Fokus på förebyggande åtgärder och lågtröskelverksamhet för unga

Barn- och ungdomspolitiska utvecklingsprogrammet för 2012–2015 godkändes av statsrådet 8.12.2011 och har nu varit i kraft i elva månader. Programmet baserar sig på ungdomslagen (Ungdomslagen 72/2006) som gäller alla i befolkningen under 29 år. Enligt befolkningsuppgifter från 2010 var 34 % av Finlands sammanlagda befolkning personer under 29 år (1 825 661 st.). Ungdomslagens syfte är att stöda ungas utveckling och självständighetsprocess, främja aktivt medborgarskap, stärka de ungas sociala identitet och förbättra deras uppväxt- och levnadsvillkor.

Utvecklingsprogrammet har tre mål som fått högsta prioritet – delaktighet, likställdhet och hantering av vardagen. I programmet betonas särskilt betydelsen av delaktighet. Känslan av delaktighet uppstår genom att man har möjlighet att delta och påverka i den gemenskap man tillhör. När det gäller unga personer handlar detta om skola, studier, arbete och fritidsverksamhet.

Med likställdhet avses att alla människor har samma värde oavsett ålder, kön, etnisk bakgrund, nationalitet, religion, övertygelse, åsikter, handikapp, hälsotillstånd, sexuell läggning, könsidentitet eller andra egenskaper som har att göra med ens person.

Hanteringen av vardagen kan ses som livskompetens, och syftar i utvecklingsprogrammet till att en ung människa kan ta ansvar för sitt eget liv, sin ekonomi och sin mentala välfärd, med beaktande av utvecklingsstadiet den unga befinner sig i. I detta avseende är utbildning, sysselsättning, hälsa och välmående centrala förutsättningar för hanteringen av vardagen.   

Antalet unga som är utanför arbetsmarknaden har ökat under de senaste åren, år 2008 var 40 000 unga utan arbete eller saknade studieplats. Bidragande faktorer till utslagning är bl.a. bristande utbildning och förmåga att hantera vardagen. Allt fler unga marginaliseras och stannar kvar hemma. Åtgärden för att förebygga och minska utslagningen är genomförandet av samhällsgarantin för unga. Detta kommer att ske fr.o.m. början av 2013, då varje ung person under 25 år samt varje nyutexaminerad person under 30 år erbjuds en arbets-, praktik-, studie-, ungdomsverkstads- eller rehabiliteringsplats inom tre månader efter att ha blivit arbetslös. Ingen skall lämnas vind för våg.

Majoriteten av barnen och de unga i vårt samhälle mår bra och anser sig vara friska. Trots detta finns det flera problem i barns och ungas livskompetens och hälsovanor i denna dag, bl.a. sömnbrist, psykiska symtom, för lite motion och missbruk. Ett av utvecklingsprogrammets strategiska mål strävar efter upprätthållande av barns och ungas välmående och hälsa genom förebyggande åtgärder.  Med tanke på detta är speciellt tjänster med låg tröskel viktiga. Om och när man behöver hjälp, skall den finnas snabbt till hands. Tjänster för barn och unga samt deras familjer ”bör bilda en systematisk och kontinuerlig funktionell helhet som möjliggör delaktighet för barn, unga och familjer”. I främjandet av hälsan läggs tyngd på omfattande, förebyggande verksamhet som riktas till hela åldersgruppen eller riskgrupper före man upptäckt symtom eller uppmärksammat något särskilt. Målet med detta är att minska på behovet av korrigerande åtgärder, som ofta kräver avsevärda resurser. I de riktlinjer som framställs i programmet vill man fokusera på tjänster med låg tröskel i synnerhet.

Servicen som Krisjouren för unga erbjuder unga och unga vuxna i åldern 12–29 år, är en verksamhet med låg tröskel där man jobbar mycket med ungdomar kring frågor som har att göra med hanteringen av vardagen och psykiskt välmående. Krisjouren för unga uppmärksammades på svenska dagen 6.11.2012 med Bojan Sonntag-priset som delades ut av Svenska Finlands Folktings garanter r.f. Läs mer: http://www.helsingforsmission.fi/?sid=463

Vi är mycket stolta och glada över all den uppmärksamhet och de gratulationer vi fått tack vare priset och tackar än en gång garanterna för premieringen!

Carmela Lindroos

Mobbning i fokus

Nu har skolorna börjat. Många går i nya skolor och bekantar sig med en främmande omgivning, nya elever/studerande och lärare.

