Vem älskar du?

Oberoende om vi är föräldrar eller barn, är vi alla människor med olika åsikter. Vi kan ha olika uppfattningar, förhandsinställningar eller fördomar och detta kan leda till otaliga missförstånd. Kanske dina föräldrar t.ex. har svårt att acceptera JUST den du älskar/gillar? Vem väljer då din partner – du själv eller dina föräldrar? Det kan handla om dina föräldrars traditioner, tro eller att dina föräldrar anser att ”de vet bäst”. De kan vara övertygade om att de vill ”ditt bästa” och vill skydda dig från t.ex. en kulturkrock. Kanske de förväntar sig att din partner skall vara rik – ha ett anrikt namn och släkte? Kanske sätter föräldrarna dig att välja ”hon/han eller vi”? Du kanske riskerar att de aldrig riktigt kommer att tycka om din partner? Tillbaka till frågan – vem väljer din partner – du eller de? Vem älskar du?

Kärlek är kärlek, det rår vi inte för. Det söker inte plats och rum, kultur eller språk… det är frågan om kemi. Dina föräldrar kanske då väcker, alla skalor av ilska och sorg i dig och en känsla av att ha svårt att förlåta.

Du kanske väljer att gå enligt deras önskan att inte träffa den du älskar och varje gång du tänker på henne/honom känner du dig ledsen och att det lämnat ett inre tomrum? Kanske har du svårt att ge det utrymmet åt någon annan på en mycket lång tid?

Eller kanske resulterar det i att du hungrar efter kärlek, att bli sedd och godkänd, av vem som helst? Kanske går du in i ett förhållande efter annat av just denna orsak? Utan att kunna binda dig eller lita på att det håller? Kanske går du ”för långt” gång efter annan utan att förstå varför?

I bästa fall lär sig dina föräldrar acceptera den du älskar/gillar, med tiden. Det kan du aldrig få veta ifall du inte ger kärleken en chans.

Lita på dina känslor. Gör slag i saken. Visa dina känslor.

Camilla Laine

Kära du

Jag är jag, och du är du.

Jag gör min grej och du gör din grej.

Jag är inte i denna värld för att leva upp till dina förväntningar,

Och du är inte i denna värld för att leva upp till mina förväntningar.

Jag är jag, och du är du.

Och om vi händelsevis hittar varandra, är det vackert.

Om inte, kan det inte hjälpas. 

I am I, and you are you.

I do my thing and you do your thing.

I am not in this world to live up to your expectations,

And you are not in this world to live up to mine.

I am I, and you are you.

And if by chance we find each other, it’s beautiful.

If not, it can’t be helped.

(Fritz Pearls, “Gestalt Therapy Verbatim”, 1969)

Hanni Erkkilä, Krisarbetare