Gästbloggare Sofia Torvalds: Jag duger som jag är

När jag talar med unga om kroppsbild vill jag helst inte tala så mycket om ätstörningar – jag tror att ju mer vi talar om ätstörningar desto mer blir de som löper risk att insjukna intresserade av dem på ett sätt som inte alltid är hälsosamt. Men det här säger jag: vem som helst kan ha en ätstörning, för en ätstörning syns inte på kroppen. Ätstörningen finns inne i huvudet, och den handlar om att så gott som hela tiden tvingas tänka på vad man ska äta, hur man ska äta, när man ska äta.

Ätstörningstankar eller negativa kroppstankar är bekanta för oss alla. Hos alla blir de inte så dominerande att de tar över helt och hållet, och vi kan kämpa emot dem genom att vara uppmärksamma på hur vi tänker. Gå vi omkring om oroar oss för vår kroppsform, behöver vi hela tiden få bekräftelse på att vi faktiskt ser bra ut? Går vi omkring och frågar oss om vi ser tjocka ut i de kläder vi har valt för just den här dagen? Hur länge känner vi ett lugn om vi får höra: Nej, du ser ju jättebra ut! Supersmal!

Jag brukar berätta om min egen tonårstid. Själv hade jag inte problem med min vikt, men jag hade problem med min näsa som var jättestor, större än någon annans. (Att jag hade glasögon, tandställning och finnar gjorde inte saken bättre.)

Hela mitt liv, tänkte jag, skulle vara helt annorlunda om jag bara var vacker. Om jag bara hade en söt liten näsa så där som andra människor.

I dag, när jag är 43 och har tre egna barn, inser jag att det inte stämmer. Eller nåja – klart det kan stämma att mitt liv hade varit annorlunda – men hade det varit bättre? Jag har ju gjort en resa: jag har lärt mig att acceptera mig som jag är och jag har en underbar familj och är jättejättelycklig. Jag är stolt över min näsa. Min farfar hade en likadan.

Resan jag har gjort handlar om att välja att acceptera sig själv i stället för att tillfälligt vara nöjd eller tillfredsställd med sig själv. Om man har accepterat sig själv kan man må bra också när håret ser hemskt ut eller då man har världens största finne på kinden. Man behöver inte den där ständiga feedbacken från omgivningen om att man trots allt är ok.

Man duger som man är, åtminstone för dem som älskar en.
Jag duger som jag är, åtminstone för dem som älskar mig,
Du duger som du är, åtminstone för dem som älskar dig.

Och älskar du dig själv så är det lättare att komma nära dig. Du kan vila i att vara nöjd med dig själv, och då kan du också vara nöjdare med alla som du möter. Du börjar förstå att om du gör något fel kommer alla inte att märka det.

Det är bara du som märker allt som handlar om dig. Och du kan välja att tänka på något annat.

Sofia Torvalds
har skrivit en bok om ätstörningar och föräldraskap (den heter Hungrig och har kommit ut på Schildts & Söderströms 2013) och besökte häromdagen HelsingforsMission på Albertsgatan för att tala med en grupp ungdomar om kroppsbild.

Vad har du på dig?

Vem säger vad som är ”rätt” klädstil? En del hänvisar bestämt till kläd- och modehistoria och alla trender genom decennier. Hur föds trenderna? Hur kan t.ex. den klädstil som man först tycker ser absurd ut plötsligt bli något alla har på sig? Hur blir det mode? Klart är att media, tidningar, TV… och det kändisarna har på sig, påverkar oss. Men det biter inte på alla.

Du kanske går helt i motsats riktning och skulle aldrig bära det senaste nya. Du föredrar samma klädstil genom hela livet? Kanske inger det en sorts trygghet? Kanske är det viktigt att kläder skall vara ändamålsenliga och ekonomiska, av hög kvalitet. Att kläder är till för att värma och vara bekväma. Eller kanske du inte alls bryr dig om vad du har på dig. Du bryr dig inte om material, färg eller form. Du kanske inte ens bryr dig ifall du svettas på sommaren eller fryser på vintern. Eller så kanske du hör till dem som inte vill eller kan sätta pengar på kläder.

I vissa kulturer spelar kläder en mycket stor roll. De symboliserar din roll i samhället, status, din religion, stam, ditt land. Olika kulturer har stort inflytande på hur modet ser ut. Något år är det trendigt med safari, följande år etniskt, mexikanskt inspirerat, orientaliskt…

Färgpsykologer, flera livscoacher och de som bl.a. tror på Chakran (ljusspridarna) är övertygade om att färger i vår omgivning påverkar oss. Man kan pigga upp sitt humör genom att tänka på vilka färger och nyanser det gäller att se upp med. Finland anses ”grått” och att vi gömmer oss i murriga toner. De uppmanar oss att våga använda oss av färger och leka med dem, att det är bra för hjärnan. De är övertygade om att genom att kombinera och förena färger och former på olika sätt övas hjärnans kapacitet och kreativiteten. Detta i sin tur påverkar vårt välmående och vårt sociala liv.

