Kom och sätt dig i Soffan!

Är du ung vuxen, mellan 18 och 29 år? Saknar du någon att prata med, någon i samma ålder? Eller känner du någon i den här åldern som skulle önska sig fler meningsfulla kontakter? Trots att staden är full med människor och det finns cafeer, barer, gym och hobbyverksamheter kan man ha svårt att komma i kontakt med andra och känna sig ensam.

Går du i gymnasiet och det klasslösa systemet kanske gör att du inte kommer i kontakt med andra lika lätt? Har du kanske just flyttat från en annan ort och ännu inte hittat vänner i huvudstads regionen? Talar du finska men vill förkovra dig i svenskaspråket? Kanske bara saknar du någon att chilla och byta tankar med?

Nu öppnar vi Soffan – en samlingspunkt för unga vuxna.  Du har en fin möjlighet att träffa nya människor som du normalt kanske inte kommit i kontakt med. 

På Soffan möts man över en kopp kvällste eller kaffe, får sig en smörgås i gott sällskap och kan njuta av skön musik, kostnadsfritt och utan krav. Du får gärna ta en vän med dig. Det är bara att dyka upp.

Du kan komma och provsitta Soffan ännu två  gånger denna vår, och vi vill gärna höra vad du tycker om den, för vårt mål är att Soffan ska vara öppen varje vecka från och med augusti.

Tid: 

14.5 kl. 16-19 och 11.6 kl. 16-19

Plats:

G18 våning 3 (Georgsgatan 18 A) 

Info: 

Camilla Laine

camilla.laine@helsinkimissio.fi, 045 341 7552

Mette Strauss 

mette.strauss@kran.fi, 050 410 7001

Linda Stark 

linda.stark@helsinkimissio.fi

Verksamheten har varken religiös eller politisk koppling. 

Vi som är med och arrangerar är:

Krisjouren för unga, Kran, De ungas akademi och Ung info 

//vid bloggen, Cami

Hurdan pappa/mamma skulle du ha valt, ifall du fått välja?

”Om man ändå kunde välja sina föräldrar… ”, ”om inte min mamma skulle vara så… ” eller ”om inte min pappa alltid skulle…” får vi ofta höra under våra klientsamtal.

Eller kanske har du alltid haft en känsla av att dina föräldrar älskar dig, en äkta moders- och faderskärlek, en känsla av att dina föräldrar alltid litar på dig och vill dig väl. Då är denna text inte för dig.

Vi kan tyvärr inte välja våra föräldrar, men om vi fick, valde vi just dylika trygga och beskyddande mammor och pappor. Som accepterar dig med hull och hår, även under de värsta upproren. Föräldrar som gör sitt allt för sina barn och som du känner att du alltid kan lita på. Föräldrar som kan fungera som dina förebilder.

Men sådant du inte rår för är föräldrarnas ärftliga sjukdomar eller genetiska frågeställningar som kan vara väldigt tuffa att tampas med. För att inte tala om personlighetsstörningar som långt formas efter uppfostran. Mycket av dina föräldrars beteende och förmåga till kärlek kan förutom dina föräldrars egna genetiska arv, nämligen förklaras på basen av hurdan barndom och uppväxt de själva fått.

Dina föräldrar kanske någon gång eller gång efter annan, har svikit dig eller betett sig illa och vissa svek kan vara mycket svåra att förlåta. Du kanske först i ungdomsåren märker att det du trodde ”hörde till” inte alls är okej och börjar ifrågasätta föräldrarnas beteende. Föräldrar som sätter sig själv och sina egna behov före barnens – vad är det för föräldrar? Kanske denna process resulterar i att du går igenom en identitetskris, vem är JAG? Vad tycker JAG om? Vem tycker JAG om?

Vi är alla, oberoende om vi är föräldrar eller barn, människor med olika åsikter. Vi kan ha olika uppfattningar, förhandsinställningar eller fördomar, och detta kan leda till otaliga missförstånd ifall alla upplever sig ”veta bäst”. Det är viktigt att säga hur du känner och varför. I annat fall kan irritationen stiga till frustrerande skalor. Läget kan vara låst och då kan det vara bra att tala med en utomstående opartisk person, som man litar på. Då kan man tillsammans fundera kring hur man kan göra det bästa av situationen. Ofta är en bruten föräldrakontakt inte den bästa lösningen utan ställer istället till en massa trassel, bekymmer och problem.

Men ibland kan det vara den enda möjligheten att bryta kontakten. Om du vet att du ständigt far illa av föräldrarnas känslor, åsikter och beteende och har svårt att lita på dem. Vågar du ställa krav till dina föräldrar: ”vi kan gärna umgås, men bara ifall du… och visar respekt”.

Ofta heter det att man genast skall ta itu med konflikter inom familjen. Vilket faktiskt oftast funkar! Men ibland behövs avstånd och betänketid. Utan att ändå ”sopa saker under mattan”, kan saker och ting ha en tendens, att med lite tid och reflektion på avstånd, få olika perspektiv. Stora saker kan bli mindre och man kanske ser sin egen roll tydligare. Och allt bara faller på sin plats. Känslor kan nämligen vara väldigt primitiva och irrationella och såra mera än de avsett. De kan dyka upp utan förvarning och brusa upp till en orkan. Som du/dina föräldrar ångrar senare. Ibland kan det vara bra att hinna tänka över och fundera hur man bäst kan ”gilla läget” och acceptera det som hänt och kanske välja att försonas.

Förlåt är ett väldigt bra ord.

