Du är inte korkad!

Du kanske hör till dem som har svårt att koncentrera dig? Som har svårt att läsa till prov och tenter, antingen för att texten ”hoppar” eller ”går ihop till en klump”, orden känns för svåra, helheten öppnas helt enkelt inte? Kanske har du svårt att få tiden att räcka till eller kanske känner dig helt ”tom i bollen” vid prov/tent tillfällen? Du kanske upplever att du studerar 5 gånger, 10 gånger mera än dina studiekamrater och ändå vill ingenting fastna? Du känner dig kanske ”korkad”?

Du är inte ensam!

Det finns otaliga barn, ungdomar och unga vuxna med lindriga inlärningsproblem, som kanske aldrig fått/får en dyslexi diagnos, men ändå anser sig vara ordblinda och ha inlärningssvårigheter och ha svårt att fungera i en klass.

Man får lätt en känsla av uppgivenhet. Du kanske känner dig ”totalt misslyckad” och kanske gråter dig till sömns om kvällarna? Kanske t.o.m. skolan meddelar att "det inte lönar sig att göra något eftersom inget är diagnostiserat”. Detta i sin tur kan bero på att skolan inte har tillräckligt med resurser att stöda i skol/studiearbetet.

Om du känner att du hör till denna grupp kan framtiden kännas mycket hopplös och skrämmande. Viljan av att smälta in och vara ”normal” som alla andra är stor och du vill inte medge att du har svårt med studierna? Skammen att behöva stöd och känna sig utsatt – kan vara väldigt stor!

Oberoende beror inlärningssvårigheterna på lindrig dyslexi, ADHD, damp eller familjerelaterade problem är det viktigt att skolan och föräldrarna tar itu med det och ”normaliserar läget”. Ifall det handlar om familjeproblematiken och man därför har svårt att fokusera på sina studier är det viktigt att vara i kontakt med kurator, viktigt att skolan vet vad det handlar om så de kan stöda på rätt sätt.

Kanske dina föräldrar själva har/har haft liknande problem? De kanske känner besvikelse och skam som bottnar i deras egen erfarenhet (av att hamna stå i skamvrån och känna sig dum)? Av föräldrar och skola krävs det tålamod, inhämtning av fakta och hjälpmedel och en förmedlan att inte ge upp. Det kan vara svårt att acceptera fakta och anpassa skolan efter den. Du har rätt att få den hjälp du behöver.

Ibland kan läxorna, tent/prov -läsningen ta orimligt långa tider och ändå tror kanske dina lärare eller föräldrar att du inte läst/övat tillräckligt. Det krävs mycket samarbete mellan hem och skola för att skaffa den rätta kunskapen och studietekniken du behöver och är berättigad till.

Det finns så många olika sätt att studera på. Exempel genom att få höra texten, måla bilder till texten o.s.v. Du kan läsa om studieteknik i vårt blogginlägg om studieteknik som publicerades i april 2013.

Utbildningstiden kanske förlängs och du kanske inte har möjlighet att bli färdig samtidigt som dina studie-/klasskamrater. Du kanske är mera praktiskt lagd och hittar ett yrke via inlärning i arbete, kanske som kock eller frisör, eller inom konst, skådespeleri, fotografering m.m.?

Det finns en plats för alla och allt blir bra i slutändan! Lita på det! Alla är vi inte experter i skolan (och det förväntas inte heller) och vi är alla unika och olika bra på olika saker och har olika sätt att lära oss!

Skäms inte utan våga berätta och ta itu med läget.

Kämparanda,

Camilla Laine

En klients berättelse

Nedan får ni ta del av en ung kvinnas berättelse om hur hon kom till Krisjouren för unga. Även om vägen var lång för att få hjälp med ångesten mår kvinnan i denna dag mycket bättre och jag är tacksam som krisarbetare att ha fått ta del av hennes livshistoria.

