Jag vandrar genom staden på väg till
jobbet. Min uppmärksamhet är koncentrerad på olika matställen och deras utbud.
Min kropp meddelar tydligt att det är dags att äta. Situationen är nämligen den
att jag varit på ett seminarium och därför missat lunchen. Nu har jag bråttom till nästa möte. För min
del löses situationen tämligen smärtfritt. Jag hittar ett lämpligt café och ser
till att få tillräckligt att äta för att klara mig till nästa måltid. Tyvärr är
detta en situation som kunde väcka en räcka av besvärliga tankar och känslor i
stil med: Ska jag äta eller kanske det är bäst att låta bli? Vad kan jag
tillåta mig äta? Åt jag för mycket? Lät jag min hunger locka mig att äta något
jag inte egentligen tillåter mig?
Så här kanske mina tankar hade gått ifall
jag lidit av en ätstörning och denna typ av tankar och ångest är något jag
möter dagligen i mitt arbete med att försöka hjälpa människor som lider av
ätstörningar.
Att ha en ätstörning innebär att största
delen av ens tid och uppmärksamhet kretsar kring mat, kropp, ätande och regler
kring dessa. En ätstörning kan synas, men oftast gör den inte det. Ätstörningar
är inte något någon har valt, utan en sjukdom som man kan få behandling för och
bli frisk från. För att tillfriskna behöver man hjälp, i de flesta fall
professionell sådan.
Problemet är att ätstörningsvården i
Finland är splittrad och inte så lättillgänglig som jag många gånger skulle
önska. Det finns många duktiga och intresserade människor som arbetar med
ätstörningsvård, men dessa människor är ojämnt spridda över landet och för ofta
jobbar de inom ramar som gör det svårt för dem att göra sitt jobb på bästa
möjliga sätt. Det här gäller oberoende av vilket språk man önskar få vård på.
God och effektiv ätstörningsvård
förverkligas bäst vid specialiserade enheter. Där kan verksamheten byggas upp
så att hela organisationen stöder tillfrisknande och kan hjälpa den insjuknade
att kämpa mot sin ätstörning. Att kunna koncentrera sig på att kämpa mot just
ätstörningen, inte byråkratin eller vårdköer, är kanske det allra viktigaste för
att tillfriskna och lämna ätstörningen bakom sig.
Det
har under senaste år funnits en oro över ett ökande antal unga som lider av
ätstörningar och möjligheterna att få god ätstörningsvård på svenska i
huvudstadsregionen. Denna brist är något vi på Ätstörningscentrum, tack vare
understöd från stiftelsen Brita Maria Renlunds minne, försöker råda bot på. För
att förebygga insjuknande och underlätta tidigt ingripande har vi varit ute i
skolor och pratat med elever, studerande, föräldrar och personal. För att
hjälpa de som insjuknat kan vi erbjuda specialiserade, individuellt anpassade
tjänster vid vår terapimottagning.
Ifall du själv har problem med mat, ätande
eller kroppsbild eller kanske oroar dig över någon nära dig kan du ringa vår
rådgivningstelefon (050-5220077) eller besöka vår webbsidor (www.syomishairiokeskus.net) för närmare information.
När jag talar med unga om kroppsbild vill jag helst inte tala så mycket om ätstörningar – jag tror att ju mer vi talar om ätstörningar desto mer blir de som löper risk att insjukna intresserade av dem på ett sätt som inte alltid är hälsosamt. Men det här säger jag: vem som helst kan ha en ätstörning, för en ätstörning syns inte på kroppen. Ätstörningen finns inne i huvudet, och den handlar om att så gott som hela tiden tvingas tänka på vad man ska äta, hur man ska äta, när man ska äta.
Ätstörningstankar eller negativa kroppstankar är bekanta för oss alla. Hos alla blir de inte så dominerande att de tar över helt och hållet, och vi kan kämpa emot dem genom att vara uppmärksamma på hur vi tänker. Gå vi omkring om oroar oss för vår kroppsform, behöver vi hela tiden få bekräftelse på att vi faktiskt ser bra ut? Går vi omkring och frågar oss om vi ser tjocka ut i de kläder vi har valt för just den här dagen? Hur länge känner vi ett lugn om vi får höra: Nej, du ser ju jättebra ut! Supersmal!
Jag brukar berätta om min egen tonårstid. Själv hade jag inte problem med min vikt, men jag hade problem med min näsa som var jättestor, större än någon annans. (Att jag hade glasögon, tandställning och finnar gjorde inte saken bättre.)
Hela mitt liv, tänkte jag, skulle vara helt annorlunda om jag bara var vacker. Om jag bara hade en söt liten näsa så där som andra människor.
I dag, när jag är 43 och har tre egna barn, inser jag att det inte stämmer. Eller nåja – klart det kan stämma att mitt liv hade varit annorlunda – men hade det varit bättre? Jag har ju gjort en resa: jag har lärt mig att acceptera mig som jag är och jag har en underbar familj och är jättejättelycklig. Jag är stolt över min näsa. Min farfar hade en likadan.
Resan jag har gjort handlar om att välja att acceptera sig själv i stället för att tillfälligt vara nöjd eller tillfredsställd med sig själv. Om man har accepterat sig själv kan man må bra också när håret ser hemskt ut eller då man har världens största finne på kinden. Man behöver inte den där ständiga feedbacken från omgivningen om att man trots allt är ok.
Man duger som man är, åtminstone för dem som älskar en.
Jag duger som jag är, åtminstone för dem som älskar mig,
Du duger som du är, åtminstone för dem som älskar dig.
Och älskar du dig själv så är det lättare att komma nära dig. Du kan vila i att vara nöjd med dig själv, och då kan du också vara nöjdare med alla som du möter. Du börjar förstå att om du gör något fel kommer alla inte att märka det.
Det är bara du som märker allt som handlar om dig. Och du kan välja att tänka på något annat.
Sofia Torvalds
har skrivit en bok om ätstörningar och föräldraskap (den heter Hungrig och har kommit ut på Schildts & Söderströms 2013) och besökte häromdagen HelsingforsMission på Albertsgatan för att tala med en grupp ungdomar om kroppsbild.