Skolan väljer inte sina elever/studeranden på basen av personlighet och det ryms en massa olika människotyper i alla skolor. Alla skall ha möjlighet att trivas och lära sig. Det är mycket viktigt att acceptera olikheter och att det inte finns utrymme för mobbning.

Vad är mobbning? Helt kort kunde man säga att Mobbning (även kränkande särbehandling) innebär att en eller flera personer utsätts för systematiska trakasserier inom en social grupp.  Den kan ta sig uttryck på olika sätt. Oftast är det frågan om ett maktspel, status och ett sätt att kunna kontrollera en människa. Någon som trycker ner en annan, kanske får andra med att trakassera en försvarslös person. Den som blir mobbad kan vara vem som helst som mobbaren väljer som offer. Det kan vara någon som upplevs hota ens status ställning, en som kämpar emot, eller någon som på ett eller annat vis avviker från gruppen.

Det är så många som går med mobbning i bakgrunden. Det är sår som är svåra att läkas och som ständigt påminner om sig . Den som har blivit mobbad är kanske rädd för att knyta nya kontakter och komma in i nya nya kompisgrupper när man blivit kränkt och sårad förut. Det gör att man är på sin vakt och inte vågar vara sig själv.

En del kanske vill vara för sig själv (ibland) och är tystlåtna men andra vill ha kontakt men vet inte hur. Ifall du känner dig utanför eller ensam och har svårt att ta kontakt, berätta för läraren att du inte känner dig bra i gruppen. Det märks sällan utåt! Ifall du t.ex. sitter avskiljt och läser en bok så kan andra tolka det som ”kom inte hit, lämna mig ifred” eller ”jag trivs för mig själv”. Hur är det att vara ny elev, studerande i en ny skola, hur kommer man i kontakt med dem som redan känner varandra från förut eller kanske andra i samma situation?

Ur vuxnas synvinkel är det svårt att begripa hur mobbning tar sig utryck idag. Nu finns det t.ex. Facebook, blogg och instagram. Fast vissa mönster av mobbning kommer alltid att finnas som t.ex. att bli utlämnad, utfryst eller att någon stjäl eller söndrar ens saker. Ofta händer det i klassen, i skolan och på skolvägen eller på nätet.  Vi kan bara föreställa oss vilka former mobbning tar idag. Mobbning kan också ske via kroppsspråk och förolämpande kroppsgester utan ord eller någon fysisk kontakt, t.ex. blängande och kritiska blickar samt överenskomna tecken.

Även de som ser på mobbning från sidan, kan vara en bidragande orsak till att mobbningen fortgår. Bry dig! Ta en kompis med och berätta åt en förtroende ingivande vuxen. Det är inte att skvallra utan att bry sig!

Du kanske inte vill berätta att du är mobbad åt någon med risk att det skulle bli värre.

Skolan borde vara en miljö som inte överhuvudtaget ger utrymme för mobbning. Där det inte accepteras och inte ses mellan fingrarna och där det finns konsekvenser som kräver att den mobbade hamnar till svars för sitt beteende. Mobbaren hamnar mera sällan byta skola och får inte heller något märke i betyget även om mobbningsbeteendet upprepats. Om det inte blir bättre, är ofta sista utvägen för den mobbade att byta skola om det är möjligt.

På Krisjouren för unga har vi märkt att många får bestående men av mobbning (både för den som blir mobbad och mobbar) och att det i bl.a. senare skede av livet kan ta sig utryck i att ha svårt med förhållanden och andra människor. Den som har kompisar på sin sida är starkare och kan kanske se mobbningen mera objektivt (utifrån) och kanske t.o.m. ha överseende och tänka ”det är mobbaren som har problem, inte jag”. Då kan det vara lättare att komma över traumat. Men ifall du är ensam, är det vanligt att tänka: ”det måste ju vara mig det är fel på”, och då går man ofta in i sig själv, vilket i sin tur kan leda till dåligt självförtroende och självbild och otaliga missförstånd i sociala situationer.

Tanken om att övervinna mobbning kan kännas otänkbar och därför är det viktigt att påminna sig själv om att även “den som flyttar ett berg börjar med att bära bort småsten” (Konfucius). 

Camilla Laine och Hanni Erkkilä

 

Vad får dig på gott humör?

