Mobbning i fokus

Nu har skolorna börjat. Många går i nya skolor och bekantar sig med en främmande omgivning, nya elever/studerande och lärare.

Skolan väljer inte sina elever/studeranden på basen av personlighet och det ryms en massa olika människotyper i alla skolor. Alla skall ha möjlighet att trivas och lära sig. Det är mycket viktigt att acceptera olikheter och att det inte finns utrymme för mobbning.

Vad är mobbning? Helt kort kunde man säga att Mobbning (även kränkande särbehandling) innebär att en eller flera personer utsätts för systematiska trakasserier inom en social grupp.  Den kan ta sig uttryck på olika sätt. Oftast är det frågan om ett maktspel, status och ett sätt att kunna kontrollera en människa. Någon som trycker ner en annan, kanske får andra med att trakassera en försvarslös person. Den som blir mobbad kan vara vem som helst som mobbaren väljer som offer. Det kan vara någon som upplevs hota ens status ställning, en som kämpar emot, eller någon som på ett eller annat vis avviker från gruppen.

Det är så många som går med mobbning i bakgrunden. Det är sår som är svåra att läkas och som ständigt påminner om sig . Den som har blivit mobbad är kanske rädd för att knyta nya kontakter och komma in i nya nya kompisgrupper när man blivit kränkt och sårad förut. Det gör att man är på sin vakt och inte vågar vara sig själv.

En del kanske vill vara för sig själv (ibland) och är tystlåtna men andra vill ha kontakt men vet inte hur. Ifall du känner dig utanför eller ensam och har svårt att ta kontakt, berätta för läraren att du inte känner dig bra i gruppen. Det märks sällan utåt! Ifall du t.ex. sitter avskiljt och läser en bok så kan andra tolka det som ”kom inte hit, lämna mig ifred” eller ”jag trivs för mig själv”. Hur är det att vara ny elev, studerande i en ny skola, hur kommer man i kontakt med dem som redan känner varandra från förut eller kanske andra i samma situation?

Ur vuxnas synvinkel är det svårt att begripa hur mobbning tar sig utryck idag. Nu finns det t.ex. Facebook, blogg och instagram. Fast vissa mönster av mobbning kommer alltid att finnas som t.ex. att bli utlämnad, utfryst eller att någon stjäl eller söndrar ens saker. Ofta händer det i klassen, i skolan och på skolvägen eller på nätet.  Vi kan bara föreställa oss vilka former mobbning tar idag. Mobbning kan också ske via kroppsspråk och förolämpande kroppsgester utan ord eller någon fysisk kontakt, t.ex. blängande och kritiska blickar samt överenskomna tecken.

Även de som ser på mobbning från sidan, kan vara en bidragande orsak till att mobbningen fortgår. Bry dig! Ta en kompis med och berätta åt en förtroende ingivande vuxen. Det är inte att skvallra utan att bry sig!

Du kanske inte vill berätta att du är mobbad åt någon med risk att det skulle bli värre.

Skolan borde vara en miljö som inte överhuvudtaget ger utrymme för mobbning. Där det inte accepteras och inte ses mellan fingrarna och där det finns konsekvenser som kräver att den mobbade hamnar till svars för sitt beteende. Mobbaren hamnar mera sällan byta skola och får inte heller något märke i betyget även om mobbningsbeteendet upprepats. Om det inte blir bättre, är ofta sista utvägen för den mobbade att byta skola om det är möjligt.

På Krisjouren för unga har vi märkt att många får bestående men av mobbning (både för den som blir mobbad och mobbar) och att det i bl.a. senare skede av livet kan ta sig utryck i att ha svårt med förhållanden och andra människor. Den som har kompisar på sin sida är starkare och kan kanske se mobbningen mera objektivt (utifrån) och kanske t.o.m. ha överseende och tänka ”det är mobbaren som har problem, inte jag”. Då kan det vara lättare att komma över traumat. Men ifall du är ensam, är det vanligt att tänka: ”det måste ju vara mig det är fel på”, och då går man ofta in i sig själv, vilket i sin tur kan leda till dåligt självförtroende och självbild och otaliga missförstånd i sociala situationer.

Tanken om att övervinna mobbning kan kännas otänkbar och därför är det viktigt att påminna sig själv om att även “den som flyttar ett berg börjar med att bära bort småsten” (Konfucius). 

Camilla Laine och Hanni Erkkilä

 

"Jag var förvånad över hur lätt det var att prata"

Vi har bett ungdomar som gått hos Krisjouren för unga att beskriva hur det har varit. Vi är tacksamma för att vi får dela med oss av deras historier.