Många ungdomar vill tänka och konsumera ekologiskt. De vill också att kläderna är etiskt tillverkade och bojkottar gärna fabrikat som t.ex. använder barnarbetskraft eller som inte bryr sig om miljön. Faktum är att det finns mycket kläder på vår jordklot. I USA finns en fristående organisation, Redefining Progress, som på olika sätt arbetar för en hållbar utveckling och social rättvisa. De har utarbetat ett mått som kallas ”ekologiskt fotavtryck”. Det är ett sätt att beskriva hur stor yta varje person tar på jorden. Vad du äter, hur du tar dig till jobbet eller skolan, eller vilka kläder du köper påverkar ditt och hela ditt lands fotavtryck. Enligt det ekologiska fotavtrycket gör du ett val varje gång du köper kläder som påverkar hela jordens överlevnad. Likaså om du väljer att cykla eller åka bil till jobbet. Eller hur du slänger dina sopor eller tvättar tvätten. Hur du bor och värmer bostaden har också betydelse o.s.v.

Värt att tänka på. Man kan fynda ekologiskt. Du kanske tänker att du egentligen inte behöver något men unnar dig själv ett plagg då och då på rea eller loppis. Du kanske köper sällan och bara ifall det är 50-70% rabatterat. Du gillar stämningen på loppmarknaden; kreativiteten, upprymdheten, glädjen i att en gammal sak/plagg hittar en ny och nöjd ägare. Då är du som jag, som gillar idén att gammalt återanvänds och uppskattar traditioner och hemgjort. För mig skall kläder kännas rätt för rätt tillfälle. Jag väljer kläder enligt humör och tycker om färger och om att blanda olika klädstilar. Många av mina kläder är flera år gamla och när man köper begagnat vet man ju inte nödvändigtvis hur gammal klädseln egentligen är. Jag tänker ofta, redan kvällen innan, var jag skall vara och med vem och vad det är för tillfällen och strävar till att ha allt färdigt för följande morgon. Detta inger trygghet och hindrar morgonstress, för mig. Ibland kan det såklart bli helt fel. Inget känns rätt. Kläderna känns gamla och ointressanta. Men jag har aldrig försenat mig (ännu) för att jag inte vetat vad jag skall ha på mig.

För att återgå till frågan vad är rätta/vackra kläder? På finska finns ett ordspråk ”ruma se vaatteilla koreilee” och det tolkar jag som att det anses fåfängt att klä sig för fint då det vackra kommer inifrån. Man behöver alltså inte pynta upp sig så väldigt, så om du klär på dig ett leende – ja, då är du vacker, just som du är.

Ifall du önskar kan du gärna blogga om något av dessa teman. T.ex. vad kläder betyder just för dig. Vad anser du om ekologi? Eller kanske köper du för mycket kläder? För ofta?

Camilla Laine

Anorexi

Det var meningen att jag skulle blogga om en helt annan grej, men just nu vill jag skriva om hur det är att ha anorexi. Detta, efter att ha lyssnat på Rebeckas, 18 år, föreläsning igår här på Krisjouren för unga. Rebecca kunde med bilder från sina livsskeden, på ett gripande sätt och i kronologisk ordning berätta om hur hon insjuknat, tillfrisknat och vilka öden hon gått tillmötes där emellan.  

Även om hennes berättelse är unik, var det lätt att känna igen liknande fall som gått bl.a. följande tillmötes:

”Prestationskrav i skolan, föräldrarnas skilsmässa, stark skuldkänsla, dålig självbild som ca 12 år, ständigt jämförande med andras utseende, orealistisk kroppsbild (ser sig som fet även om man är normalviktig), motsättning till den kvinnliga identitetsutvecklingen, ångest kring ätandet, isolering från andra, för mycket ”egen tid” som går ut på att ständigt väga sig själv och räkna kalorier, känsla av att äntligen ha kontroll över sitt liv, känsla av att lyckas med något, döljer sjukdomen från andra, ljuger, gymnastiserar i smyg och ”har just ätit”…”

Så kommer den dagen då man stannar upp och märker att sjukdomen tagit över och kastat bort så mycket tid av ungdomen, märker att det finns allt mindre av en själv och allt mera anorexi i sig själv. Gör ett beslut att bli frisk, börjar äta, blir friskare, får återfall för att man rädd att man som frisk inte mera är intressant eller viktig i andras ögon, söker hjälp, svårt att få professionell vård på svenska…

Ingen skall behöva lida och gå ett liknande öde till mötes som Rebecka. Skönt att det lyckades för henne… till sist. Tack för att du Rebecka delade din historia för oss åhörare och tack för att du vill ställa upp i fortsättningen för dem som kämpar med samma öde.

Ifall ni vill lyssna på hennes story - live - skall vi närvara på Luckan 29.10 kl 17-19:00. Rebecka har också en egen blogg som heter http://vagalevafri.blogg.se/.

Camilla Laine