Vi borde tala om mobbning.

Ingen skola godkänner mobbning. ”Vi har nolltolerans i vår skola när det gäller mobbning”, är ett viktigt ställningstagande från skolornas ledning och lärarkår, som man ofta hör. Det är en signal, vars syfte är att förmedla att man förhåller sig med stort allvar till mobbning och dess destruktiva konsekvenser, och den här signalen tror jag att det är lätt att stå bakom och ansluta sig till. Mobbning förekommer trots det i varje skola.

I nästan alla skolor finns mångprofessionella antimobbningsteam och man följer program som är utvecklade som verktyg för att lösa mobbningsfall, som ibland kan vara krångliga och svåra att upptäcka utifrån. I teamen finns både representanter från skolans ledningsgrupp, elev- eller studerandevården dvs. kurator, hälsovårdare, psykolog. Just på grund av att fallen är så svåra att upptäcka, är barnen eller ungdomarna själva i en nyckelroll då det gäller att uppdaga fallen.

Om du själv som skolelev eller studerande märker att mobbning förekommer, kan du till och med rädda ett liv genom att ta upp saken med en vuxen. Det är svårt för de vuxna i en skola att kämpa emot mobbning de inte vet om. Du blir inte stämplad som tjallare eller skvallerbytta om du talar om det. Ingen behöver veta om att det var du som tog upp saken. Men om du låter åren gå och tyst ser på, kan du själv senare komma till en obehaglig insikt: ”JAG lät det hända.” Jag, som skriver det här, går omkring och bär på den där insikten. Det är ingen trevlig följeslagare.

Att man som klasskamrat ställer upp för den som blir mobbad, kan ibland kräva ett stort mod, större än man har. Men att börja med att ta upp saken med en vuxen som lovar att inte avslöja ens namn kräver lite mindre. Och framför allt har man då lättare att vara med sitt eget samvete. När du har sagt åt en vuxen hur det är, kommer du att känna att du har gjort rätt. Tänk att få en sådan följeslagare med sig i livet! Tänk att leva och veta: ”Jag lät det INTE hända!”. Du kan också tala om saken med en kompis först, och sedan kan ni marschera fram till en vuxen tillsammans och ta upp saken. Ni får dela både oron och glädjen över att ha gjort rätt.

Den som utsätter en annan för mobbning är själv ingen ond eller obehaglig person – egentligen. Men beteendet orsakar mycket obehag för andra. Också mobbaren behöver stöd för att förändra sitt beteende. Inte bara straff. Ofta kan mobbaren själv ha upplevt mobbning i en annan situation och vill genom sin mobbning garantera att han eller hon inte denna gång blir den som råkar illa ut.

Den som blir mobbad ställer ofta sig själv frågan: Varför just jag? Vad är det för fel på mig? Är jag sämre än andra? Svaret är entydigt: Nej. Den som blir mobbad är aldrig själv skyldig till det som händer. Det finns ingen sådan egenskap hos någon människa som skulle berättiga mobbning. Det handlar om omgivningens rädslor och mobbarnas dåliga mående, och det får inte fortsätta.

När skolans lärarkår säger att skolan har nolltolerans när det gäller mobbning, betyder det inte att de är naiva och inbillar sig att just deras skola på något mirakulöst sätt skulle råka vara befriad från detta mänskliga men grymma fenomen. Det betyder att de är villiga att bekämpa varje fall, och det kan man också kräva av dem.

Mobbning finns där människor finns. Men man behöver inte stå handfallen inför det.

Linda Stark

Skribenten är lärare och praktiserande socionomstuderande vid Krisjouren för unga.