Som motvikt till förra bloggen vill vi gärna dela med oss av små positiva saker som händer i vardagen som kan få mycket större betydelse och långvarigare effekt än man anar:

En kvinna i medelåldern håller porten öppen åt en ung kvinna som hastigt springer med sin cykel, ler stort och utropar glatt ”vad jättesnällt av dig!”

En äldre kvinna som luktar sprit, rör sig med rollator och blir hjälpt på och av bussen av en ung kvinna. Rollatorkvinnan säger ”ifall jag inte vågade be om hjälp skulle jag stå på hållplatsen i en vecka och vinka åt bussarna. Tusentack för hjälpen!” Den unga kvinnan ler och säger ”självklart!”

En flicka i en kiosk får höra en ung killes (kund som inget köper) 10 minuter långa berättelse om hur lycklig han är då han skall gifta sig nästa vecka. Hon har svårt att tro att det är sant.  Kan man vara så lycklig.

En busschaufför säger åt alla som stiger av bussen ”pitäkää mieli korkella”. Alla ler och myser åt hans märkvärdighet. Känns roligt och känslan sitter i ännu.

Min kollega berättar om en lokal busstur inom H: forsregionen, som börjat med att chauffören tagit till mikrofonen och önskat alla välkomna på hans tur från X- till X. Han önskade fred åt alla och fortsatte med att berätta den beräknade ankomsttiden i lokaltid ”det bara fattades att han skulle ha sagt ” och väl framme har vi sol och 30´grader varmt…”

Även om man inte råkar färdigt vara på gott humör kan det vara små saker som gör att man blir bättre till mods. Det finns olika saker som tilltalar oss beroende på vår personlighet, våra intressen osv men t.ex. följande saker får mig att le; 

en glad hund, ett glatt barn, en leende människa, en blomma i håret, en hippieflicka, en vits, en fredag, en musiklåt, en solig dag, en kyss, ett beröm, en doft, en vacker sak, en glass, en leende åldring, vänner, att se det humoristiska i en situation, att övervinna en utmaning, att höra att en baby fötts…

Med en förmåga att kunna njuta av små saker kommer man säkert lättare undan i livet då positivitet i sig är en drivande kraft. Det finns många undersökningar som påvisar att öppenhet och positivitet minskar på dödlighetrisken då fientlighet i sin tur ökar den. Så det är då verkligen tur att det går att öva upp förmågan till positivitet via t.ex. terapi och samtalshjälp.

Små lyckostunder som de ovannämnda kan sätta positiva spår och bära länge. Man kan få en känsla att man vill dela med sig av dessa stunder. Vi håller med dem som säger att ett bestånde gott humör får man genom att sträva till att medvetet glömma sig själv och vara mera till för andra och då kunde man ju nästan hellre fråga sig vem som får en på gott humör – inte vad.

I nästa blogginlägg skriver Hanni om sommarunderhålling – nämligen om bra böcker att läsa.

Camilla Laine

Oj, om vi alltid skulle reagera rätt och i tid

Förra veckan skrev vi om medborgarhänsyn i HBL. Om att vi människor mera kunde bry oss om varandra och glömma oss själva för en stund.

Ibland händer det saker i vår omgivning som påverkar oss starkt. Det kan vara obehagliga saker som gör att vi inte vet hur vi skall reagera. Jag beskriver här några fragment från verkliga livet. Känn efter hur du reagerar. Vad skulle du ha gjort? Skulle du ha reagerat i tid? Det skrämmer en hur dessa exempel är så vardagliga.

En liten flicka står i kassakön bredvid sin pappa som ställer ölcasen på kassabandet och frågar honom med låg röst: ”pappa, skulle vi inte köpa mat?” . Han vänder sig hastigt och tittar på damen bakom honom, vänder sig till dottern och svarar: ”vi kommer senare på nytt”. Ingen reagerar.

En kille blir gång efter annan på sin hemväg från skolan stoppad av ett äldre gäng ungdomar som hotar honom och tvingar honom ge ifrån sig än pengar, än telefon, klocka… Ibland går människor förbi och han är säker att de vet. Men att de inte vågar reagera. Hemma har han inte mod att berätta sanningen, utan hittar på olika svepskäl och lögner under många år och mår dåligt.

En flicka får varje dag under flera års tid känna sina klasskompisars blickar som kritiskt dagligen granskar henne uppifrån ner. Hon känner sig väldigt ensam och mår dåligt men har svårt att ta tag i det eller klä det i ord. Läraren märker men vet inte hur hon skall reagera.

