Kom och sätt dig i Soffan!

Är du ung vuxen, mellan 18 och 29 år? Saknar du någon att prata med, någon i samma ålder? Eller känner du någon i den här åldern som skulle önska sig fler meningsfulla kontakter? Trots att staden är full med människor och det finns cafeer, barer, gym och hobbyverksamheter kan man ha svårt att komma i kontakt med andra och känna sig ensam.

Går du i gymnasiet och det klasslösa systemet kanske gör att du inte kommer i kontakt med andra lika lätt? Har du kanske just flyttat från en annan ort och ännu inte hittat vänner i huvudstads regionen? Talar du finska men vill förkovra dig i svenskaspråket? Kanske bara saknar du någon att chilla och byta tankar med?

Nu öppnar vi Soffan – en samlingspunkt för unga vuxna.  Du har en fin möjlighet att träffa nya människor som du normalt kanske inte kommit i kontakt med. 

På Soffan möts man över en kopp kvällste eller kaffe, får sig en smörgås i gott sällskap och kan njuta av skön musik, kostnadsfritt och utan krav. Du får gärna ta en vän med dig. Det är bara att dyka upp.

Du kan komma och provsitta Soffan ännu två  gånger denna vår, och vi vill gärna höra vad du tycker om den, för vårt mål är att Soffan ska vara öppen varje vecka från och med augusti.

Tid: 

14.5 kl. 16-19 och 11.6 kl. 16-19

Plats:

G18 våning 3 (Georgsgatan 18 A) 

Info: 

Camilla Laine

camilla.laine@helsinkimissio.fi, 045 341 7552

Mette Strauss 

mette.strauss@kran.fi, 050 410 7001

Linda Stark 

linda.stark@helsinkimissio.fi

Verksamheten har varken religiös eller politisk koppling. 

Vi som är med och arrangerar är:

Krisjouren för unga, Kran, De ungas akademi och Ung info 

//vid bloggen, Cami

Alla andra tycks ju veta vad de vill...

Ibland känns det ju verkligen så. Som att alla andra har en klar vision och målmedvetet går från klarhet till klarhet. Som att livet borde vara en spikrak väg framåt och uppåt.

Forskning gjord i USA har visat att en hög användning av mobiltelefoner har ett samband med högre ångestnivåer och mindre tillfredsställelse med livet. Studien gjordes bland studeranden i tjugoårs åldern. Deltagarna ombads ta ställning till hur många minuter per dag de använder telefonen till att surfa på nätet och hålla kontakt med vänner och familj. Man utgick från tanken att mobiltelefoner idag erbjuder oss allt fler med möjligheter att kommunicera med varandra och att hålla sig uppdaterad om vad som är på gång. Med studien ville man utreda hur dessa möjligheter påverkar bland annat individens värderingar, relationer och beteende. Det har nämligen tidigare föreslagits att de högre nivåerna av ångest kan bero på en upplevd press att ständigt vara uppkopplad på social media.

En del av mitt arbete går ut på att åka runt i regionens skolor och läroanstalter för att berätta om Krisjouren för unga och erbjuda förebyggande verksamhet. Ibland samtalar vi om hur myter om livet kan förmedlas via social media. Att det ibland kan se ut som att ”alla andra” klarar sig väldigt bra. Därför kan det kännas extra svårt när man märker att man själv är tvungen att börja om från början eller när något inte gick som det var tänkt. ”Varför lyckas jag inte med det som alla andra verkar klara av med en klackspark?” Egentligen förstår vi kanske att livet inte riktigt ser ut på det här sättet, men ändå jämför vi oss mycket med andra. Social media är bara en kanal för denna jämförelse, men spenderar man mycket tid där kanske man börjar jämföra sig med andra ännu mera än tidigare? Eller?

De elever jag träffat har väldigt olika åsikt om detta. En del säger att de blir stressade och känner att kraven på en själv ökar när man börjar jämföra sig med andra. Andra säger däremot att det inte alls är stressande, utan tvärtom att det är avslappnande att surfa på sociala medier.

Oavsett hur man upplever det är det ändå kanske bra att ibland försöka lägga märke till hur man påverkas. Hurudan känsla får du? Hur ofta jämför du dig med andra? Om du märker att du jämför dig själv med andra väldigt mycket kan du fundera på vad det är som gör att man tror livet skulle vara bättre om man var eller gjorde som någon annan? Ingen är ju ändå lika bra som du på att vara dig själv.

