När föräldrarna separerar

Många ungdomar har föräldrar som separerat eller skilt sig. I Finland sker det årligen cirka 13 500 skilsmässor (Finlands officiella statistik, 2011). Men även om skilsmässa är vanligt, betyder det inte nödvändigtvis att det är enkelt eller lätt.

Alla reagerar vi olika på stora förändringar i livet. För en del kanske föräldrarnas separation känns som en lättnad och den bästa lösningen. För andra kommer beskedet som en chock och besvikelsen är stor. Ibland märker man först senare hur stor förändringen verkligen var och hur den påverkat familjemedlemmarna. Vanliga känslor är sorg, skuld, förvirring, ensamhet och avundsjuka.

Oavsett om skilsmässan skett nyligen eller för länge sedan är det inte ovanligt att man börjar fundera på saken när man själv står inför att bilda nära relationer. Hur vill jag att mitt förhållande ska se ut? Vad förväntar jag mig av min partner? Hur ska jag få min relation att fungera?

I samarbete med Barnavårdsföreningen i Finland r.f. startar snart en grupp för unga vars föräldrar separerat eller skilt sig. Vi samlas första gången måndagen den 6 maj kl. 16.30–18.00. Träffarna är i Krisjouren för ungas utrymmen på Albertsgatan 33 i Helsingfors. Det kostar ingenting att delta i gruppen. 

Här får du möjligheten att reflektera kring känslor och tankar kring föräldrarnas skilsmässa och egna nuvarande eller framtida parförhållanden. Det spelar ingen roll när skilsmässan skett eller hur du har upplevt den. Genom att dela dina upplevelser och erfarenheter med andra kan du få nya perspektiv och kanske en tydligare uppfattning om hur du hanterar stora livsförändringar på bästa sätt. Välkommen med!

Läs mer om gruppen och vem man kan kontakta på vår hemsida: http://www.helsingforsmission.fi/?sid=467 

Källa:

Finlands officiella statistik (FOS): Ändringar i civilstånd [e-publikation]. ISSN=1797-6421. 2011. Helsingfors: Statistikcentralen [hänvisat: 4.4.2013]. Åtkomstsätt: http://www.stat.fi/til/ssaaty/2011/ssaaty_2011_2012-04-20_tie_001_sv.html.

Caroline Granholm

Ny på Krisjouren för unga

Hej!

Mitt namn är Caroline Granholm och jag har för några veckor sedan börjat jobba på Krisjouren för unga. För två år sedan blev jag klar med mina studier i utvecklingspsykologi från Åbo Akademi och sedan dess har jag bott tillsammans med min man i Helsingfors.

Att våga söka hjälp när vardagen känns jobbig är inte alldeles självklart eller lätt. Det är modigt att våga säga att man behöver stöd. Ibland känns det kanske som ett språng ut i det okända, utan att veta om någon fångar en. På Krisjouren för unga hoppas jag man får känslan av att någon hör, att någon tar emot. I min arbetsuppgift ingår det också att sprida information om Krisjouren till ungdomar och unga vuxna. Förhoppningsvis sänks samtidigt tröskeln för att söka hjälp.

Det är alltid spännande att börja på nytt jobb. Jag har förmånen att få starta från en stark och välgjord grund. Jag ser fram emot många möten, och tror att jag kommer att lära mig mycket under min tid här.

Jag vill också dela med mig av en bild som jag hittade på datorn jag har fått ta över. Hoppas vi får en givande resa tillsammans! Vem vet vad som finns längs med denna bana?

Caroline Granholm

Frågor om upplevelsen av att gå på Krisjouren för unga

Under det senaste året har vi på Krisjouren för unga samlat in feedback av klienter som gått hos oss för att få in värdefulla åsikter, intryck och känslor klienterna upplevt under den tid de gått i samtalshjälp. Vi har bl.a. frågat efter förväntningar och förhandsuppfattningar, hur klienterna känt sig under det första besöket samt de fortsatta besöken på Krisjouren och om de skulle rekommendera Krisjouren för unga åt någon annan. Nedan finns kommentarer samlade från denna feedback som ni kan ta del av.

Vad var ditt första intryck av Krisjouren för unga?

”Jag kände mig omhändertagen direkt då jag kom innanför dörren.”

