Krisjouren för unga

Hur känns det att vara ung och i kris med sin självkänsla, sexualitet eller sakna livslust? Hur är det att gå fram och säga: ”Pappa, jag tror jag är homosexuell.” Vad händer då? Hur är det att gå fram till sin mamma och säga: ”Mamma, jag vet inte hur jag ska våga gå till skolan mer.” Hur känns det?

Just det, det är svårt. För alltför många kanske dessa ord aldrig blir uttalade, eller kanske först långt senare, för sent. Det betyder att unga människor bär på saker ensamma, saker som är alltför tunga att bära.

Jag har praktiserat tre månader på Krisjouren för unga. Därmed har jag haft möjlighet att som utomstående få en inblick i det arbete som görs här, på nära håll. Jag har kommit fram till att de unga som kommer hit är i mycket goda händer. Att tala om sina tankar med en professionell här är inte att förstora upp sitt problem, utan tvärtom att dela det så, att en annan bär en del av bördan. Efter det kan det också vara lättare att tala med andra personer.

Personalen här är utbildad att kunna ta emot och härbärgera olika typer av tankar, och det mesta som kan kännas svårt för en ung person, är hanterligt tillsammans med en vuxen som lyssnar och kan relatera till sin egen livserfarenhet och till sin professionella kunskap. Krisarbetarna här har hjärtat på rätt plats och tar emot varje ung klient med samma lugn och ansvar. Personalen känner också bra till vilka möjligheter klienten har att få fortsatt, eller annan typ av stöd, och kan på det sättet hjälpa den unga personen hitta fram bland den service som finns tillgänglig.

Krisjouren för unga har visat sig kunna nå ungdomar och unga vuxna på många olika sätt. Grunduppgifterna är individuell samtalshjälp, eller samtalshjälp för par och familjer, samt telefon- och besöksjour tre dagar i veckan. Utöver det finns ett skolsamarbete och gruppverksamhet.

Kanske en av utmaningarna är just att få ut budskapet om Krisjourens verksamhet. Att den verkligen är tillgänglig för alla, att man inte behöver vara i någon desto större kris än att man känner ett behov att dela något man funderar på, eller förstå sig själv bättre. Men också en stor livskris, som att förlora någon som står en nära, är något som är lättare att hantera om man kan dela upplevelsen med någon utanför sin närkrets.

Vad saken än gäller, är våra ungdomar i goda händer på Krisjouren för unga, vilket har varit fint att få bevittna och uppleva och själv bidra till under tre fina månader.

Tack för dessa månader Camilla, Carmela, Heidi och Caroline!

Linda Stark

Yle Fem, Obs-debatt hade förra veckan en direktsändning kring temat Mobbning http://svenska.yle.fi/artikel/2014/05/16/obs-debatt-om-mobbning. Jag medverkade som en av de fyra debattörerna. Mycket blev osagt p.g.a. tidsbrist (och nervositet). Så det blev ett skrap på ytan. Därför vill jag skriva av mig här.

Jag önskar att den som blir mobbad eller att den som mobbar får hjälp i sin situation. I tid. Jag frågade innan programmet av en del som varit utsatta för förolämpningar och försyn under en längre tid i sin barndom, ungdom, tills nu, vad de skulle ha önskat att skulle ha hänt för att läget skulle ha varit, om möjligt, lättare.

Här är vad de kom med:

De flesta upplever att de i ett tidigare skede skulle ha borda ta tag i problemet och berätta för någon, men att de var för rädda att det skulle ha blivit värre.
De flesta barn är lojala sina föräldrar och vill inte oroa dem ”i onödan”. Därför upplever jag det som extra viktigt att du känner dig trygg att berätta för någon du litar på, till en vuxen. Någon hemma, på skolan eller utanför skolan, ex. Krisjouren för unga, Sluta panta-chatten. Tala. Tala och tala! Ge inte upp! Våga tro på dig själv och på att du är en fin människa! Du duger! Alla andra duger – varför skulle inte du?! Många säger att det hjälpt att se på mobbningen från ett mer objektivt perspektiv på efter hand. Att få ett bollplank för sina känslor. Även om det är svårt brukar det lätta att riva ner skyddsmuren, bit för bit… våga börja lita på folk igen. Att våga le.

- En flicka ville att jag skulle säga: ”en kort stund – en mening” som fräckt sagts utan eftertanke eller skrivits på nätet – kan plåga någon för resten av livet. Hon ville att jag skall säga att man skall ta ansvar för vad man säger och hur man säger det. Och att man skall be om ursäkt om man kränkt någon!