Och jo, här finns källan till forskningen jag nämnde: 

Lepp, A., Barkley, J. & Karpinski, A. (2014). The relationship between cell phone use, academic performance, anxiety, and satisfaction with life in college students. Computers in Human Behavior, 31, s 343 – 350.

Caroline Granholm

Glad vändag!

För att få vänner kan det vara bra att ha en insikt i vad vänskap betyder för en. Det är individuellt hur vi ser på begreppet ”vänskap”. Lättast är det såklart då båda anser den andra vara en vän. Men det kan vara svårt ifall uppfattningen om vänskap skiljs åt. En del litar genast på någon och öppnar sitt hjärta bums. För dem kan vissa som från första stund uppfattades som en god vän senare visa sig att inte vara det. Medan de som är mer försiktiga beter sig försiktigt vänligt mot någon under en längre tid utan att uppfatta henne/honom som sin vän, och vill lära känna personen bättre eller mycket bra, innan hon/han accepteras som en god vän.

Nyckelingredienserna i en relation kan vara:

• Att någon berättat om för dig att den anser dig vara dennes vän eller presenterat dig som en vän för någon tredje part.
• Att den andra vill träffa dig utanför det stället ni träffats vid först. Vill träffa dig för lunch, kaffe, bio etc.
• Hon/han har gjort något viktigt eller trevligt för dig och är verkligen intresserad av det du säger, gör och vill, och önskar dig det bästa.
• Får dig att känna dig väl till mods.
• Du känner att du kan vara dig själv. Du har en känsla av att inte behöva göra dig till.
• Du kan fritt dela din glädje utan att dölja något.- En vän känner oftast till också dina dåliga sidor och nycker men accepterar dig med hull och hår. (Visst finns det dåliga dagar och vi kanske blir osams men desto skönare att bli sams igen – man kan säga förlåt så att den andra vet att man menar det).

Får din vän dig att känna dig glad? Väntar du på att få träffa henne/honom? Du känner att du kan dela allt du gått igenom (det mesta)? Får hon/han dig att skratta? Känner du dig omtyckt och älskad? Ifall du svarar jo på dessa frågor vet du att du har en sann vän. Du är beredd att våga lita på henne/honom så långt att du vill dela dina innersta tankar oh känslor. Din vän är bra på att klämma ut ärligheten i dig och får det bästa ut av dig. Hon/han är ärlig mot dig med (ljuger inte) men vill heller inte såra dig.

Önskar du dig alltid en gentjänst för att kunna kalla denna en vän? Tycker du att det är mest du eller din vän som talar, och den andra blir mer i skymundan? Känner du att du inte kan säga allt i rädsla att vännen skvallrar, plötsligt vill dig illa, inte förstår dig? Då kanske det inte är frågan om ”sann vänskap”?

Hur får man då en vän? Lättast är det om man är positiv och kanske optimistisk, intresserad av folk, lyssnar gärna på andra, är intresserad av olika typs människor, kanske vill bli vän med någon studie-/jobb-/hobbykompis. Det är också till nytta ifall man ser ut att vara lätt att närma sig, att man inger acceptans, ler och har ögonkontakt. Men ifall du jämt sitter avskilt från andra och läser i ett hörn, kan andra lätt tolka det som att du inte vill ha kontakt och vill bli lämnad ifred?

Var kan du träffa nya vänner? Egentligen var som helst där det finns folk. Du kan träffa nya vänner på bokklubbar, volontärevenemang, idrottstillfällen, hobbyer, nya intresseämnen, språkkurser… Eller ifall du varje dag rutinerat går till ett visst ställe för att dricka ditt kaffe, köpa en bok, gå ut med hunden; finns det en stor chans att du kommer i kontakt med någon regelbundet som du blir bekant med och som senare blir en god vän?

Vad är då det första steget? Tala med någon du inte känner? Det kan vara smalltalk som leder till att ni hittar gemensamma nämnare som går in på viktigare ämnen. Introverta talar gärna mycket om stora teman, medan extroverta kan hålla på t.o.m. för länge med smalltalk. Oftast är vi någonstans mitt emellan.