Jag skulle kunna ge flera exempel men tjänar det till att chockera med häftiga/obehagliga inlägg? Dylika exempel kan få en att känna sig väldigt obehaglig till mods, handfallen, maktlös. Då vi känner oss maktlösa förlorar vi lätt förmågan att se möjligheterna.

Vem har färdiga verktyg till "att reagera just i tid"? Hur man reagerar eller inte reagerar hänger ofta ihop med hur man vågar eller vad man kanske är rädd för i situationen. Är man kanske är rädd att “blanda sig i” eller att själv hamna illa ut? Eller kanske att någon blir våldsam och självbevarelsedriften hindrar en från att reagera. Själva stämningen i situationen kan vara avgörande för hur man eventuellt reagerar.

Vissa saker kanske bara händer och reagerar man inte får man i värsta fall lida av dåligt samvete och funderingar: "vad kunde/borde jag ha gjort? Varför reagerade jag inte?!" för resten av sitt liv. För man känner ju medkänsla med den person som råkat illa ut, fast i efterhand, för sent. Alldeles säkert harmas personerna i exemplen ovan; kvinnan i kön, förbivandrarna och läraren och andra I liknande situation över att de inte, av olika orsaker, reagerat i tid.

I nästa blogg skriver vi om hur små och positiva saker i vardagen kan kännas mycket betydelsefulla.

Camilla Laine

Svårt, men inte omöjligt

En länk har snurrat runt på Facebook under den senaste veckan. Länken kopplar till Suomen Kuvalehtis artikel från oktober 2008 (http://suomenkuvalehti.fi/jutut/kotimaa/koulusurmat-lauri-on-mahdollinen-joukkomurhaaja ) som berättar historien om en ung man som själv varit nära att förverkliga sina våldsfantasier, men istället sökt hjälp och lärt sig hantera dem. En annan som är aktuell med frågan är Lionel Shriver, som skrivit den fiktiva boken ”We need to talk about Kevin”, som nyligen kommit ut som film (http://www.svd.se/kultur/film/gastkramande-mardrom_6857203.svd ). Båda dessa personer utmanar oss med frågorna: är det möjligt att förstå hur ondska skapas? Är det till och med möjligt att känna igen delar av det hos en själv?

Det är tungt att försöka förstå. Det är lättare att slå ifrån sig de tunga tankarna med att säga att det är omöjligt att förstå sådana människor. Det som är omöjligt kan inte lilla jag göra något åt. Det som är omöjligt behöver jag inte ta ansvar för.

Camilla, vikarierande ansvarig krisarbetare här på Krisjouren, skrev en mycket stark insändare till HBL där hon tog ställning både för tillräcklig professionell hjälp i tid och för stärkandet av medborgarhänsynen i vårt samhälle (insändaren kan också läsas på HelsingforsMissions sidor här: http://www.helsinkimissio.fi/?sid=29&tid=907 ). För tillfället går dessa våldsdåd att förstå. Isolering, utanförskap, en känsla av att måsta klara av allting på egen hand, en känsla av att vara ensam och att ingen bryr sig. Värdelös. Inget att förlora. Ingen som har lärt en att känna för andra, ingen som har hjälpt att utveckla empati där det kanske varit svagt från början. Ingen som erbjuder andra vägar för att hantera starka negativa känslor.

Vi har de verktyg som krävs för att skapa ett samhälle där våldsdåd som de i Hyvinge, Kauhajoki, Jokela och Myyrmanni inte går att förstå. Ett samhälle som ger plats för alla och stöd för den som behöver. Vi har möjlighet att själva se mer, förstå mer, och finnas till mer för andra. Vi har också möjlighet att göra vår röst hörd, att rikta samhällets blickar mot det som är viktigt. Ett fungerande, tidigt ingripande vårdnätverk som erbjuder flexibla sätt att stöda människor med olika behov. Ett vårdnätverk byggt på arbetskraft som är motiverad, inte överbelastad. Det är inte omöjligt.

Lotta Wieliczko

Tankar om tid

Jag har alltid mer eller mindre funderat på tid. En typisk stund som får mig att tänka på tid är då jag tar rulltrapporna ner till metron och ser människorna springa för livet. Det känns nästan underligt att stå stilla. Men vad är tid egentligen? Jag anser att tid är något man har och kan prioritera att ge, kanske till en god vän. Tid är också något vi försöker spara med hjälp av modern teknik och något vi ändå ofta tycker att vi har för lite av. Tid kan användas som ett arbetsredskap för att mäta saker. Tid sägs vara pengar.

