Gästbloggare: Ett brev till framtiden

Denna vecka har vi nöjet att publicera en text av en gästbloggare som skrivit ett brev till framtiden, tack till skribenten för den fina texten!

**************************************************************

Jag fick i uppgift att skriva ett brev till framtiden, till en vän. Direkt när jag kom hem den dagen satt jag mig för att skriva för att få ut det riktiga så att dessa känslor inte skulle gå förlorade. Jag har mycket kvar att jobba med mig själv för att nå den framtid jag vill ha och förtjänar. Hitta den jag är och den jag vill utvecklas till. Jag har valt att använda ”Jag” istället för mitt namn och ”Vän” i stället för min väns namn samt ändra några detaljer i mitt brev. Detta ändrar inte brevets form eller känslorna som finns. Ändringen ger mig möjlighet att jobba med mig själv på egenhand utan att bekymra mig över andra. Det är inte försent och du måste våga vara huvudperson i dit eget liv. Jag är inte där än men i framtiden står jag där på scenen om mitt liv och bara är ”Jag”.

Kära Vän!

Jag ligger i hängmattan här i mitt bibliotek, i mitt ombyggda och renoverade ruckel. Mitt älskade bibliotek var det viktigaste och det första rum som jag ritade för mitt hem. Av fyra väggar är det 2 som är täckta av bokhyllor osymmetriska boxar som rymmer min njutning. Rummet är vitt. Du vet att jag valt vitt för att låta mina böcker och konst stå för de färgklickar som skapar rummets trivsamhet. Detta är mitt rum och bara mitt, min värld och ateljé. Jag ligger i min hängmatta - ja den hänger mitt i rummet - och tittar ut över sensommarviken som är min utsikt från 5 meters höjd. Här ligger jag nu och skriver till dig då du är ute och reser i världen och jag vet att du är lycklig.

Äntligen kan jag säga att jag hittat hem. Mitt hem. Jag är lycklig och jag känner att det är okej att bara vara, bara vara mig själv. Bara vara Jag. Jag litar på mina kunskaper, mina instinkter och mina handfärdigheter. Dessa tar mig framåt och varje ny chans att lära mig tar jag. Det behöver inte bli rätt från början. Jag är där nu.

Sen jag var 15 år har jag varit en ledsen och mycket arg person. Dessa känslor har skyddat mig från de fasansfulla rädslor som krupit upp ur mörkret och gjort att jag byggde min mur. Vi pratade ofta om det, du och jag. Jag ville få dig att förstå vilka känslor som stormade bakom mitt pannben och varför jag behövde en mur för att skydda mitt inre. För att inte förgöra mig själv. Jag var en sårad människa.

Jag berättade aldrig allt. Det behövdes inte, du fanns där och lyssnade och kramade när jag var så långt borta från den närhet som jag så desperat längtade efter men inte vågade söka. Du är en vän som aldrig blev rädd av mina rädslor utan fanns där och höll mig till stormen la sig och jag fick andas ut. Jag har vågat konfrontera mina föräldrar med gamla känslor som har hållit mitt sår öppet och naket.

Jag känner mig stark. Både fysiskt och psykiskt. Jag vet vem jag är och ingen kan ta det ifrån mig. Fysiskt för att jag fortfarande rider och det betydde mycket att du såg min första stora tävling för 4 år sen. Jag vet att du är rädd för hästar. Min kropp fick vara Atlas som bar den svaga på sina axlar tills såren läkt och jag återigen kunde bära mig själv. Den här gången med stolthet.

Jag är den jag var menad att vara. Jag finns här och nu. Ambitiös, hard-working, glad, social, envis, intuitiv, initiativtagande och alltid en hjälpande hand då ledsna sträckte efter dem och en axel att finna tröst. Nu är jag, jag. Jag är Jag. Den jag var menad att vara.

Idag har jag min första hela lediga dag och tänker spendera den hela dagen hemma. Hem det smakar bra i munnen. Jag njuter av min kopp kaffe och tystnaden i mitt hus. Jag trodde aldrig att dagen skulle komma då jag på riktigt skulle njuta av tystnaden och känna mig trygg i den. I timmar kan jag ligga och titta på vår strand där det söta vattnet sakta kammar gruskornen och får vassen att prassla tryggt. Idag är det mulet och regntungt. Det finns inget mysigare. Ljuden och den värld som min bok erbjuder mig.

Jag skriver till dig först. Det är dig jag vill att skall veta först. Berätta att jag inte är ensam här i mitt tomma hus, min lilla skatt sover i mig. För tillfället i alla fall. Denne är i vanliga fall en aktiv krabat som jag om 5 månader får se, mitt allt och min största kärlek i livet. Jag kan inte låta bli att hela tiden hålla om barnet, min mage, paja och le. Kärlek finns i mig och runt mig.

