Förlåtelse och försoning

Såg en film nyligen, ”Five minutes of heaven 2009”, med Liam Neeson och James Nesbitt. Filmen utspelas under Irlands oroliga tider. Den handlar bl.a. om hur en ung kille 17 år, kan uppleva ett mord som ”något rätt, samhälleligt accepterat och eftersträvansvärt”. Om hur han först under sina 12 fängelseår kommer underfund med att han gjort fel. Ingen hade låtit honom förstå att det är fel att ta en persons liv. Filmen handlar om skuldkänslor, samvete, försoning och förlåtelse i vuxen ålder.

Filmen gjorde en stor inverkan på mig i.o.m. att jag jobbat mycket med familjer, föräldrar och ungdomar som med hjälp av utomstående proffs äntligen vågat ta fram en personlig eller familjekonflikt. Jag har fått vittna vad förlåtelse och förståelse medför en skuldbelagd person. Det kan gälla en förlåtelse som för en utomstående kan te sig som en bagatell. Känslan av att bördan lättar kan vara helt enorm. Det man alltid gått och burit på är plötsligt inte en så enorm tyngd. Man känner sig befriad och som en mamma sade ”äntligen kan jag andas”. Hon beskyllde sig för sin dotters ätstörning. Eller när två människor som länge varit oense och tvistat om allting, äntligen blir eniga och sams och hittar en genuin samhörighet. Osämjan upphör och man återfår sin heder. Gråten av lättnad och glädje vill inte ta slut.

Förlåtelse handlar om en gottgörelse ”att låta allt vara gott igen”, att tillge, bota eller att avstå. Det kan vara frågan om ett straff för ett brott, en synd eller ett medgivande. Det kan också handla om att sluta känna symptom som smärta efter en kränkning.

Äldsta sättet att skapa fred och motverka våld är att lösa konflikter och normalisera oenigheter för att kunna komma överens.  Det här med samsyn (konsensus) kan vara svårt. Man kan vara av mycket olika åsikter gällande samma sak t.ex. på basen av olika värderingar. Målet är att försöka få till stånds ett tillstånd då ömsesidig respekt och ökad förståelse råder mellan människor. Bakomliggande orsaker är ofta fördomar och en oförmåga att sätta sig in i en annan människas situation.

Det är bra att komma ihåg att alla inte haft möjlighet att bygga upp en sund självkänsla med sunda värderingar och att en del kanske först i fängelset (som i filmen) eller i ett terapiförhållande, kommer till insikt om vad som är rätt och fel och att man har ett samvete.

Ifall man helt saknar samvete, talar vi ju om psykopatologi eller personlighetsstörning.

Kan man alltid förlåta? Hur skall man kunna förlåta ifall någon inte känner skuld eller överhuvudtaget ångrar sig? Det kan vara lättare att förlåta någon som är djupt ångerfull och erkänner sin skuld och önskar försoning. Ibland kan man bli fri sin egen ångest genom att förlåta någon eller något som hänt, som kanske ändå inte går att ändra på.

Går det att förlåta ex. någon som begått sina brott under ”sinnes fulla bruk” och ångrar det oförklarliga hen gjort om denne önskar be om förlåtelse?

Camilla Laine

Sätt livet på PAUSE en stund och känn dig tacksam

Visst är det skönt med en liten julsemester? Tänk vad bra det vore ifall vi kunde lägga julstressen åt sidan och klara av att sätta livet på PAUSE en stund. Dave Lindholm säger att han är ”mindre människa” när han är oföretagsam. Kan så vara Dave, men samtidigt upplever jag att man ibland måste vara mindre företagsam för att vara ”mera människa” och verkligen må bra. Att varva ner är nämligen en konst. Vi har så många känslor på gång samtidigt. Vi känner ofta jämsides av både besvärliga, otacksamma och sköna, tacksamma känslor. Man behöver utrymme (tid) för att känna positiva känslor som tacksamhet och välbehag. Man mår bra av att kunna känna sig tacksam. Tacksamhet är en av livets största gåvor och innebär en positiv känsla eller attityd inför något. Kanske inför en handling någon gjort för en som upplevs värdefull. Om man riktigt söker, hittar man saker att tacka sig själv och andra för, att tacka omvärlden och omständigheterna för. Julen är en ypperlig tid att känna sig tacksam, för den tar sig uttryck genom ord (tack), gester eller gåvor.