På Krisjouren för unga diskuteras tid och tidshantering ofta i samband med stress och ångest. Alla är vi mer eller mindre tidsbundna. Skolan och arbetet har ofta ett strukturerat minutschema. Hur skulle det annars fungera? Det kan kännas skönt att inte behöva fundera på tiden när den är färdigt upplagd men samtidigt kan planering bli en enorm utmaning när vi inte har ett färdigt schema att följa. Första gången då många blir utsatta för denna utmaning är då studierna blir mer självständiga vid andra och tredje stadiet. Friheten att välja sina kurser och planera schemat kan kännas fantastisk, men samtidigt kan planerandet av studier, fritidsintressen och arbete väcka ångest och oro. Det är ju var och en själv som får se till att samla ihop tillräckligt med studiepoäng och bli utexaminerad. 

Utöver att behöva planera sin egen tid lägger dagens samhälle stora krav på unga studerande. Överlag räcker det inte bara till att klara av studierna, utan studerande förväntas sig att skaffa arbetserfarenhet. Detta kan ofta leda till att man avstår från sin fritid. Inom vissa branscher kan arbetet till en början vara oavlönat, vilket betyder att den unga studerande är tvingad att skaffa sin inkomst på annat håll. I värsta fall är den unga aktiv på tre om inte fyra olika håll, då han eller hon i verkligheten förväntas studera på heltid. Mår man faktist bra av detta och var har tanken “kvalitet före kvantitet” blivit av? 

Ta vara på stunden och våga ifrågasätta de krav som ställs på dig!

Hanni Erkkilä

 

Source: iprintfromhome.blogspot.com

Klädernas diktatur?

Jag satt och pratade häromdagen med en lång person. Hon har svårt att hitta byxor av passlig längd. Jag har svårt att hitta byxor av passlig längd. För henne är 34:or lite för korta, för mig är 30:or lite för långa. Det är svårt att hitta storlekar utanför de vanliga. Och varför är det så ofta så, att man tänker att det är något fel på en själv då byxor inte passar? ”Jag har bara helt fel kroppsform för alla kläder i butiken” har jag hört någon säga. Det är ju kläderna det är fel på! Är det inte ändå så att kläderna är till för oss, inte vi för kläderna? Standardmåtten på massproducerade kläder passar inte för värst många egentligen, eftersom vi alla är så annorlunda, både i längd, bredd och proportioner. Lyckligtvis finns det många klädproducenter, och någonstans finns de märken som har förstått hur man får fram det bästa för just din form. Du är bra som du är. Låt kläderna stöda den du är, inte bestämma hur du skall vara!


 

Source: ecouterre.com 

Lotta Wieliczko

Starka känslor och reaktioner

Det är med stort intresse och fascination som jag har följt med Kakola-programmet, som sänds på torsdag kvällar på TV2. Den här säsongen följer med unga flickor som både har utsatts för och själva utfört våld. Flickorna sätts i ett gammalt fängelse på prov, för att få en insikt i vad konsekvenserna kan vara. Programmet beskriver en verklighet som för många kan kännas främmande. Ändå finns det i bakgrunden en hel del av de känslor som många unga tampas med i dagens läge. Då jag följt med programmet kommer jag så ofta att tänka på ett citat ur romanen ”Doktor Glas” skriven av HjalmarSöderberg:

"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst." 


Alla reagerar olika på svåra situationer, och en känsla av desperation är bland de svåraste känslorna att hantera. Känslorna av ångest, depression och desperation är inte främmande för en stor del av de unga vi möter vid Krisjouren. Skillnaden är bara den, att för de unga som vi möter här, vänder sig denna ångest, depression och desperation ofta inåt och det är man själv som blir offret. Att ta itu med ett problem som inte alltid syns utåt, som inte nödvändigtvis skadar någon annan, utan det ”bara” är man själv som lider, kräver en hel del ork, mod och motivation från den ungas sida. Och framför allt en hel del eget ansvar. Jag kan inte låta bli att se upp till och beundra alla de som besluter sig för att sätta stopp på sitt eget illamående och ta itu med det på allvar. Då man faktiskt hittar viljan att förändra någonting som inte fungerar, vågar jag påstå att hälften redan är vunnet. På Krisjouren ser vi dagligen av dessa fantastiska kämpar, som utmanar sig själva och är fast beslutna om att skapa sig och sin omgivning en bättre tillvaro. Jag lyfter hatten för er – ni är beundransvärda!