Hurdan pappa/mamma skulle du ha valt, ifall du fått välja?

”Om man ändå kunde välja sina föräldrar… ”, ”om inte min mamma skulle vara så… ” eller ”om inte min pappa alltid skulle…” får vi ofta höra under våra klientsamtal.

Eller kanske har du alltid haft en känsla av att dina föräldrar älskar dig, en äkta moders- och faderskärlek, en känsla av att dina föräldrar alltid litar på dig och vill dig väl. Då är denna text inte för dig.

Vi kan tyvärr inte välja våra föräldrar, men om vi fick, valde vi just dylika trygga och beskyddande mammor och pappor. Som accepterar dig med hull och hår, även under de värsta upproren. Föräldrar som gör sitt allt för sina barn och som du känner att du alltid kan lita på. Föräldrar som kan fungera som dina förebilder.

Men sådant du inte rår för är föräldrarnas ärftliga sjukdomar eller genetiska frågeställningar som kan vara väldigt tuffa att tampas med. För att inte tala om personlighetsstörningar som långt formas efter uppfostran. Mycket av dina föräldrars beteende och förmåga till kärlek kan förutom dina föräldrars egna genetiska arv, nämligen förklaras på basen av hurdan barndom och uppväxt de själva fått.

Dina föräldrar kanske någon gång eller gång efter annan, har svikit dig eller betett sig illa och vissa svek kan vara mycket svåra att förlåta. Du kanske först i ungdomsåren märker att det du trodde ”hörde till” inte alls är okej och börjar ifrågasätta föräldrarnas beteende. Föräldrar som sätter sig själv och sina egna behov före barnens – vad är det för föräldrar? Kanske denna process resulterar i att du går igenom en identitetskris, vem är JAG? Vad tycker JAG om? Vem tycker JAG om?

Vi är alla, oberoende om vi är föräldrar eller barn, människor med olika åsikter. Vi kan ha olika uppfattningar, förhandsinställningar eller fördomar, och detta kan leda till otaliga missförstånd ifall alla upplever sig ”veta bäst”. Det är viktigt att säga hur du känner och varför. I annat fall kan irritationen stiga till frustrerande skalor. Läget kan vara låst och då kan det vara bra att tala med en utomstående opartisk person, som man litar på. Då kan man tillsammans fundera kring hur man kan göra det bästa av situationen. Ofta är en bruten föräldrakontakt inte den bästa lösningen utan ställer istället till en massa trassel, bekymmer och problem.

Men ibland kan det vara den enda möjligheten att bryta kontakten. Om du vet att du ständigt far illa av föräldrarnas känslor, åsikter och beteende och har svårt att lita på dem. Vågar du ställa krav till dina föräldrar: ”vi kan gärna umgås, men bara ifall du… och visar respekt”.

Ofta heter det att man genast skall ta itu med konflikter inom familjen. Vilket faktiskt oftast funkar! Men ibland behövs avstånd och betänketid. Utan att ändå ”sopa saker under mattan”, kan saker och ting ha en tendens, att med lite tid och reflektion på avstånd, få olika perspektiv. Stora saker kan bli mindre och man kanske ser sin egen roll tydligare. Och allt bara faller på sin plats. Känslor kan nämligen vara väldigt primitiva och irrationella och såra mera än de avsett. De kan dyka upp utan förvarning och brusa upp till en orkan. Som du/dina föräldrar ångrar senare. Ibland kan det vara bra att hinna tänka över och fundera hur man bäst kan ”gilla läget” och acceptera det som hänt och kanske välja att försonas.

Förlåt är ett väldigt bra ord.

Camilla Laine

Förlåtelse och försoning

Såg en film nyligen, ”Five minutes of heaven 2009”, med Liam Neeson och James Nesbitt. Filmen utspelas under Irlands oroliga tider. Den handlar bl.a. om hur en ung kille 17 år, kan uppleva ett mord som ”något rätt, samhälleligt accepterat och eftersträvansvärt”. Om hur han först under sina 12 fängelseår kommer underfund med att han gjort fel. Ingen hade låtit honom förstå att det är fel att ta en persons liv. Filmen handlar om skuldkänslor, samvete, försoning och förlåtelse i vuxen ålder.