- En flicka som blivit mobbad hela låg-och högstadiet hade en upprepad mardröm om kvicksand som drar en neråt tills allt blir mörkt. Vänner, släkt och föräldrar står och ser på utan att reagera. Vi kom fram till att det handlade om att hon i tysthet skulle ha önskat att föräldrar och övriga märkt, frågat, och gjort något åt saken. Vi ändrade drömmen i vaket tillstånd till att hon fick upp handen ur sanden, föräldrarna drog upp henne och var jätte glada över att hon inte drunknade och att de nuvarande vännerna som hon har i skolan, sade att de ångrade sig att de inte förstått hur ensam och hur svårt hon hade haft det.

- En lärare får aldrig fråga i en klass ”om någon känt sig mobbad i denna klass, kan den resa sig”! Det kändes helt hemskt!

- Vårt samhälle är rätt egocentriskt, om nån talar till mig tänker jag ”vad vill den av mig.”

- Vi lever i ett kritiskt some-samhälle. För att inte tala om otaliga rankingprogram där man offentligt faller bort en efter en och måste stå ut med kritik. Det ger lätt en bild att det är accepterat att öppet kritisera och nedvärdera andra.

- ”Om någon skall byta skola – så skall det vara mobbaren! Svårare då det gäller en hel klass som tagit del i mobbningen.” Att mobba är fel. Det kan vara direkt brottsligt. Ärekränkning. Försyn. Mobbaren skall sättas till svars. Konsekvenserna skall vara tydliga.

- Ungdomarna önskar att mobbning som tema behandlas via diskussion men också teater och föreläsningar av erfarenhetsmobbare och mobbade. De önskar höra äkta fall.

- ”Om nån sku ha stått upp för mig!”

Vi måste lyssna mera på den unga: Hur tog mobbningen slut? Vad har hjälpt? Vad är budskapet/ goda rådet till den som blir mobbad? Hur önskar de att lärarna skall förhålla sig? Hur kan föräldrarna stöda?

Föräldrar: Gå på magkänsla. Ge inte upp! Alla skolor har lag på kränkande behandling och diskriminering. Som förälder kan man gärna fråga sina barn; ”känner du att du är med de andra i klassen. Att du är en i gänget? Är alla tillsammans eller har alla någon att vara med? Brukar någon vara ensam? Går det att ta med denna? Tycker du att det går att göra något åt saken?” Ytterligare finns det bra frågor på www.kivakoulu.fi.

Definitionen på mobbning vet de flesta, men här i varje fall; ”att någon systematiskt utsätts för trakasserier. Att såra en persons ära.” Kränkande särbehandling upplevs väldigt individuellt. Fysisk (slag, våld som lämnar spår), psykisk (blickar, lämna utanför – som lämnar mentala spår), verbal (hån, skällsord), e-mobbning (spridning av rykten via Internet).

Sen har vi utfrysning. Att bli lämnad utanför. Att ständigt ha en känsla att man inte duger som man är, men inte kunna sätta fingret på det. Utfrysning är ofta svårt för t.ex. ett litet barn att känna igen som en form av mobbning. Det kan hålla på länge innan hen förstår vad det går ut på. Mobbning märks sällan och sker oftast utan vuxen närvaro. Den mobbade lider i tysthet. Mobbning är oftast osynligt. Den mobbade vill så klart inte att det skall märkas, utan önskar smälta in i mängden.

Mobbning lämnar sår som är svåra att leka. Därför är det viktigt att bearbeta det skedda. För att få en förståelse till det som hänt och om inte det, åtminstone ett sätt att kunna leva med det och acceptera det som hänt. I annat fall är det som att sätta salt på såret varje gång något liknade händer/påminner om det som hände. Samma känslor kommer fram. Mobbning kräver rehabilitering. Det säger också Gun Andersson som är expert inom området http://svenska.yle.fi/artikel/2014/05/13/att-fa-slut-pa-mobbningen-racker-inte.

