Vattenglaset

Hur mycket väger ett vattenglas? Inte mycket, men hur länge orkar du hålla upp det? Några minuter? En timme? Ett helt dygn? Alla förstår vi att det inte är möjligt att hålla i glaset särskilt länge. Trots den lätta vikten blir armen snabbt trött, och det känns som att vattenglaset blir tyngre och tyngre. Vilket ju kanske är konstigt för egentligen så ändras ju inte glasets vikt överhuvudtaget.

Historien om vattenglaset är en bra jämförelse med stress som jag gärna berättar när jag är i skolor och pratar om stresshantering. Även om olika måsten och utmaningar hjälper oss att upprätthålla motivationen och koncentrationen så är det viktigt att kunna tänka på något helt annat ibland. Små saker tenderar att växa och bli tyngre om vi inte nu som då kan släppa taget om dessa.

Så vad gör du för att slappna av och glömma dina måsten eller bekymmer för en stund? Ibland hjälper enkla saker, små detaljer i vardagen. För någon hjälper fysisk aktivitet och för någon annan hjälper en bra bok. Det lönar sig att ta reda på vad som får dig att må bra och att se till att unna dig dessa saker. Men andra gånger är det svårare att släppa på greppet om vattenglaset. Kanske problemet är så stort att det inte går att lösa på egen hand? Kanske det påverkar din sömn? Kanske du får ont i magen bara av att tänka på det? Kanske det känns som att du har fastnat i en återvändsgränd? Då kan det hjälpa att prata med någon.

Jag hoppas så många av er som möjligt ser den kommande ledigheten som en möjlighet att slappna av och njuta av tillvaron. Jag hoppas också att ni har en bra skol- och arbetsvecka fram tills dess.

Caroline Granholm

Framtidstankar

När man inte har kontakt med sina inre känslor kan det vara svårt att planera sin nära framtid. Man vill ju ha spänning och fullt med liv i sitt liv. Ifall man är uttråkad på sitt liv har man inte kontakt med livsglädje, inspiration och engagemang och just det man längtar efter. Alla vill vi vakna på morgonen och känna meningen med livet och ha något viktigt eller spännande att sikta emot. Det kan vara ett bra mål just nu.

På Krisjouren för unga jobbar vi med att stödja mot detta mål genom utveckling – med skapandet av något lite bättre, med meningsfulla förändringar. Det som känns viktigt för klienten. Att tillsammans bygga en framtidstro. Vi utgår ifrån att människor i grunden vill ta ansvar för sitt liv, vill ändra saker till det bättre. Vi vet att personligt engagemang och ställningstagande är avgörande för förändring. Att vi alla är olika och att olikheter berikar. Vår utgångspunkt är att en förändring är möjlig, att framtiden är ljus.

Där någonstans, genom nuet.

Camilla Laine

Gästbloggare Bloggar!

Jag är 25 år och lider av medelsvår depression. Jag fick min diagnos för nästan ett år sen, och har sen dess verkligen jobbat för att tillfriskna. Eller göra min vardag lättare.

Jag är väldigt självkritiskt.

Jag rannsakar mej själv in i minsta detalj, analyserar och funderar.

Tycker aldrig att jag är tillräcklig, varken för mej själv eller för människor i min närhet. Jag har skyhöga krav på mej själv, jag borde alltid prestera 110%, för då kanske jag skulle vara nöjd med mej själv.

Allt vad jag gör är otillräckligt, när jag städar toaletterna skulle jag alltid ha kunnat torka lite mera damm. När jag rakar benen, rakar jag alltid lite för slarvigt.

Jag hittar alltid saker att förbättra. Vanliga saker, som inte har någon betydelse för världen, varför ens ge det en tanke på att det inte var tillräckligt. Det är ju av ingen betydelse för någon. Så varför inte bara vara nöjd.

Jag ger mej aldrig tillfredställelsen av att säga åt mej:

- Det där gjorde du fan så bra.

Och bara var nöjd med mej själv.

Istället rackar jag ner på mej själv. Jag är lat, dum och ouppmärksam.

Jag borde sätta mera tid på allt vad jag gör och samtidigt göra det lycklig.

Mina prestationer på mitt jobb är jag heller aldrig nöjd med. Fast jag alltid nog gör mitt bästa. Eftersom jag gjort mitt bästa för stunden, så borde ju det vara tillräckligt. Men nej, logiken har försvunnit.

Min kloka släkting sa en gång när vi talade om feminism och hur män på hennes jobb rackar ner på henne:

- Man måste höja upp sig själv, det finns alltid dem som försöker trycka ner en.

Det lär ju stämma, så varför inte älska en själv. Det finns ju bara en jag! Och bara det är ju fantastiskt!

Och i alla fall så städade jag ju toaletterna och rakade benen. Det var ju jätte bra!

Viktoria Irene