Livsförändringar och övergångsskeden

Större förändringar i en individs liv innefattar ofta både en början och ett slut. En avslutning kan innebära en slutpunkt för det som varit. Då man uppnår ett mål, får något slutfört eller kanske gör sig av med något som hämmar en, får detta en positiv betydelse. En avslutning av något påminner oss om framtiden och att något nytt håller på att inledas. Det sker en övergång till något nytt, en ny situation eller kanske ett nytt tillstånd. Förändringar kan föra med sig nya möjligheter och vara efterlängtade och hoppingivande, samt skapa förutsättningar för personlig utveckling.

Avslutningar kan också ha tyngre konsekvenser, man kan känna att man förlorat något värdefullt som inte längre går att få tillbaka. Avslutningar kan innebära sorg, man kanske sörjer det som varit eller det man förlorat. Förändringar kan upplevas hotfulla och skrämmande, då det inte går att förutse hur det kommer att bli och det man vant sig vid inte längre finns. Då man övergår till något nytt kräver det ofta en omvärdering av det tidigare och att man vänjer sig till det nya som är på kommande. Hur länge denna process tar beror på hurdan man är, då alla fungerar lite på olika sätt och det finns individuella skillnader i hur snabbt man anpassar sig till något nytt. Förändringar och övergångsskeden i livet medföljer ofta att man överger det som varit bekant och tryggt, samtidigt som man påbörjar något nytt och okänt.

Stora livsförändringar kan hända i samband med livskriser som man ställs inför. Resultatet av en sådan förändring kan kräva att man tar sig igenom någonting som är känslomässigt tungt och kan vara utmanande att bearbeta. Vad som egentligen händer på ett längre perspektiv är att man kan lära sig och vänja sig vid att se det som hänt på ett annat sätt än förut. Man kan lära sig att se det ur ett annat perspektiv eller från en helt ny synvinkel. Kanske får man en annan distans till det som hänt. Detta kan hjälpa en att godkänna det som skett. När man gör det kan man så småningom samla ihop sig igen och börja gå vidare i livet. Oftast lämnar man inte det som hänt helt bakom sig, utan man bär det med sig resten av sitt liv, som erfarenheter och minnen. I bästa fall lär man sig att hantera det på ett sätt som gör det möjligt för en att fortsätta leva sitt liv trots det som hänt.

Carmela Lindroos

Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?

Varför skulle all vår heta längtan

bindas i det frusna bitterbleka?

Höljet var ju knoppen hela vintern.

Vad är det för nytt, som tär och spränger?

Ja visst gör det ont när knoppar brister,

ont för det som växer

och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.

Skälvande av ängslan tungt de hänger,

klamrar sig vid kvisten, väller, glider –

tyngden drar dem neråt, hur de klänger.

Svårt att vara oviss, rädd och delad,

svårt att känna djupet dra och kalla,

ändå sitta kvar och bara darra –

svårt att vilja stanna

och vilja falla.

Då när det är värst och inget hjälper,

brister som i jubel trädets knoppar,

då när ingen rädsla längre håller,

faller i ett glitter kvistens droppar,

glömmer att de skrämdes av det nya,

glömmer att de ängslades för färden –

känner en sekund sin största trygghet,

vilar i den tillit

som skapar världen.

Karin Boye

 

Gästbloggare bloggar

Vi har fått en text av en ung kvinna som denna gång gästbloggar på Krisjouren för ungas blogg. Här kan ni ta del av hennes text, och med det samma önskar vi alla en trevlig helg!

En kroppslig klagan

Jag har tydligen för mycket pågång. Igen. För min kropp klagar.

Jag borde ju vara tacksam för en kropp som så tydligt utrycker sitt missnöje över mitt sinnelag, men för det mesta känns det som att den bara gör allt så mycket svårare. Jag kan inte stanna nu. Det bara går inte. Jag vet att du, kära kropp, vill att jag skall varva ner, vila lite, slappna av. Men just nu kan jag inte. Det är för mycket going on. Försök nu bara hänga med och inte orsaka så mycket problem på vägen, okej?

Få av mina psykosomatiska symptom syns utåt. Men de känns, hela tiden. Sådär som kliande, sårigt hårbotten. Eller exem i armvecket. Eller nageltrång. Jag får tics, elohiiri, i mitt vänstra ögas nedre ögonlock. Jag får en stickande känsla på magen, vid midjan, blir rädd att jag får bältros. Jag får ofrivilliga skakningar och torra läppar. Jag tappar hår och aptiten. Jag har intimproblem. Jag får muskelvärk, speciellt i ryggen, axlarna och nacken, för jag går omkring och spänner dem hela tiden, spänner, spänner. Ibland orsakar det spänningshuvudvärk, som urartar i migrän. Då får min kropp äntligen som den vill. Jag blir tvungen att bara ligga ner, helt tyst och orörlig. Inte göra någonting alls. Det är enda sättet min kropp kan försvara sig mot den psykiska press jag lägger på den. Den paralyserar mig.

Just nu upplever jag många, men inte alla, av de psykosomatiska symptom som jag har blivit van vid, kan känna igen. Jag vet att om jag inte stannar upp snart kommer min kropp att göra det för mig. Okontrollerat, otrevligt, ovänligt. Den hämnas med samma styrka som jag utnyttjar den. Och ändå. Går jag på utan hänsyn. För vad skall man göra när man har skyldigheter? Mot andra och mot sig själv. Saker som måste bli gjorda, som kräver att det finns en kropp som gör dem.

Vi gör en kompromiss. Jag dricker inte kaffe för att tvinga dig till vakenhet när du vill vila. Jag går ut och andas djupa andetag av den friska luften. Jag sover så mycket jag kan. Smörjer in dig där det kliar. Kan du i gengäld ge näring åt min hjärna, som är mitt främsta arbetsverktyg? Och uthållighet åt mina ben som tar mig från plats till plats? Ta emot den mat jag lägger i dig och omvandla den till bränsle? Skulle det vara okej? Okej?

- Minerva