Rehabiliteringen kan ta lång tid. Det är väldigt individuellt! En del behöver ingen bearbetning och kan komma hastigt också över det. Det kan hjälpa att se att felet ligger i dem som mobbar. Ibland kan det hjälpa att man har en vän eller någon som tror på en, stöder och förstår vad man går igenom. En del låter det inte beröra och söker sitt sociala godkännande annanstans (i hobbyn på fritiden) och kan vända det till en styrka i ett senare skede av livet. Medan det för andra kan förstöra livet, åtminstone för stunden. Man kanske tänker ”det måste ju vara fel på mig då de som de säger och påstår… jag måste ju vara ful, dum, konstig…” Oftast gråter man sig till sömns eller då ingen ser. Självkänslan blir förvrängd och självförtroendet går ner. Som mobbad känner man sig ofta väldigt dålig som människa och vill helst kanske försvinna ”för allt skulle vara så mycket lättare för andra om man inte skulle finnas”. Man kan känna sig väldigt nere och riskerar att insjukna i depression, bli självdestruktiv, få psykiska men för livet… kanske t.o.m. fundera på självmord som en sista utväg.

Mobbning kan faktiskt bli väldigt dyrt för samhället! Det är inte bara den utsatta eller utstötta som mår dåligt, varav 1/3 har svårigheter i vuxenlivet (isolation, depression, psykiska, hälso- och beteendemässiga anpassningsproblem i olika hör grad och olika lång tid), utan också medlöparna och mobbaren! Statistiken säger att de ofta blir marginaliserade (alkohol, droger, arbetslöshet vanliga faktorer). Mobbaren beskrivs ofta som ”trasig” och saknar verktyg att förhandla samt har ofta dålig självkänsla. Ofta kanaliserar hen sitt illamående/sin egen rädsla på ett offer. – Viktigt att i tid nå orsaken bakom mobbningen för att förhindra eventuell senare kriminalitet, självdestruktivitet eller missbruk.

Den som blir utsatt/utstött skulle gärna vilja veta; varför mobbas jag?

Då kan det vara glädjande att veta: Enligt undersökningar kan vem som helst bli mobbad!
Alla mobbningsfall och bakomliggande orsaker är individuella.
Vad som helst som skiljer sig från mängden kan bli en orsak till att bli en syndabock/hackkyckling/svarta lammet.
Lätt att mobba den som är lätt explosiv/som gråter lätt/som drar sig undan.
Ligger orsaken i avundsjuka?
Mobbarens eget illamående. Man projicerar sitt eget illamående på ett offer man valt ut – vem som helst.
Mobbaren kanske vill känna att den är starkare.
Man kanske blivit mobbad tidigare och vill se till att det inte händer på nytt.

Som jag kommenterade i TV har Martin Luther King sagt att ”Problemet är inte de onda människorna. Utan de godas tystnad”. Medlöparna/betraktarna måste förstå sitt ansvar att tillsammans visa att mobbning inte accepteras. Jag tror att ingen vill att mobbning skall förkomma! Ofta är det ju inte bara den som blir mobbad som lider av det. Betraktaren/medlöparen, de som tycker/vet att det är fel – men som inte vågar blanda sig i - mår väldigt illa – det påverkar hela den sociala stämningen och gruppdynamiken negativt i sammanhanget.

Det krävs mod av medlöparna att stå emot någon, med risk att denna börjar mobba en själv? Men slår man ihop sig med de andra betraktarna och tillsammans säger/visar att de inte accepterar mobbning, kan det vara lättare.

I skolan behövs förebyggande arbete och välutarbetade antimobbningsplaner! Tydliga regler och gränser i skolorna och att ledaren (rektorn) är tydlig på denna punkt. Noll-tolerans. De flesta lärare tar tag i all sorts förtret som de lägger märke vid. Medan en del behöver verktyg för att veta hur de skall ta tag i det – vad de skall säga. De kan ha svårt att ”blanda sig i” = bry sig. Det behövs mera vuxna resurser och personer (assistenter, praktikanter) i skolorna, på rasterna (i korridoren, vid WC:n, på gården). Helst sådana som är aktiva med barnen och ungdomarna – gör något med dem – umgås/spelar/leker på rasterna.

Det är väldigt viktigt att den mobbade inte blir utsatt och kanske hamnar utför ännu mera mobbning! Som utsatt/utstött är det bra att veta att denne har rätt att fråga: ”Hur skulle det gå till/hur skulle det behandlas/vad skulle hända om jag berättade att jag blir mobbad?” Tryggheten är superviktig! Man har också rätt att säga hur man önskar att det skall tas i. Det brukar gå till såhär: 1. Skolan samlar på konkreta fakta. 2. Alla inblandade diskuteras med skilt för sig. 3. Anmälning till myndigheten vid behov (enligt barnskyddslagen). 4. Allt dokumenteras. 5. Uppföljning. En vuxen fungerar som ”medlare” och väljer inte sida. Konfliktlösningssituationen löses professionellt och diskret; och börjar med individuella samtal då man samlar konkreta fakta.