”Det kändes tryggt och hemtrevligt.”

”Det kändes skönt att få tala svenska.”

”Ett mysigt ställe och personen var lätt att prata med och ha kontakt med.”

 

Vad har besöken vid Krisjouren för unga gett dig?

”Insikt och en ändrad attityd mot mig själv.”

”De var det smartaste jag nånsin gjort!”

”Jag fick hjälp att se att jag har de verktygen jag behöver för att leva mitt liv.”

”Massor, stöd och hjälp i ett tungt och svårt skede av livet.”

Skulle du rekommendera Krisjouren för unga åt någon annan? Vem?

”JA! Åt alla som har en känsla av att allt inte är okej i livet, en liten eller stor sak.”

”Jag tror dock att de som besöker Krisjouren för unga själva måste inse att de behöver hjälp.”

”Absolut, åt alla som känner att de behöver stöd och en trygg plats att gå till ifall livssituationen känns tung att bära ensam.”

”Själv är jag lite ledsen över att jag inte visste om Krisjourens existens just då jag var i akut behov av samtalshjälp.”

Vad är annorlunda i ditt liv nu?

”Jag ser mig själv på ett mera hälsosamt sätt än tidigare.”

”Jag har gått vidare till psykoterapi, något som tog mig flera år att få och som jag nu äntligen har inlett.”

”Ångesten jag levde med under den tunga perioden är borta.”

”Jag känner att jag har bättre beredskap att hantera svårigheter som kan komma i livet och njuter mera av stunden och livet.”

Ett stort tack till dem som gett feedback – det är värdefull information för oss som jobbar på Krisjouren för unga!

Carmela Lindroos

Bloggen

Krisjouren för unga började blogga på våren och bloggen har sökt sin röst. Vi har tagit upp tunga teman och lättare, vi har diskuterat och funderat, och många av våra klienter har bidragit med värdefulla inlägg från sina egna livssituationer. Nu står vi inför en ny termin och är ivriga på att fortsätta utvecklas.

Krisjouren för ungas huvuduppgift är att finnas till för ungdomar och unga vuxna som behöver någon att vända sig till i tider av ensamhet och trassel. Många tvekar – ”är det verkligen för mig?”, ”är mina svårigheter tillräckligt för att få komma?”. Bloggen är ett av de sätt vi använder för att gå ut med vårt budskap – vi finns till just för dig.

Den här hösten kommer vi än mer att anstränga oss för att öppna vår värld för dem som kan behöva oss, för någon som mår trassligt, för någon som har en vän som den är orolig för. Vi hoppas kunna erbjuda inblickar i en vardag som inte är fylld av glansbilder och illusioner, utan av levande människor som bor i riktiga liv. Liv som består av lyckliga och olyckliga stunder, djupa och ytliga känslor, tankar, åsikter, lidande och kärlek. Allt så underbart, så hemskt, så svårt och ibland så lekande lätt. Så annorlunda och så mycket mer levande är glansbilderna.

Men vi önskar också se kritiskt på situationen omkring oss, på möjligheten att bli hörd och sedd i ett välfärdssamhälle där byråkratin ibland skymmer sikten. Där de finaste tankarna gällande nystruktureringar snubblar och fastnar och kommer ut som urvattnade halvkompromisser som är besvärliga både för tillämparen och användaren.

Till dig som läser detta: Vad vill du läsa mer om i bloggen? Vill du fråga oss något? Vill du berätta om dina egna upplevelser, kanske anonymt? Kommentera här i bloggen, eller kontakta oss på krisjouren@helsinkimissio.fi.

Förändringar och nya vindar

Efter nästan 8 år vid Krisjouren är det nu dags för mig att ta en liten paus och styra kosan mot nya äventyr i form av moderskapsledighet. Nytt och spännande eller stort och skrämmande? Ja, lite av både och, antar jag. På sistone har jag funderat mycket på förändringar, hur de upplevs och vad allt de medför. I och för sig är ju livet en konstant förändring – man stiger så att säga inte ner i samma flod två gånger. Förändringar väcker ofta motstridiga känslor och det tar tid att anamma sig nytt även om det är något roligt som väntar. Egentligen är det inte det nya som är så svårt att ta till sig - det är det gamla som är svårt att lämna bakom sig. Speciellt då ”det gamla” är något som ligger väldigt nära ens hjärta.

