Anorexi

Det var meningen att jag skulle blogga om en helt annan grej, men just nu vill jag skriva om hur det är att ha anorexi. Detta, efter att ha lyssnat på Rebeckas, 18 år, föreläsning igår här på Krisjouren för unga. Rebecca kunde med bilder från sina livsskeden, på ett gripande sätt och i kronologisk ordning berätta om hur hon insjuknat, tillfrisknat och vilka öden hon gått tillmötes där emellan.  

Även om hennes berättelse är unik, var det lätt att känna igen liknande fall som gått bl.a. följande tillmötes:

”Prestationskrav i skolan, föräldrarnas skilsmässa, stark skuldkänsla, dålig självbild som ca 12 år, ständigt jämförande med andras utseende, orealistisk kroppsbild (ser sig som fet även om man är normalviktig), motsättning till den kvinnliga identitetsutvecklingen, ångest kring ätandet, isolering från andra, för mycket ”egen tid” som går ut på att ständigt väga sig själv och räkna kalorier, känsla av att äntligen ha kontroll över sitt liv, känsla av att lyckas med något, döljer sjukdomen från andra, ljuger, gymnastiserar i smyg och ”har just ätit”…”

Så kommer den dagen då man stannar upp och märker att sjukdomen tagit över och kastat bort så mycket tid av ungdomen, märker att det finns allt mindre av en själv och allt mera anorexi i sig själv. Gör ett beslut att bli frisk, börjar äta, blir friskare, får återfall för att man rädd att man som frisk inte mera är intressant eller viktig i andras ögon, söker hjälp, svårt att få professionell vård på svenska…

Ingen skall behöva lida och gå ett liknande öde till mötes som Rebecka. Skönt att det lyckades för henne… till sist. Tack för att du Rebecka delade din historia för oss åhörare och tack för att du vill ställa upp i fortsättningen för dem som kämpar med samma öde.

Ifall ni vill lyssna på hennes story - live - skall vi närvara på Luckan 29.10 kl 17-19:00. Rebecka har också en egen blogg som heter http://vagalevafri.blogg.se/.

Camilla Laine