I goda händer på Krisjouren för unga

Hur känns det att vara ung och i kris med sin självkänsla, sexualitet eller sakna livslust? Hur är det att gå fram och säga: ”Pappa, jag tror jag är homosexuell.” Vad händer då? Hur är det att gå fram till sin mamma och säga: ”Mamma, jag vet inte hur jag ska våga gå till skolan mer.” Hur känns det?

Just det, det är svårt. För alltför många kanske dessa ord aldrig blir uttalade, eller kanske först långt senare, för sent. Det betyder att unga människor bär på saker ensamma, saker som är alltför tunga att bära.

Jag har praktiserat tre månader på Krisjouren för unga. Därmed har jag haft möjlighet att som utomstående få en inblick i det arbete som görs här, på nära håll. Jag har kommit fram till att de unga som kommer hit är i mycket goda händer. Att tala om sina tankar med en professionell här är inte att förstora upp sitt problem, utan tvärtom att dela det så, att en annan bär en del av bördan. Efter det kan det också vara lättare att tala med andra personer.

Personalen här är utbildad att kunna ta emot och härbärgera olika typer av tankar, och det mesta som kan kännas svårt för en ung person, är hanterligt tillsammans med en vuxen som lyssnar och kan relatera till sin egen livserfarenhet och till sin professionella kunskap. Krisarbetarna här har hjärtat på rätt plats och tar emot varje ung klient med samma lugn och ansvar. Personalen känner också bra till vilka möjligheter klienten har att få fortsatt, eller annan typ av stöd, och kan på det sättet hjälpa den unga personen hitta fram bland den service som finns tillgänglig.

Krisjouren för unga har visat sig kunna nå ungdomar och unga vuxna på många olika sätt. Grunduppgifterna är individuell samtalshjälp, eller samtalshjälp för par och familjer, samt telefon- och besöksjour tre dagar i veckan. Utöver det finns ett skolsamarbete och gruppverksamhet.

Kanske en av utmaningarna är just att få ut budskapet om Krisjourens verksamhet. Att den verkligen är tillgänglig för alla, att man inte behöver vara i någon desto större kris än att man känner ett behov att dela något man funderar på, eller förstå sig själv bättre. Men också en stor livskris, som att förlora någon som står en nära, är något som är lättare att hantera om man kan dela upplevelsen med någon utanför sin närkrets.

Vad saken än gäller, är våra ungdomar i goda händer på Krisjouren för unga, vilket har varit fint att få bevittna och uppleva och själv bidra till under tre fina månader.

Tack för dessa månader Camilla, Carmela, Heidi och Caroline!

Linda Stark

Ny på Krisjouren för unga

Hej!

Mitt namn är Caroline Granholm och jag har för några veckor sedan börjat jobba på Krisjouren för unga. För två år sedan blev jag klar med mina studier i utvecklingspsykologi från Åbo Akademi och sedan dess har jag bott tillsammans med min man i Helsingfors.

Att våga söka hjälp när vardagen känns jobbig är inte alldeles självklart eller lätt. Det är modigt att våga säga att man behöver stöd. Ibland känns det kanske som ett språng ut i det okända, utan att veta om någon fångar en. På Krisjouren för unga hoppas jag man får känslan av att någon hör, att någon tar emot. I min arbetsuppgift ingår det också att sprida information om Krisjouren till ungdomar och unga vuxna. Förhoppningsvis sänks samtidigt tröskeln för att söka hjälp.

Det är alltid spännande att börja på nytt jobb. Jag har förmånen att få starta från en stark och välgjord grund. Jag ser fram emot många möten, och tror att jag kommer att lära mig mycket under min tid här.

Jag vill också dela med mig av en bild som jag hittade på datorn jag har fått ta över. Hoppas vi får en givande resa tillsammans! Vem vet vad som finns längs med denna bana?

Caroline Granholm

Tack, det har varit grejt!

I morgon börjar min tjänstledighet och det är inte sagt att jag kommer tillbaka. För säkerhets skull skriver jag därför ett blogginlägg som ser lite ut som ett avsked. Men avsked är konstgjorda. Oberoende på vilket sätt människors vägar går åt olika håll fortsätter relationer genom alla de erfarenheter man upplevt tillsammans och som blivit en del av vars och ens historia. Ibland möts man igen, ibland inte, men det är inte det enda viktiga.

