Tack, det har varit grejt!

I morgon börjar min tjänstledighet och det är inte sagt att jag kommer tillbaka. För säkerhets skull skriver jag därför ett blogginlägg som ser lite ut som ett avsked. Men avsked är konstgjorda. Oberoende på vilket sätt människors vägar går åt olika håll fortsätter relationer genom alla de erfarenheter man upplevt tillsammans och som blivit en del av vars och ens historia. Ibland möts man igen, ibland inte, men det är inte det enda viktiga.

 

Under min tid vid Krisjouren för unga har jag fått möta många personer som tagit det modiga steget att erkänna att något inte funkar och att man är redo att ta emot hjälp. I vissa fall har beslutet att ta emot hjälp varit bestämt, kanske noggrant planerat och genomtänkt. I andra fall har beslutet varit trevande, ett försök, kanske till och med ett test. Ibland kanske någon som har kommit en gång inte kommer en gång till. För alla dessa former av hjälpsökande och prövande skall det finnas plats vid Krisjouren för unga. Och det finns det. Det har varit otroligt givande att få jobba inom dessa ramar, att ha tillåtelse att jobba dynamiskt, att skräddarsy allt som görs enligt de behov som uppstår.
 

Men trots dynamik och allt ihärdigt skräddarsyende får man ingen hjälp till stånd utan den som står på andra stranden. Det stora jobbet görs av den som låter sig själv hjälpas. Och det är därför jag vill ge ett innerligt tack till alla jag har mött som tillåtit mig att vara en del i deras process att hjälpa sig själva. Jag har varit imponerad, förvånad, ställd och förundrad tillsammans med både individuella klienter och med ungdomar som tagit del av kurser, grupper, och andra projekt – inför den självinsikt, de tankar, de mångsidiga lösningar som kommit fram och tagits i bruk.
 

Jag var på ett seminarium förra måndagen. Föreläsaren var en 78-årig, imponerande pigg amerikan vid namn Kenneth Gergen – ett stort namn inom teorin om social konstruktionism. Efter föreläsningen tackade han publiken för att vi hade varit intresserade och i och med detta möjliggjort att han kunde vara en bra föreläsare. I samma anda vill jag tacka alla som har gett mig möjligheten att tillsammans med er vara en – långt ifrån perfekt, men det är väl ändå inte det vi strävar efter? – bra krisarbetare.
 

Tack för mig.

Lotta

Krisjouren för unga efterlyser gästbloggare!

Krisjouren för unga vill utvidga innehållet i bloggen med ungas berättelser och söker nu efter gästbloggare bland ungdomar och unga vuxna. Ifall du är 12-29 år gammal och skulle vilja skriva om något som är eller har varit betydelsefullt för dig, hur du upplever eller har upplevt en svår situation i ditt liv och vad som hjälpt dig eller helt enkelt vill dela med dig av dina tankar och upplevelser om hurdant det är att vara ung idag - kontakta oss på Krisjouren. Nedanför finns några riktlinjer för bloggtexterna.

• Blogginlägget skall beröra ämnen som är personligt relevanta för skribenten.
• Exempel på teman kan vara: Hur vinna osäkerhet och rädsla? Mina upplevelser av ensamhet. Vad har hjälpt mig? Hur har jag övervunnit min ångest?
• Blogginläggen får inte utlämna andra personer eller riskera en annan persons anonymitet.
• Bloggskribentens efternamn publiceras inte, utan inläggen publiceras med förnamn, pseudonym eller signatur.
• Vi kommunicerar enskilt med varje skribent och kommer överens om detaljerna.
• Krisjouren för unga förbehåller sig rättigheten att vid behov göra mindre förändringar eller eventuella förkortningar, som före publikationen skickas till skribenten för genomläsning och godkännande.
• Texterna skickas till Krisjourens e-post: krisjouren@helsinkimissio.fi.
• Ordmängden för blogginläggen får variera (max. 500 ord).
• Krisjouren för unga granskar och publicerar blogginläggen och ansvarar i sista hand för blogginnehållet.