Det hör till goda fasoner att vara hjälpsam och att tacksamt visa att man uppskattar den hjälp man får. Genom att t.ex. öppna dörren för någon som bär på tunga julkassar. Och otacksamhet då? Det kan kännas otacksamt om den som öppnar en dörr och vill göra livet lite lättare för någon, inte noteras med ett litet "tack". Ibland öppnas dörren inte alls. Vi kanske inte alltid förstår hur viktigt det kan kännas ”att öppna en dörr för någon” och överhuvudtaget visa uppskattning eller tacksamhet. Visar du tacksamhet över alla julgåvor du får eller syns besvikelsen i ditt ansikte över att du kanske inte får just de gåvor som du önskat dig? Och ser du själv alltid glädjen i ögonen på dem som får en julklapp av dig?

Medmänsklighetens empatiska förmågor förutsätter att vi ALLA hjälps åt att visa tacksamhet och uppmärksammar goda gärningar. Gör vi inte det riskerar vi att få leva i ett synnerligen osympatiskt samhälle. I slutändan vill vi alla leva i ett hållbart samhälle som präglas av tolerans, sympati och tacksamhet.

Bara vi inte glömmer: en julkram kan kännas som den bästa julgåvan någonsin.

Camilla Laine

Konsten att bemöta andra

Att lyssna och vara öppen, utan att ha färdiga svarsalternativ eller ständig analysering av den andras utsago är inte alltid lätt. Man kan öva på att se den andra som ett ekollon; i alla finns mera än det syns utåt. Ett ekollon ser värdelöst och anspråkslöst ut, men i ekollonet finns en inbyggd potential till att växa till en stadig ek, med starka rötter.

Första intrycket av andra får man bara en enda gång. När vi träffar personer gör vi snabbt en bild av hurudana de är. Denna bild bygger ofta mycket på våra förhandsinställningar och mindre på vad den nya bekantskapen verkligen förmedlar.  Människan har en tendens att se det den tror på. Man tänker ofta att man har rätt och håller starkt fast vid denna tanke.

Det är lätt att gå efter stereotyper och dra slutsatser men hur ofta går de fel? Det kan gå att bearbeta bort vissa stereotypiska tankar även om vi samtidigt, till en viss grad är fängslade av dem. Vilket i och för sig inte är så konstigt om man tänker på att vi redan som barn t.ex. blir lärda hur vi som pojkar och flickor förväntas vara och agera. Man kan fundera över varför vi känner behov av denna systematisering där förenklade föreställningar bildar vissa grupperingar? Kontroll? Rädsla? Eller kanske helt enkelt ett system som stöder oss att känna igen och förstå saker och ting bättre? Det är naturligt att anamma dessa enformiga begrepp, bland annat för att inte hamna utanför en grupp eller ett samhälle. Vi lever i ett starkt individualiserat samhälle där människan visar sitt behov av den andra mindre än någonsin.     

Människans psyke, språk och kropp är i samma system. Det hur vi gestaltar omvärlden beror på om vi reagerar starkast genom hörsel, syn eller känselsinnet. Det formar också det hur vi lär oss, uppfattar saker och hur vi använder vårt språk. Ju mera vi använder alla sinnen, desto lättare har vi t.ex. att lära oss nya saker. Vet du vad som är ditt starkaste sinne? Om du t.ex. tycker det är viktigast att ”höra tydligt” vad en förläsare säger, använder rytmer i uttalet, berättar historier och tycker om att prata inför publik, kanske ditt hörselsinne är starkast. Ifall du ofta beskriver händelseförloppet i ”hur det såg ut”, kanske ditt sätt att gestalta omvärlden sker starkast via synsinnet? Ifall du tycker om att genast ta itu med saker, vill ha egen uppfattning om det skedda kanske förnimmer du världen via ”att göra/känna på”.

Olika personer som gestaltar omvärlden via olika sinnen och kan ge totalt olika innebörd för t.ex. musik. För den som ”hör” kan det vara ”rösten” som gäller, för den som ”ser” kan musiken innebära inre bilder och för den som känner efter kan det vara ”känslan” i musiken. Ett ord kan få totalt olika innebörd beroende på hur var och en upplever ordet.

Det är lättare att komma i kontakt med någon ifall man känner igen hur någon gestaltar sin omvärld. Det får man reda på bara genom att vara lyhörd. Men man kan aldrig fullständigt veta vad och hur någon tänker, känner eller vilka erfarenheter man bygger sina upplevelser på – för då måste man ju uppleva världen exakt som den andre – det kan ingen.

Genom att acceptera varandras särdrag och olikheter och fundera kring hur denna person kunde berika och lära en samt vad man kunde ta med i sin tankevärld – då lär man sig samtidigt att se positivt på andra människor.

Nästa gång du harmas över någon, fundera vad hon/han har att ge dig? Finns det något i honom/henne som är vackert, som du kunde uppskatta, värdera och se på ett finare sätt.

Camilla Laine och Hanni Erkkilä