 

Under min tid vid Krisjouren för unga har jag fått möta många personer som tagit det modiga steget att erkänna att något inte funkar och att man är redo att ta emot hjälp. I vissa fall har beslutet att ta emot hjälp varit bestämt, kanske noggrant planerat och genomtänkt. I andra fall har beslutet varit trevande, ett försök, kanske till och med ett test. Ibland kanske någon som har kommit en gång inte kommer en gång till. För alla dessa former av hjälpsökande och prövande skall det finnas plats vid Krisjouren för unga. Och det finns det. Det har varit otroligt givande att få jobba inom dessa ramar, att ha tillåtelse att jobba dynamiskt, att skräddarsy allt som görs enligt de behov som uppstår.
 

Men trots dynamik och allt ihärdigt skräddarsyende får man ingen hjälp till stånd utan den som står på andra stranden. Det stora jobbet görs av den som låter sig själv hjälpas. Och det är därför jag vill ge ett innerligt tack till alla jag har mött som tillåtit mig att vara en del i deras process att hjälpa sig själva. Jag har varit imponerad, förvånad, ställd och förundrad tillsammans med både individuella klienter och med ungdomar som tagit del av kurser, grupper, och andra projekt – inför den självinsikt, de tankar, de mångsidiga lösningar som kommit fram och tagits i bruk.
 

Jag var på ett seminarium förra måndagen. Föreläsaren var en 78-årig, imponerande pigg amerikan vid namn Kenneth Gergen – ett stort namn inom teorin om social konstruktionism. Efter föreläsningen tackade han publiken för att vi hade varit intresserade och i och med detta möjliggjort att han kunde vara en bra föreläsare. I samma anda vill jag tacka alla som har gett mig möjligheten att tillsammans med er vara en – långt ifrån perfekt, men det är väl ändå inte det vi strävar efter? – bra krisarbetare.
 

Tack för mig.

Lotta

Förändringar och nya vindar

Efter nästan 8 år vid Krisjouren är det nu dags för mig att ta en liten paus och styra kosan mot nya äventyr i form av moderskapsledighet. Nytt och spännande eller stort och skrämmande? Ja, lite av både och, antar jag. På sistone har jag funderat mycket på förändringar, hur de upplevs och vad allt de medför. I och för sig är ju livet en konstant förändring – man stiger så att säga inte ner i samma flod två gånger. Förändringar väcker ofta motstridiga känslor och det tar tid att anamma sig nytt även om det är något roligt som väntar. Egentligen är det inte det nya som är så svårt att ta till sig - det är det gamla som är svårt att lämna bakom sig. Speciellt då ”det gamla” är något som ligger väldigt nära ens hjärta.

Under mina år vid Krisjouren har jag fått vara med och starta upp och utveckla verksamheten från babyskor. På vägen har jag fått ta del av otaliga livsöden och berättelser, som alla har lämnat efter sig något i mitt hjärta. Det är med värme och glädje jag återkallar till mitt minne alla de fina ungdomar jag har haft privilegiet att få lära känna och vars historia jag har fått följa med en bit på vägen. Jag har även fått uppleva fyra olika verksamhetsutrymmen, som vart och ett har satt sin prägel på Krisjourens anda och utformning. Likväl har jag fått bevittna den explosionsartade tillökningen av Krisjourens personal – från att ha startat som den enda svenskspråkiga krisarbetaren är vi idag ett team på fyra. Och det är i händerna på dessa fyra underbara och yrkeskunniga kvinnor som jag nu med lugn i sinnet lämnar över verksamheten för en tid. Nu är det dags för mig att samla på mig nya upplevelser och äventyr, och med dem i bagaget ser jag fram emot att vid tillfälle återvända med nya insikter och ytterligare inspiration!

Heidi Nygård-Michelsson

Ny i gänget!

Jag heter Hanni och har nyligen börjat arbeta som krisarbetare på Krisjouren för unga. Jag är 31 år och är uppväxt i Esbo. Då jag var 18 år gjorde jag som de flesta i den åldern gör, jag levde i stunden. Jag älskade att träffa mina kompisar och jobbade vid sidan om skolan för att spara mina pengar till utlandsresor. Det var stundtals väldigt hårt att arbeta och gå i skola men jag bestämde mig för att klara av båda, vilket jag gjorde. Jag hade ingen aning om vad jag ville bli som stor, jag hade bara en dröm om att bli någonting inom modebranschen. Min vardag var då för det mesta lycklig men där fanns också element av oro och otrygghet. Det var lätt att skratta tillsamans med vänner men inte alltid lika lätt att gråta med dem. Människorelationer, utseende och presterande kändes ibland omöjliga att handskas med. Den tiden kunde beskrivas som berg- och dalbana av starka känslor i mitt liv.  