Under mina år vid Krisjouren har jag fått vara med och starta upp och utveckla verksamheten från babyskor. På vägen har jag fått ta del av otaliga livsöden och berättelser, som alla har lämnat efter sig något i mitt hjärta. Det är med värme och glädje jag återkallar till mitt minne alla de fina ungdomar jag har haft privilegiet att få lära känna och vars historia jag har fått följa med en bit på vägen. Jag har även fått uppleva fyra olika verksamhetsutrymmen, som vart och ett har satt sin prägel på Krisjourens anda och utformning. Likväl har jag fått bevittna den explosionsartade tillökningen av Krisjourens personal – från att ha startat som den enda svenskspråkiga krisarbetaren är vi idag ett team på fyra. Och det är i händerna på dessa fyra underbara och yrkeskunniga kvinnor som jag nu med lugn i sinnet lämnar över verksamheten för en tid. Nu är det dags för mig att samla på mig nya upplevelser och äventyr, och med dem i bagaget ser jag fram emot att vid tillfälle återvända med nya insikter och ytterligare inspiration!

Heidi Nygård-Michelsson

Ny i gänget!

Jag heter Hanni och har nyligen börjat arbeta som krisarbetare på Krisjouren för unga. Jag är 31 år och är uppväxt i Esbo. Då jag var 18 år gjorde jag som de flesta i den åldern gör, jag levde i stunden. Jag älskade att träffa mina kompisar och jobbade vid sidan om skolan för att spara mina pengar till utlandsresor. Det var stundtals väldigt hårt att arbeta och gå i skola men jag bestämde mig för att klara av båda, vilket jag gjorde. Jag hade ingen aning om vad jag ville bli som stor, jag hade bara en dröm om att bli någonting inom modebranschen. Min vardag var då för det mesta lycklig men där fanns också element av oro och otrygghet. Det var lätt att skratta tillsamans med vänner men inte alltid lika lätt att gråta med dem. Människorelationer, utseende och presterande kändes ibland omöjliga att handskas med. Den tiden kunde beskrivas som berg- och dalbana av starka känslor i mitt liv.  

Det är många unga och unga vuxna som har behov av att någon stannar upp och lyssnar, och därför har jag valt att arbeta på Krisjouren för unga, där jag finns till för er som har det tungt i vardagen och inte riktigt kan få tag på varför. Man kan ju påstå att mitt yrke inte riktigt blev som planerat. Jag studerade till magister i statsvetenskap, huvudämne psykologi och levde mitt studieliv i Skotland och Sverige. Vid sidan om mitt arbete på Krisjouren för unga går jag en treårig utbildning som leder till legitimerad psykoterapeut, med inriktning Gestalt-terapi

  

Till slut ett citat av den Romerske Kejsaren Marcus Aurelius ” Vårt liv är våra tankar”, där jag gärna vill göra tillägget ”som vi själva formar och kan påverka”. Jag hoppas att du, som vill dela med dig av dina tankar och bekymmer känner dig välkommen hos oss på Krisjouren för unga.  

Hanni Erkkilä 

En klients berättelse

Nedan får ni ta del av en ung kvinnas berättelse om hur hon kom till Krisjouren för unga. Även om vägen var lång för att få hjälp med ångesten mår kvinnan i denna dag mycket bättre och jag är tacksam som krisarbetare att ha fått ta del av hennes livshistoria.

Carmela Lindroos

"Vårvintern 2009 hade jag mått dåligt redan en längre tid. Jag hade svårt att sätta fingret på vad det riktigt var som var fel med mig. Jag hade en ganska obalanserad tid i mitt liv bakom mig och jag tyckte att allt borde börja gå mot det bättre och kunde inte förstå varför jag psykiskt började må sämre än någonsin tidigare. Jag hade svårt att prata med någon om mina problem och höll alla tankar och känslor för mig själv. Vanligtvis brukar jag vara öppen och ärlig för de som står mig närmast. Jag visste inte vart jag skulle vända mig med mina problem. Jag provade med skolhälsovårdaren i min dåvarande skola men hon råkade aldrig ha några tider då jag var där. Jag beslöt mig för att vänta att mitt illamående skulle gå över av sig själv.