Det är superviktigt att den mobbade inte utses som martyr eller skvallerbytta! Vilket tyvärr ofta hänt och lett till att läget kanske försämrats ytterligare. Rädslan för att ta denna risk kanske är ett hinder för den utsatta att våga ta fram frågan överhuvudtaget.

Det finns inga problemungdomar! Bara ungdomar med svårigheter och problem. Inte ”oförskämda, ouppfostrade eller elaka” – utan barn och ungdomar som ”saknar förmåga att förstå och använda sig av de sociala beteenden som andra”. Det krävs mycket förståelse och empati av lärarna och föräldrarna och framför allt av barn och unga i samma ålder. Vi har otaliga elever/studeranden med olika svårigheter, ex. uppmärksamhets-, motorisk rastlöshet, sammanhangs-, perspektivtagning-, känslighet för beröring, sociala och andra svårigheter.

Det kommer alltid att finnas elever som behöver lärarnas yttersta kompetens, medkänsla och uppfinningsrikedom – lärarens uppgift är att hitta strategier/metoder som gör det möjligt att lära sig. Dialogen med föräldrarna är viktig.

Jag läste om en inkluderande skola, http://www.skolverket.se/skolutveckling/forskning/artikelarkiv/inkluderande-skola-1.173803 där allas unika förutsättningar accepteras enligt ”mänskliga rättigheter”. Social acceptans, inklusion, kunskap och reflektion är nyckelorden.” Likaså närvaro, acceptans, värdesättning – man bjuds in och välkomnas, delaktighet, - får ta del och känna sig viktig. Det betyder att man utgår ifrån att alla elever vill lära sig – alla har bara inte de verktyg som krävs – lärarens ansvar att hitta/uppfinna (i samråd med elevvårdspersonal och utomstående om det behövs) dessa verktyg som stöder elevens inlärning. Undervisningen anpassas till eleverna – inte tvärtom. Olika pedagogiska metoder i användning. Rektorn ser till att det finns organisatoriska möjligheter för pedagoger och elevhälsovård att planera, lära av varandra och utvärdera sitt arbete.

Här är ännu några viktiga saker som politikerna kunde satsa på:

Satsa på elev- och studerandevård! På specialundervisning. På mindre klasser. Mera resurser till skolorna.
Norm- och värderingsövningar i skolan. Flera aktörer ordnar grupper och kurser för skolorna. Krisjouren för unga har bl.a. "må bra"- och balanskurser, med mindfulness och olika workshops kring dessa teman, De Ungas Akademi har ”Disa”, Barnavårdsföreningen har ”Vi i klassen” och Luckan ordnar olika slags kurser, för att nämna några.
Värna om elevers och studerandenas psykiska hälsa! (hälsovanor. sömn, mat…)
Skapa meningsfulla aktiviteter utifrån styrkor och intressen som tangerar kunskapsområdet.
Handledning och stöd för dem som behöver det.
Skapa en bra stämning och goda relationer. Satsa på gruppdynamiken. Hitta gemensamma intresseområden. Tala om värderingar och olikheter. Om att man kan ha olika åsikter men ändå behöver acceptera och tolerera.
Samverkan och lösningsfokuserat tänkande. Tala om framgångsfaktorer istället för problemelever! Istället för problemtänkande (eleven är ett problem; stress, uppgivenghet, missnöje, frustration).

Ibland blir faktiskt den mobbade och mobbaren goda vänner. Konflikter är till för att lösas och bygger oftast på missförstånd, fördomar och brist på förståelse.

Några undersökningar:

- American Journal of Pshychiatry: sampel 20 000 som blivit utsatta för mobbning – ännu 50 år senare sämre hälsa än icke mobbade (ångest, depression, sämre minne och ofta ensamma).

- MLL: sampel 4000 8- och 9-klassister i 19 skolor. Enligt föräldraförfrågan har var 5:te barn i lågstadiet och var 10:de i högstadiet blivit mobbad. Inom spcialundervisningen var 4:de.

Vår slogan på Krisjouren för unga: Kom som du är. Vi finns till just för dig. Bli inte ensam.

Tack om du orkade läsa till den sista raden,

Camilla Laine

onsdag 2 juli 2014

Glad sommar!

onsdag 18 juni 2014

I goda händer på Krisjouren för unga

torsdag 12 juni 2014

I fredags firade vi 10 år!

fredag 23 maj 2014

Mobbning

fredag 9 maj 2014

Kom och sätt dig i Soffan!