Det är många unga och unga vuxna som har behov av att någon stannar upp och lyssnar, och därför har jag valt att arbeta på Krisjouren för unga, där jag finns till för er som har det tungt i vardagen och inte riktigt kan få tag på varför. Man kan ju påstå att mitt yrke inte riktigt blev som planerat. Jag studerade till magister i statsvetenskap, huvudämne psykologi och levde mitt studieliv i Skotland och Sverige. Vid sidan om mitt arbete på Krisjouren för unga går jag en treårig utbildning som leder till legitimerad psykoterapeut, med inriktning Gestalt-terapi

  

Till slut ett citat av den Romerske Kejsaren Marcus Aurelius ” Vårt liv är våra tankar”, där jag gärna vill göra tillägget ”som vi själva formar och kan påverka”. Jag hoppas att du, som vill dela med dig av dina tankar och bekymmer känner dig välkommen hos oss på Krisjouren för unga.  

Hanni Erkkilä 

Hej från Camilla!

Som ny arbetare sedan 26.3.2012 på Krisjouren för unga, presenterar jag mig kort här. Jag är Camilla Laine, fil.mag. och lösningsfokuserad psykoterapeut.

Tidigare har jag fått jobba med ungdomar och unga vuxna samt deras familjer i närmare 12 år. Jag har jobbat som kurator i ungdomsverkstad och yrkesskola samt på Ungdomspsykiatrisk avdelning och -poliklinik.

Som jag ser det, har klienterna var för sig gett mig en gåva i form av livsberättelser. Små gåvor, då den unga gläntat en aning på dörren till sitt liv och stora gåvor, då jag blivit inbjuden och t.o.m fått följa med som delaktig i livshistorien under en viss tid i den ungas liv. Jag tackar alla som delat med sig av sin egen privata unika livsberättelse.

“För de flesta är du bara en liten del i hela världen, men vi vill alla vara hela världen för någon”. Totalt ensam tror jag ingen är lycklig. När du känner dig viktig för någon, hittar din plats i samhället och lär dig njuta av vardagens små händelser, då känns tillvaron mera meningsfull och, vågar jag påstå, rentav lycklig.

Alla har ett egenvärde, alla vill bli accepterade som de är, oberoende hur man ser ut eller vad man gjort. Oberoende hur mentalt frisk eller sjuk man är för stunden, vill man bli bemött som “vem som helst“. Undviker här ordet “normal” för vem är normal? Och inte en enda dåre har jag heller mött hittills. Alla har vi våra mindre och större bekymmer som kommer och går, men om läget känns riktigt låst, kan det vara bra att få en objektiv synvinkel på sin situation och få hjälp, vägledning och stöd för stunden. Jag önskar ge klienten all min tid för stunden.

Vi är till för dig.

Ser framemot vårt samarbete!

”Expert på livet”

Någon kommenterade en gång att vi som jobbar här säkert alltid mår bra – vi är ju experter på det! Det är en intressant tanke och jag förstår den på ett sätt. Men ändå har varje människa sina egna upp- och nergångar, sina egna komplicerade relationer och ett helt vanligt vardagsliv som kräver att man ibland stannar upp och funderar.  Jag tror inte det går att lösa alla problem i förväg – oberoende av vad man kanske kan läsa på nätet och i självhjälpsböcker. Svårigheter, knutar och utmaningar dyker upp ur själva livssubstansen. Ibland stoppar de dig som en vägg, ibland ger de dig en adrenalinrush, ibland drar de ned dig i djupet – men de hämtar alltid med sig något nytt.

Det finns några saker jag kommit på under senaste tiden, som det är bra för mig att vara medveten om. Kommentera gärna om du känner igen dig – eller inte!

• Jag kan lugna takten - det behöver inte hända saker hela tiden, jag behöver inte göra saker hela tiden, jag behöver inte jobba effektivt hela tiden.

• Jag behöver egen tid – jag behöver tid ensam, för att vara tyst och låta tankarna gå dit de vill.

• Det är viktigt vem jag har i min omgivning – med vissa människor känner jag mig mer levande, mer viktig, mer på min plats.

• Jag behöver inte alltid stiga ut ur min bekvämlighetszon - andra kan göra vissa saker bättre än jag. Tur för det.

• Jag har ingen orsak att stressa bara för att andra gör det.

Lotta Wieliczko