Filmen gjorde en stor inverkan på mig i.o.m. att jag jobbat mycket med familjer, föräldrar och ungdomar som med hjälp av utomstående proffs äntligen vågat ta fram en personlig eller familjekonflikt. Jag har fått vittna vad förlåtelse och förståelse medför en skuldbelagd person. Det kan gälla en förlåtelse som för en utomstående kan te sig som en bagatell. Känslan av att bördan lättar kan vara helt enorm. Det man alltid gått och burit på är plötsligt inte en så enorm tyngd. Man känner sig befriad och som en mamma sade ”äntligen kan jag andas”. Hon beskyllde sig för sin dotters ätstörning. Eller när två människor som länge varit oense och tvistat om allting, äntligen blir eniga och sams och hittar en genuin samhörighet. Osämjan upphör och man återfår sin heder. Gråten av lättnad och glädje vill inte ta slut.

Förlåtelse handlar om en gottgörelse ”att låta allt vara gott igen”, att tillge, bota eller att avstå. Det kan vara frågan om ett straff för ett brott, en synd eller ett medgivande. Det kan också handla om att sluta känna symptom som smärta efter en kränkning.

Äldsta sättet att skapa fred och motverka våld är att lösa konflikter och normalisera oenigheter för att kunna komma överens.  Det här med samsyn (konsensus) kan vara svårt. Man kan vara av mycket olika åsikter gällande samma sak t.ex. på basen av olika värderingar. Målet är att försöka få till stånds ett tillstånd då ömsesidig respekt och ökad förståelse råder mellan människor. Bakomliggande orsaker är ofta fördomar och en oförmåga att sätta sig in i en annan människas situation.

Det är bra att komma ihåg att alla inte haft möjlighet att bygga upp en sund självkänsla med sunda värderingar och att en del kanske först i fängelset (som i filmen) eller i ett terapiförhållande, kommer till insikt om vad som är rätt och fel och att man har ett samvete.

Ifall man helt saknar samvete, talar vi ju om psykopatologi eller personlighetsstörning.

Kan man alltid förlåta? Hur skall man kunna förlåta ifall någon inte känner skuld eller överhuvudtaget ångrar sig? Det kan vara lättare att förlåta någon som är djupt ångerfull och erkänner sin skuld och önskar försoning. Ibland kan man bli fri sin egen ångest genom att förlåta någon eller något som hänt, som kanske ändå inte går att ändra på.

Går det att förlåta ex. någon som begått sina brott under ”sinnes fulla bruk” och ångrar det oförklarliga hen gjort om denne önskar be om förlåtelse?

Camilla Laine

Musik som kraftkälla

Det är många av våra unga klienter som lyfter fram musiken som en stärkande kraft. Jag är väldigt intresserad av vad som ger var och en styrka att klara av sina utmaningar, vad man brukar ta till när det känns jobbigt eller vad som t.o.m. hjälpt en vidare i livet. Därför brukar jag ofta fråga efter dessa kraftkällor och samla på mig en massa info om böcker, låtar, ställen, meningar... som gett någon kraft.

Det är frågan om subjektiva känslor, tolkningar och åsikter. Men den kraft t.ex. musiken, en melodi, en röst, en låt, kan ha för någon är enorm. Det kanske inte ens är en vacker låt. För någon är det melodin som känns viktig, för en annan är det orden i en sång, för en tredje kan det vara musikvideon… som lyfter fram tröstande/stärkande/lyckliga eller förklarande moment i livet.

Musikens kraft kan handla om en intensiv känslostorm som för lyssnaren kan vara livsavgörande.