Hör av dig om du blev intresserad och skulle vilja gästblogga för Krisjouren!

Carmela Lindroos

Förlåtelse och försoning

Såg en film nyligen, ”Five minutes of heaven 2009”, med Liam Neeson och James Nesbitt. Filmen utspelas under Irlands oroliga tider. Den handlar bl.a. om hur en ung kille 17 år, kan uppleva ett mord som ”något rätt, samhälleligt accepterat och eftersträvansvärt”. Om hur han först under sina 12 fängelseår kommer underfund med att han gjort fel. Ingen hade låtit honom förstå att det är fel att ta en persons liv. Filmen handlar om skuldkänslor, samvete, försoning och förlåtelse i vuxen ålder.

Filmen gjorde en stor inverkan på mig i.o.m. att jag jobbat mycket med familjer, föräldrar och ungdomar som med hjälp av utomstående proffs äntligen vågat ta fram en personlig eller familjekonflikt. Jag har fått vittna vad förlåtelse och förståelse medför en skuldbelagd person. Det kan gälla en förlåtelse som för en utomstående kan te sig som en bagatell. Känslan av att bördan lättar kan vara helt enorm. Det man alltid gått och burit på är plötsligt inte en så enorm tyngd. Man känner sig befriad och som en mamma sade ”äntligen kan jag andas”. Hon beskyllde sig för sin dotters ätstörning. Eller när två människor som länge varit oense och tvistat om allting, äntligen blir eniga och sams och hittar en genuin samhörighet. Osämjan upphör och man återfår sin heder. Gråten av lättnad och glädje vill inte ta slut.

Förlåtelse handlar om en gottgörelse ”att låta allt vara gott igen”, att tillge, bota eller att avstå. Det kan vara frågan om ett straff för ett brott, en synd eller ett medgivande. Det kan också handla om att sluta känna symptom som smärta efter en kränkning.

Äldsta sättet att skapa fred och motverka våld är att lösa konflikter och normalisera oenigheter för att kunna komma överens.  Det här med samsyn (konsensus) kan vara svårt. Man kan vara av mycket olika åsikter gällande samma sak t.ex. på basen av olika värderingar. Målet är att försöka få till stånds ett tillstånd då ömsesidig respekt och ökad förståelse råder mellan människor. Bakomliggande orsaker är ofta fördomar och en oförmåga att sätta sig in i en annan människas situation.

Det är bra att komma ihåg att alla inte haft möjlighet att bygga upp en sund självkänsla med sunda värderingar och att en del kanske först i fängelset (som i filmen) eller i ett terapiförhållande, kommer till insikt om vad som är rätt och fel och att man har ett samvete.

Ifall man helt saknar samvete, talar vi ju om psykopatologi eller personlighetsstörning.

Kan man alltid förlåta? Hur skall man kunna förlåta ifall någon inte känner skuld eller överhuvudtaget ångrar sig? Det kan vara lättare att förlåta någon som är djupt ångerfull och erkänner sin skuld och önskar försoning. Ibland kan man bli fri sin egen ångest genom att förlåta någon eller något som hänt, som kanske ändå inte går att ändra på.

Går det att förlåta ex. någon som begått sina brott under ”sinnes fulla bruk” och ångrar det oförklarliga hen gjort om denne önskar be om förlåtelse?

Camilla Laine

God Jul och Gott Nytt År 2013!

Med denna fina juldikt skriven av Camilla, vill vi på Krisjouren för unga önska alla en riktigt skön julhelg! Vår blogg har paus ett par veckor och så återkommer vi igen i januari med nya inlägg.

Smällkallt julvinterväder

ensam liten mus,

utan luva och vinterkläder.

Hungrig, frusen och trött,

tittar in i ett insnöat hus,

gammalt och nött.

Ser värme i brasan, på bordet ett ljus.

Vinden blir ute, han hör... inte ett sus.

Någon ser honom, "nys och host";

en snäll röst: "Kom lilla... så får du din julost".

"Här får jag värme, här får jag ro."

Under julgranen han bäddar sig,

ett litet tryggt bo.

Camilla Laine