Och hur gör man det då? Frågor du kan ställa beror på vad du redan vet om personen och det gäller att ta reda på mera. Exempel på frågor:

• Vad är det första du skulle göra om du vann på Lotto?
• Vad gillar du att göra på fritiden?
• Vad är din favoritmat (som för dig t.ex. tillbaka till barndomen)?
• Har du ett favorit ordspråk?
• Vad gillar du att se på TV? Har du Facebook, Instagram…?
• Var bor du/har du bott som barn? Var har du tyckt om att bo mest?
• Har du husdjur? Tycker du om naturen?
• Vad har du för intressen? Man behöver inte vara intresserad av samma saker men bra att ha samma värderingar och livssyn.
• Vad är din dröm/dina önskningar?Du hittar säkert på flera? Kanske frågar du; vad månntro vi två kunde ha gemensamt?

Det går dock inte att tvinga vänskap på någon. Men om man visar respekt och förtroende för någon, får man ofta likadant bemötande tillbaka. Bara genom att våga börja lita på någon kan man komma till insikt ifall den andra är en pålitlig vän. Vågar du?
 

Vänskap kan inte mätas i hur ofta eller hur mycket man är tillsammans. Alltid går det inte att ordna en träff även om man så önskade. Man kan försöka träffas så ofta det går. Om du vill fördjupa en vänskap kan du fråga ifall den andra vill träffas oftare för att umgås och lära känna varandra bättre. Men det att man inte är i kontakt hela tiden betyder inte att vänskapen inte skulle existera.

Övning ger färdighet. Som en övning kan du under en dag försöka närma dig någon tre gånger socialt. På vägen hem idag, gå in i en affär, ett café… smalltalk:a med minst en person. Vem vet, det kan bli din vän för livet.

Glad vändag!

Camilla Laine

Gästbloggare Sofia Torvalds: Jag duger som jag är

När jag talar med unga om kroppsbild vill jag helst inte tala så mycket om ätstörningar – jag tror att ju mer vi talar om ätstörningar desto mer blir de som löper risk att insjukna intresserade av dem på ett sätt som inte alltid är hälsosamt. Men det här säger jag: vem som helst kan ha en ätstörning, för en ätstörning syns inte på kroppen. Ätstörningen finns inne i huvudet, och den handlar om att så gott som hela tiden tvingas tänka på vad man ska äta, hur man ska äta, när man ska äta.

Ätstörningstankar eller negativa kroppstankar är bekanta för oss alla. Hos alla blir de inte så dominerande att de tar över helt och hållet, och vi kan kämpa emot dem genom att vara uppmärksamma på hur vi tänker. Gå vi omkring om oroar oss för vår kroppsform, behöver vi hela tiden få bekräftelse på att vi faktiskt ser bra ut? Går vi omkring och frågar oss om vi ser tjocka ut i de kläder vi har valt för just den här dagen? Hur länge känner vi ett lugn om vi får höra: Nej, du ser ju jättebra ut! Supersmal!

Jag brukar berätta om min egen tonårstid. Själv hade jag inte problem med min vikt, men jag hade problem med min näsa som var jättestor, större än någon annans. (Att jag hade glasögon, tandställning och finnar gjorde inte saken bättre.)

Hela mitt liv, tänkte jag, skulle vara helt annorlunda om jag bara var vacker. Om jag bara hade en söt liten näsa så där som andra människor.

I dag, när jag är 43 och har tre egna barn, inser jag att det inte stämmer. Eller nåja – klart det kan stämma att mitt liv hade varit annorlunda – men hade det varit bättre? Jag har ju gjort en resa: jag har lärt mig att acceptera mig som jag är och jag har en underbar familj och är jättejättelycklig. Jag är stolt över min näsa. Min farfar hade en likadan.

Resan jag har gjort handlar om att välja att acceptera sig själv i stället för att tillfälligt vara nöjd eller tillfredsställd med sig själv. Om man har accepterat sig själv kan man må bra också när håret ser hemskt ut eller då man har världens största finne på kinden. Man behöver inte den där ständiga feedbacken från omgivningen om att man trots allt är ok.

Man duger som man är, åtminstone för dem som älskar en.
Jag duger som jag är, åtminstone för dem som älskar mig,
Du duger som du är, åtminstone för dem som älskar dig.

Och älskar du dig själv så är det lättare att komma nära dig. Du kan vila i att vara nöjd med dig själv, och då kan du också vara nöjdare med alla som du möter. Du börjar förstå att om du gör något fel kommer alla inte att märka det.

Det är bara du som märker allt som handlar om dig. Och du kan välja att tänka på något annat.

Sofia Torvalds
har skrivit en bok om ätstörningar och föräldraskap (den heter Hungrig och har kommit ut på Schildts & Söderströms 2013) och besökte häromdagen HelsingforsMission på Albertsgatan för att tala med en grupp ungdomar om kroppsbild.