Mitt mående försämrades alltefter att månaderna gick. Jag hade svårt att klara av vardagen på ett ”normalt” vis.  Jag led av ofta återkommande panikattacker och inombords kändes det mest tomt och dött. Ingenting väckte några känslor hos mig längre, allt kändes meningslöst.

I augusti samma år var det dags för mig att börja i en ny skola. Eftersom skolan var ny var det mycket svårt för mig att vistas då där inte fanns någonting bekant och tryggt. Mina panikattacker kom ofta då jag måste utsätta mig för en ny situation eller vistas på en ny plats. Byggnaden och alla de nya människorna kändes skrämmande och den mest framträdande känslan jag i efterhand kan framkalla av tiden där kan bara beskrivas med ett ord: ångest.

På grund av det här började jag skolka allt oftare. Jag hade en god vän till mig på samma klass som jag och hon började märka att allt inte stod rätt till då jag hittade på allt konstigare ursäkter varför ja inte kunde delta i föreläsningar osv. Jag berättade till slut för henne om mina problem och hon erbjöd sig att hjälpa mig att få hjälp. Det var väldigt viktigt för mig då mina krafter kändes som totalt bortblåsta. Jag hade ingen ork eller tro på att jag skulle kunna bli en hel, fungerande människa igen. Vi försökte få hjälp från olika håll men överallt blev det back, för långa köer, ingen remiss o.s.v. Den enda hjälp som erbjöds mig var medicin. Läkaren sade att de var den enda hjälp som fanns att få för mig just då eller så kunde jag alltid vänta ett halvt år för att få gå någonstans och prata. I den situationen jag befann mig i skulle det ha kunnat vara försent efter ett halvt år. Ingen uppföljning för hur medicinen påverkade mig trots att den kunde ha allvarliga biverkningar var heller aktuell. Jag klarade inte längre av att vare sig jobba eller gå i skolan. Det kändes oöverkomligt att gå någonstans utanför mitt hem.

Min vän fick reda på att det fanns ett ställe som hette Krisjouren för unga i Sörnäs och att man inte behövde remiss för att få gå dit. Vi beslöt oss för att prova. Jag skickade ett mail och sedan fick jag genast min första tid inbokad. Det var oerhört viktigt för mig att någon äntligen ville och kunde ta emot mig och hjälpa mig. Det kändes tryggt att någon satte sig in i min situation och kunde följa med hur jag mådde och hur medicinen påverkade mig.

Här har jag lärt mig leva med mina panikattacker, hur jag skall handskas med dem och också lärt mig se på mig själv på ett mycket hälsosammare sätt än tidigare. Det känns tryggt att veta jag aldrig blir ensam ifall någonting skulle gå snett i mitt liv igen. Nu vet ja genast vart jag kan vända mig och jag kan vara säker på att jag får den hjälp jag behöver för att komma på fötter. Idag kan jag jobba och studera igen, helt enkelt leva ett normalt liv. För det kan jag tacka Krisjouren för unga för allt stöd och all hjälp jag har fått. Jag vet med egen erfarenhet hur viktigt det är att sådan hjälp finns att få.  På eget modersmål. Också utan remiss eller pengar."

Kvinna, 22 år

Vi har kommit fram

Krisjouren har flyttat. Vårt nya högkvarter ligger på Albertsgatan 33, bara ett stenkast från Kampens metrostation i norr och Alexandersteatern i söder. Allt i huset  är nytt och skinande vackert. Korridorerna är så nya att de ännu ekar, rummen ordnas och ordnas om då möblerna och deras brukare försöker hitta varandra. Jag har tappat bort mig några gånger och låst ut mig en gång så att jag blev ute i snöslasket en stund innan jag blev upptäckt.

Men vi är framme. Vi har underbara utrymmen och de vita väggarna bara väntar på att få liv genom alla de historier som här kommer att berättas. Här finns plats för stora känslor, för små känslor, för gråt och skratt och ilska, för törnar och aha-upplevelser. För saker som kändes svåra men som sedan känns bättre. Allt som livet är gjort av kan man prata om på Albertsgatan 33.