Camilla Laine

Förlåtelse och försoning

Såg en film nyligen, ”Five minutes of heaven 2009”, med Liam Neeson och James Nesbitt. Filmen utspelas under Irlands oroliga tider. Den handlar bl.a. om hur en ung kille 17 år, kan uppleva ett mord som ”något rätt, samhälleligt accepterat och eftersträvansvärt”. Om hur han först under sina 12 fängelseår kommer underfund med att han gjort fel. Ingen hade låtit honom förstå att det är fel att ta en persons liv. Filmen handlar om skuldkänslor, samvete, försoning och förlåtelse i vuxen ålder.

Filmen gjorde en stor inverkan på mig i.o.m. att jag jobbat mycket med familjer, föräldrar och ungdomar som med hjälp av utomstående proffs äntligen vågat ta fram en personlig eller familjekonflikt. Jag har fått vittna vad förlåtelse och förståelse medför en skuldbelagd person. Det kan gälla en förlåtelse som för en utomstående kan te sig som en bagatell. Känslan av att bördan lättar kan vara helt enorm. Det man alltid gått och burit på är plötsligt inte en så enorm tyngd. Man känner sig befriad och som en mamma sade ”äntligen kan jag andas”. Hon beskyllde sig för sin dotters ätstörning. Eller när två människor som länge varit oense och tvistat om allting, äntligen blir eniga och sams och hittar en genuin samhörighet. Osämjan upphör och man återfår sin heder. Gråten av lättnad och glädje vill inte ta slut.

Förlåtelse handlar om en gottgörelse ”att låta allt vara gott igen”, att tillge, bota eller att avstå. Det kan vara frågan om ett straff för ett brott, en synd eller ett medgivande. Det kan också handla om att sluta känna symptom som smärta efter en kränkning.

Äldsta sättet att skapa fred och motverka våld är att lösa konflikter och normalisera oenigheter för att kunna komma överens.  Det här med samsyn (konsensus) kan vara svårt. Man kan vara av mycket olika åsikter gällande samma sak t.ex. på basen av olika värderingar. Målet är att försöka få till stånds ett tillstånd då ömsesidig respekt och ökad förståelse råder mellan människor. Bakomliggande orsaker är ofta fördomar och en oförmåga att sätta sig in i en annan människas situation.

Det är bra att komma ihåg att alla inte haft möjlighet att bygga upp en sund självkänsla med sunda värderingar och att en del kanske först i fängelset (som i filmen) eller i ett terapiförhållande, kommer till insikt om vad som är rätt och fel och att man har ett samvete.

Ifall man helt saknar samvete, talar vi ju om psykopatologi eller personlighetsstörning.

Kan man alltid förlåta? Hur skall man kunna förlåta ifall någon inte känner skuld eller överhuvudtaget ångrar sig? Det kan vara lättare att förlåta någon som är djupt ångerfull och erkänner sin skuld och önskar försoning. Ibland kan man bli fri sin egen ångest genom att förlåta någon eller något som hänt, som kanske ändå inte går att ändra på.

Går det att förlåta ex. någon som begått sina brott under ”sinnes fulla bruk” och ångrar det oförklarliga hen gjort om denne önskar be om förlåtelse?

Camilla Laine

Sätt livet på PAUSE en stund och känn dig tacksam

Visst är det skönt med en liten julsemester? Tänk vad bra det vore ifall vi kunde lägga julstressen åt sidan och klara av att sätta livet på PAUSE en stund. Dave Lindholm säger att han är ”mindre människa” när han är oföretagsam. Kan så vara Dave, men samtidigt upplever jag att man ibland måste vara mindre företagsam för att vara ”mera människa” och verkligen må bra. Att varva ner är nämligen en konst. Vi har så många känslor på gång samtidigt. Vi känner ofta jämsides av både besvärliga, otacksamma och sköna, tacksamma känslor. Man behöver utrymme (tid) för att känna positiva känslor som tacksamhet och välbehag. Man mår bra av att kunna känna sig tacksam. Tacksamhet är en av livets största gåvor och innebär en positiv känsla eller attityd inför något. Kanske inför en handling någon gjort för en som upplevs värdefull. Om man riktigt söker, hittar man saker att tacka sig själv och andra för, att tacka omvärlden och omständigheterna för. Julen är en ypperlig tid att känna sig tacksam, för den tar sig uttryck genom ord (tack), gester eller gåvor.

Det hör till goda fasoner att vara hjälpsam och att tacksamt visa att man uppskattar den hjälp man får. Genom att t.ex. öppna dörren för någon som bär på tunga julkassar. Och otacksamhet då? Det kan kännas otacksamt om den som öppnar en dörr och vill göra livet lite lättare för någon, inte noteras med ett litet "tack". Ibland öppnas dörren inte alls. Vi kanske inte alltid förstår hur viktigt det kan kännas ”att öppna en dörr för någon” och överhuvudtaget visa uppskattning eller tacksamhet. Visar du tacksamhet över alla julgåvor du får eller syns besvikelsen i ditt ansikte över att du kanske inte får just de gåvor som du önskat dig? Och ser du själv alltid glädjen i ögonen på dem som får en julklapp av dig?

Medmänsklighetens empatiska förmågor förutsätter att vi ALLA hjälps åt att visa tacksamhet och uppmärksammar goda gärningar. Gör vi inte det riskerar vi att få leva i ett synnerligen osympatiskt samhälle. I slutändan vill vi alla leva i ett hållbart samhälle som präglas av tolerans, sympati och tacksamhet.

Bara vi inte glömmer: en julkram kan kännas som den bästa julgåvan någonsin.

Camilla Laine