Min man. Han förstår mitt behov av närhet. Mitt enorma behov av närhet men samtidigt ger mig utrymme till mig att bara vara ensam. Fysiskt ensam, inte ensam på riktigt. Han håller om mig på ett sätt som gör att jag är beredd att dö här och nu. För jag är lycklig och inte ensam. Han förstår mig på ett sätt som skrämmer mig. Det skrämmer mig för att han förstår att jag behöver honom men kan inte säga det. Jag kan inte säga hur mycket han betyder för mig och de tre orden som du och jag aldrig ville uttala högt. Jag älskar dig. Det behövs inte. Han vet.

Efter alltför många år har jag återförenats med lilla Jag. Jag har hämtat henne från den hålla hon gömdes i bakom muren av tjocka tegelstenar. Jag tog henne i handen, tvättade henne och läkte hennes sår. Jag krama henne och sa förlåt. Lilla Jag och stora Jag är nu bara Jag. En människa, en kvinna, en dotter, en syster, en vän, en fru, en akutvårdare och snart en mamma. Alla dessa roller spelas inte separat. Jag har äntligen låtit huvudpersonen ta plats på scen och sjunga ut. Jag får äntligen leva!

Jag saknar dig och hoppas vi kan ses så fort du kommer från Indien. Ta väl hand om dig min vän så ses vi snart! Glöm inte att hälsa honom från mig!

Mvh din vän

Gästbloggare Sofia Torvalds: Jag duger som jag är

När jag talar med unga om kroppsbild vill jag helst inte tala så mycket om ätstörningar – jag tror att ju mer vi talar om ätstörningar desto mer blir de som löper risk att insjukna intresserade av dem på ett sätt som inte alltid är hälsosamt. Men det här säger jag: vem som helst kan ha en ätstörning, för en ätstörning syns inte på kroppen. Ätstörningen finns inne i huvudet, och den handlar om att så gott som hela tiden tvingas tänka på vad man ska äta, hur man ska äta, när man ska äta.

Ätstörningstankar eller negativa kroppstankar är bekanta för oss alla. Hos alla blir de inte så dominerande att de tar över helt och hållet, och vi kan kämpa emot dem genom att vara uppmärksamma på hur vi tänker. Gå vi omkring om oroar oss för vår kroppsform, behöver vi hela tiden få bekräftelse på att vi faktiskt ser bra ut? Går vi omkring och frågar oss om vi ser tjocka ut i de kläder vi har valt för just den här dagen? Hur länge känner vi ett lugn om vi får höra: Nej, du ser ju jättebra ut! Supersmal!

Jag brukar berätta om min egen tonårstid. Själv hade jag inte problem med min vikt, men jag hade problem med min näsa som var jättestor, större än någon annans. (Att jag hade glasögon, tandställning och finnar gjorde inte saken bättre.)

Hela mitt liv, tänkte jag, skulle vara helt annorlunda om jag bara var vacker. Om jag bara hade en söt liten näsa så där som andra människor.

I dag, när jag är 43 och har tre egna barn, inser jag att det inte stämmer. Eller nåja – klart det kan stämma att mitt liv hade varit annorlunda – men hade det varit bättre? Jag har ju gjort en resa: jag har lärt mig att acceptera mig som jag är och jag har en underbar familj och är jättejättelycklig. Jag är stolt över min näsa. Min farfar hade en likadan.

Resan jag har gjort handlar om att välja att acceptera sig själv i stället för att tillfälligt vara nöjd eller tillfredsställd med sig själv. Om man har accepterat sig själv kan man må bra också när håret ser hemskt ut eller då man har världens största finne på kinden. Man behöver inte den där ständiga feedbacken från omgivningen om att man trots allt är ok.

Man duger som man är, åtminstone för dem som älskar en.
Jag duger som jag är, åtminstone för dem som älskar mig,
Du duger som du är, åtminstone för dem som älskar dig.

Och älskar du dig själv så är det lättare att komma nära dig. Du kan vila i att vara nöjd med dig själv, och då kan du också vara nöjdare med alla som du möter. Du börjar förstå att om du gör något fel kommer alla inte att märka det.

Det är bara du som märker allt som handlar om dig. Och du kan välja att tänka på något annat.

Sofia Torvalds
har skrivit en bok om ätstörningar och föräldraskap (den heter Hungrig och har kommit ut på Schildts & Söderströms 2013) och besökte häromdagen HelsingforsMission på Albertsgatan för att tala med en grupp ungdomar om kroppsbild.