Carmela Lindroos

"Vårvintern 2009 hade jag mått dåligt redan en längre tid. Jag hade svårt att sätta fingret på vad det riktigt var som var fel med mig. Jag hade en ganska obalanserad tid i mitt liv bakom mig och jag tyckte att allt borde börja gå mot det bättre och kunde inte förstå varför jag psykiskt började må sämre än någonsin tidigare. Jag hade svårt att prata med någon om mina problem och höll alla tankar och känslor för mig själv. Vanligtvis brukar jag vara öppen och ärlig för de som står mig närmast. Jag visste inte vart jag skulle vända mig med mina problem. Jag provade med skolhälsovårdaren i min dåvarande skola men hon råkade aldrig ha några tider då jag var där. Jag beslöt mig för att vänta att mitt illamående skulle gå över av sig själv.

Mitt mående försämrades alltefter att månaderna gick. Jag hade svårt att klara av vardagen på ett ”normalt” vis.  Jag led av ofta återkommande panikattacker och inombords kändes det mest tomt och dött. Ingenting väckte några känslor hos mig längre, allt kändes meningslöst.

I augusti samma år var det dags för mig att börja i en ny skola. Eftersom skolan var ny var det mycket svårt för mig att vistas då där inte fanns någonting bekant och tryggt. Mina panikattacker kom ofta då jag måste utsätta mig för en ny situation eller vistas på en ny plats. Byggnaden och alla de nya människorna kändes skrämmande och den mest framträdande känslan jag i efterhand kan framkalla av tiden där kan bara beskrivas med ett ord: ångest.

På grund av det här började jag skolka allt oftare. Jag hade en god vän till mig på samma klass som jag och hon började märka att allt inte stod rätt till då jag hittade på allt konstigare ursäkter varför ja inte kunde delta i föreläsningar osv. Jag berättade till slut för henne om mina problem och hon erbjöd sig att hjälpa mig att få hjälp. Det var väldigt viktigt för mig då mina krafter kändes som totalt bortblåsta. Jag hade ingen ork eller tro på att jag skulle kunna bli en hel, fungerande människa igen. Vi försökte få hjälp från olika håll men överallt blev det back, för långa köer, ingen remiss o.s.v. Den enda hjälp som erbjöds mig var medicin. Läkaren sade att de var den enda hjälp som fanns att få för mig just då eller så kunde jag alltid vänta ett halvt år för att få gå någonstans och prata. I den situationen jag befann mig i skulle det ha kunnat vara försent efter ett halvt år. Ingen uppföljning för hur medicinen påverkade mig trots att den kunde ha allvarliga biverkningar var heller aktuell. Jag klarade inte längre av att vare sig jobba eller gå i skolan. Det kändes oöverkomligt att gå någonstans utanför mitt hem.

Min vän fick reda på att det fanns ett ställe som hette Krisjouren för unga i Sörnäs och att man inte behövde remiss för att få gå dit. Vi beslöt oss för att prova. Jag skickade ett mail och sedan fick jag genast min första tid inbokad. Det var oerhört viktigt för mig att någon äntligen ville och kunde ta emot mig och hjälpa mig. Det kändes tryggt att någon satte sig in i min situation och kunde följa med hur jag mådde och hur medicinen påverkade mig.

Här har jag lärt mig leva med mina panikattacker, hur jag skall handskas med dem och också lärt mig se på mig själv på ett mycket hälsosammare sätt än tidigare. Det känns tryggt att veta jag aldrig blir ensam ifall någonting skulle gå snett i mitt liv igen. Nu vet ja genast vart jag kan vända mig och jag kan vara säker på att jag får den hjälp jag behöver för att komma på fötter. Idag kan jag jobba och studera igen, helt enkelt leva ett normalt liv. För det kan jag tacka Krisjouren för unga för allt stöd och all hjälp jag har fått. Jag vet med egen erfarenhet hur viktigt det är att sådan hjälp finns att få.  På eget modersmål. Också utan remiss eller pengar."

Kvinna, 22 år