önskar du dig alltid en gentjänst för att kunna kalla denna en vän? Tycker du att det är mest du eller din vän som talar, och den andra blir mer i skymundan? Känner du att du inte kan säga allt i rädsla att vännen skvallrar, plötsligt vill dig illa, inte förstår dig? Då kanske det inte är frågan om ”sann vänskap”?

Hur får man då en vän? Lättast är det om man är positiv och kanske optimistisk, intresserad av folk, lyssnar gärna på andra, är intresserad av olika typs människor, kanske vill bli vän med någon studie-/jobb-/hobbykompis. Det är också till nytta ifall man ser ut att vara lätt att närma sig, att man inger acceptans, ler och har ögonkontakt. Men ifall du jämt sitter avskilt från andra och läser i ett hörn, kan andra lätt tolka det som att du inte vill ha kontakt och vill bli lämnad ifred?

Var kan du träffa nya vänner? Egentligen var som helst där det finns folk. Du kan träffa nya vänner på bokklubbar, volontärevenemang, idrottstillfällen, hobbyer, nya intresseämnen, språkkurser… Eller ifall du varje dag rutinerat går till ett visst ställe för att dricka ditt kaffe, köpa en bok, gå ut med hunden; finns det en stor chans att du kommer i kontakt med någon regelbundet som du blir bekant med och som senare blir en god vän?

Vad är då det första steget? Tala med någon du inte känner? Det kan vara smalltalk som leder till att ni hittar gemensamma nämnare som går in på viktigare ämnen. Introverta talar gärna mycket om stora teman, medan extroverta kan hålla på t.o.m. för länge med smalltalk. Oftast är vi någonstans mitt emellan.

Och hur gör man det då? Frågor du kan ställa beror på vad du redan vet om personen och det gäller att ta reda på mera. Exempel på frågor:

• Vad är det första du skulle göra om du vann på Lotto?
• Vad gillar du att göra på fritiden?
• Vad är din favoritmat (som för dig t.ex. tillbaka till barndomen)?
• Har du ett favorit ordspråk?
• Vad gillar du att se på TV? Har du Facebook, Instagram…?
• Var bor du/har du bott som barn? Var har du tyckt om att bo mest?
• Har du husdjur? Tycker du om naturen?
• Vad har du för intressen? Man behöver inte vara intresserad av samma saker men bra att ha samma värderingar och livssyn.
• Vad är din dröm/dina önskningar?Du hittar säkert på flera? Kanske frågar du; vad månntro vi två kunde ha gemensamt?

Det går dock inte att tvinga vänskap på någon. Men om man visar respekt och förtroende för någon, får man ofta likadant bemötande tillbaka. Bara genom att våga börja lita på någon kan man komma till insikt ifall den andra är en pålitlig vän. Vågar du?
 

Vänskap kan inte mätas i hur ofta eller hur mycket man är tillsammans. Alltid går det inte att ordna en träff även om man så önskade. Man kan försöka träffas så ofta det går. Om du vill fördjupa en vänskap kan du fråga ifall den andra vill träffas oftare för att umgås och lära känna varandra bättre. Men det att man inte är i kontakt hela tiden betyder inte att vänskapen inte skulle existera.

Övning ger färdighet. Som en övning kan du under en dag försöka närma dig någon tre gånger socialt. På vägen hem idag, gå in i en affär, ett café… smalltalk:a med minst en person. Vem vet, det kan bli din vän för livet.

Glad vändag!

Camilla Laine