Ibland tänker jag att musiken i sig kan fungera terapeutiskt. De flesta får positiva upplevelser från musiken. För någon kan musiken ge ett upplyft, ett lyckorus, eller en mening i tillvaron. Den kan vägleda en att hitta sin inre styrka, sig själv, sin identitet, sin själ. Den kan fungera som ett tillflyktsställe, eller lindra som smärta så livet känns mindre plågsamt. Den kan kännas rakt in i hjärtat och själen och ge en tröst. Man kan reagera starkt och bli helt som förhäxad av musiken och få en overklig, kanske t.o.m. euforisk känsla. Man kan känna glädje, extas t.ex. på en musikkonsert, på bio eller då du sitter i bussen och lyssnar via hörlurarna på en viss låt. Låten som ”väcker dig till liv” kan vara en ”en gångs händelse” och nästa gång ger samma låt inte nödvändigtvis ”gåshud” eller så blir det en älsklingslåt du tar till i en viss ”mood”.

Men musiken kan också framkalla negativa ”oönskade” känslor. Känslor av vanmakt (ångest), rädsla eller sorg. Ofta har det då att göra med traumatiska sinnesupplevelser eller associationer till en obehaglig händelse. Den kan öppna någonting från det förflutna som man länge undanträngt. Vilket kan vara en renande och fin grej som behövs för att börja må bättre.

Jag har många gånger tänkt på vad detta kan bero på. Någon har satt sin själ i orden, musiken och melodin och det måste ju finnas någon som berörs/förstår/tänker/tolkar det på det sätt det är ”avsett”, någon som får en att tänka och känna så som författaren/kompositören/sångaren kreativt fått det till en helhet?

Många säger att musiken förändrat deras sätt att se på sitt liv. På ett bra sätt.

Vi önskar här på Krisjouren för unga att du delar med dig din erfarenhet om vad som ger dig krafter i vardagen. Det kan handla om musik, en bok du läst, en bio du sett, en tavla du betrakta...

Vi lägger också gärna upp dina tankar på denna blogg, anonymt eller med namn.

Dela ditt liv, du blir inte ensam

Camilla Laine

Sunt att vara arg

När har du senast varit arg? Så där att man spottar och fräser, kokarinombords och sedan låter det allt komma ut? Jag kan bli arg ganska lätt, menibland känns det ändå som om jag går omkring och bär på ilska utan att uttryckaden åt någon och utan att vara helt medveten om att jag är arg.

Jag tror att det är viktigt att märka när man är arg. Ilska är ofta enfrisk reaktion på att något inte fungerar. Ryan Martin,som forskar kring ilska, skriver i sin blogg (http://www.psychologytoday.com/blog/all-the-rage/201109/five-things-know-about-anger) att ilska är en missförstådd känsla.Många kopplar ilska till aggression och våld, mentrots att ilska i vissa situationer kanleda till detta, så är det fråga om helt olika saker.Ilska är inte nödvändigtvis en negativ känsla. Den aktiverar oss, får oss attta tag i saker och hjälper oss att försvara oss ifall någon behandlar oss illa.Att gå ett steg längre och bruka våld mot någon annan är däremot tecken på enbristande förmåga att hantera sin ilska.

Ibland träffar jag på personer som har burit på ilska i många, många årutan att kunna uttrycka den, utan att någon har hjälpt dem att förstå den. En ung person kommenterade en gång att ”det har tagit mig över ett halvår att märkahur arg jag egentligen har varit”. Det kan vara skrämmande att plötsligt blimedveten om sin ilska, och också skrämmande att börja gå igenom orsakerna tillden. Det kan till och med hända att man behöver omförhandla vissa av sina närarelationer – kanske relationen till en förälder, en vän eller en partner. De ärstora förändringar och skrämmande situationer. Ibland vill man kanske barastänga ögonen och önska att allt var som förr, med ilskan gömd någonstans djuptnere. Men ilska är ofta ett tecken på att saker börjat hända som behövt händaredan länge.