Lotta Wieliczko

 "Jag hade redan i en längre tid mått ganska dåligt, eftersom jag tyckte att jag var för fet, tränade inte tillräckligt, och åt inte tillräckligt hälsosamt. Småningom blev det mycket värre, jag började allt mer tänka på vad jag åt och hur mycket jag tränade. Jag prövade på en massa dieter och på grund av att alla dieter hade något som man inte fick äta, som var ”ohälsosamt”, blev det slutligen ganska få saker jag tyckte jag fick äta.

På grund av det här lyckades jag förstöra en jul för mig själv. Jag har alltid tyckt massor om julen, för att alla kan ta det lugnt, äta gott och njuta av sina närmaste. Men på grund av att jag måste kontrollera mitt ätande och endast tänkte på det gick hela julen förbi utan att jag hann njuta av den alls. Detta var orsaken till att jag förstod att det var dags att söka utomstående hjälp. Jag ansåg att jag mådde tillräckligt dåligt och ville göra en förbättring. När jag berättade om det här till en god vän rekommenderade hon Krisjouren för unga. Hon gick själv där och tyckte att det hade hjälpt henne. Jag ringde då till Krisjouren och fick nästan direkt tid.

Första gången jag gick till Krisjouren var jag mycket nervös. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga och om jag verkligen behövde gå dit eftersom jag inte direkt hade någon ätstörning så som anorexi eller bulimi. Ändå gick det riktigt bra. Jag var förvånad över hur lätt det var att prata och berätta om vad som var dåligt. Jag började gå hos en krisarbetare en gång i veckan. Det var egentligen ganska roligt eftersom någon lyssnade på mig och var intresserad. Vi pratade inte endast om vad jag skulle äta och hur mycket det lönade sig för mig att motionera på ett friskt sätt, utan överlag om mig och mitt liv. Jag tror att det var en stor orsak till att jag började godkänna mig själv som jag är. Jag har aldrig haft så bra självförtroende och när det småningom förbättrades behövde jag inte vara på dieter och träna som en galning. Det var tider som det gick lite sämre fastän jag fick hjälp, men att analysera vad som hände hjälpte mig framåt mot det bättre.

Jag gick hos min krisarbetare i nästan ett år. Från första gången till den sista hade jag stor hjälp av min krisarbetare och jag märker en otroligt stor förändring i mig själv och i mitt tänkande och det har alla runt omkring mig också sett. Nu kan jag äntligen koncentrera mig på viktiga saker och njuta av mitt liv istället för att konstant tänka på mig själv, mat och träning."

Kvinna, 22 år

(Kvinnan på bilden är inte kopplad till berättelsens skribent)

 

Bloggen

Krisjouren för unga började blogga på våren och bloggen har sökt sin röst. Vi har tagit upp tunga teman och lättare, vi har diskuterat och funderat, och många av våra klienter har bidragit med värdefulla inlägg från sina egna livssituationer. Nu står vi inför en ny termin och är ivriga på att fortsätta utvecklas.

Krisjouren för ungas huvuduppgift är att finnas till för ungdomar och unga vuxna som behöver någon att vända sig till i tider av ensamhet och trassel. Många tvekar – ”är det verkligen för mig?”, ”är mina svårigheter tillräckligt för att få komma?”. Bloggen är ett av de sätt vi använder för att gå ut med vårt budskap – vi finns till just för dig.

Den här hösten kommer vi än mer att anstränga oss för att öppna vår värld för dem som kan behöva oss, för någon som mår trassligt, för någon som har en vän som den är orolig för. Vi hoppas kunna erbjuda inblickar i en vardag som inte är fylld av glansbilder och illusioner, utan av levande människor som bor i riktiga liv. Liv som består av lyckliga och olyckliga stunder, djupa och ytliga känslor, tankar, åsikter, lidande och kärlek. Allt så underbart, så hemskt, så svårt och ibland så lekande lätt. Så annorlunda och så mycket mer levande är glansbilderna.

Men vi önskar också se kritiskt på situationen omkring oss, på möjligheten att bli hörd och sedd i ett välfärdssamhälle där byråkratin ibland skymmer sikten. Där de finaste tankarna gällande nystruktureringar snubblar och fastnar och kommer ut som urvattnade halvkompromisser som är besvärliga både för tillämparen och användaren.

Till dig som läser detta: Vad vill du läsa mer om i bloggen? Vill du fråga oss något? Vill du berätta om dina egna upplevelser, kanske anonymt? Kommentera här i bloggen, eller kontakta oss på krisjouren@helsinkimissio.fi.