Vem älskar du?

Oberoende om vi är föräldrar eller barn, är vi alla människor med olika åsikter. Vi kan ha olika uppfattningar, förhandsinställningar eller fördomar och detta kan leda till otaliga missförstånd. Kanske dina föräldrar t.ex. har svårt att acceptera JUST den du älskar/gillar? Vem väljer då din partner – du själv eller dina föräldrar? Det kan handla om dina föräldrars traditioner, tro eller att dina föräldrar anser att ”de vet bäst”. De kan vara övertygade om att de vill ”ditt bästa” och vill skydda dig från t.ex. en kulturkrock. Kanske de förväntar sig att din partner skall vara rik – ha ett anrikt namn och släkte? Kanske sätter föräldrarna dig att välja ”hon/han eller vi”? Du kanske riskerar att de aldrig riktigt kommer att tycka om din partner? Tillbaka till frågan – vem väljer din partner – du eller de? Vem älskar du?

Kärlek är kärlek, det rår vi inte för. Det söker inte plats och rum, kultur eller språk… det är frågan om kemi. Dina föräldrar kanske då väcker, alla skalor av ilska och sorg i dig och en känsla av att ha svårt att förlåta.

Du kanske väljer att gå enligt deras önskan att inte träffa den du älskar och varje gång du tänker på henne/honom känner du dig ledsen och att det lämnat ett inre tomrum? Kanske har du svårt att ge det utrymmet åt någon annan på en mycket lång tid?

Eller kanske resulterar det i att du hungrar efter kärlek, att bli sedd och godkänd, av vem som helst? Kanske går du in i ett förhållande efter annat av just denna orsak? Utan att kunna binda dig eller lita på att det håller? Kanske går du ”för långt” gång efter annan utan att förstå varför?

I bästa fall lär sig dina föräldrar acceptera den du älskar/gillar, med tiden. Det kan du aldrig få veta ifall du inte ger kärleken en chans.

Lita på dina känslor. Gör slag i saken. Visa dina känslor.

Camilla Laine

Att vara eller inte vara... ihop

Även om två blir ett tillsammans och vi blir oss, och vi känner oss starkare än skilt för sig, så är det bra att hela tiden tänka på att vi ändå är två skilda individer. Ett parförhållande bygger på ett beslut vi gör utgående från oss själva, den andra och oss två tillsammans i ett förhållande. Det kan innebära lycka, men också ställvis desperation, i synnerhet när man blir osäker på förhållandets varaktighet. Förhållandet går igenom olika utvecklingsfaser och det präglas hela tiden av en intressant balansgång mellan en vi- och jag-identitet. Passioner ersätts av ett lugnare skede senare i förhållandet vilket inte betyder att kärleken tagit slut.  

Ett förhållande är alltså rätt långt en överenskommelse mellan två människor om att ömsesidigt försöka möta varandras behov genom processer som ständigt utvecklas. Ibland har man inte gemensamma spelregler för förhållandet och då kan det lätt uppstå missförstånd. Det är viktigt med öppenhet och att man vågar tala om svåra saker utan att vara rädd att den andra försvinner eller går sönder av det.  

Ett förhållande består av tillit (pålitlighet), lojalitet, gemenskap, öppenhet, jämlikhet och solidaritet. En parrelation skall vårdas. Detta gör man genom att tala öppet med varandra och om varandra och det kan behöva en specifik tid och ett specifikt utrymme för att göra det möjligt.  

Då den ena bryter mot en ömsesidig överenskommelse väcks många känslor. Det hur man tar ett svek är individuellt men oftast kommer det först som en chock och så reagerar man med (beroende på ens levnadserfarenhet av tidigare förluster) sorgsenhet, besvikelse och senare kanske med ilska. Det kan vara svårt att möta dessa känslor om man är van (eller uppfostrad?) att dölja dem. Inför självständighetsfasen är det av vikt att ta ansvar för sin egen lycka och leva livet med alla känsloskalor.  

Ibland behöver man yttre hjälp och stöd för att komma över en kris i livet (ex. skilsmässa). På Krisjouren för unga jobbar vi gärna också med par som går igenom jobbiga skeden i förhållandet. Välkomna! 

Camilla Laine