Den senaste veckan har våren åtminstone i
Helsingfors tydligt signalerat att den är på kommande. Solen har skinit, de
enorma snömassorna har börjat smälta och vårfåglarna har gett sig till känna
med sitt kvittrande. Den allmänna uppfattningen om våren kan man säga att är
positiv framför allt på grund av ljuset och löftet om sommaren som den för med
sig. För många innebär våren även en tid av hopp och framtidstro, måhända blir
ett gammalt kapitel avslutat och ett nytt väntar bakom hörnet. Det klara och
skarpa vårljuset gör även att många människor vaknar till liv efter den dvala
som vintermörkret så lätt försätter en i. På gatorna ler folk plötsligt åt
varandra, blicken lyfts uppåt och hållningen rätas ut. Det som för några veckor
sedan kanske kändes hopplöst är mitt i allt som bortblåst och en känsla av att
saker och ting ordnar sig i alla fall har tagit över.
Men så är det långt ifrån för alla. För många
är våren tvärtom den tyngsta tiden på året. Vårdepressioner är vanliga och
statistiken över antalet självmord som görs på våren är dyster. Varför är det
så? Som jag ser det, kan den allmänna uppfattningen om våren som ovan beskriven
även medföra en stark motreaktion. Tänk om allt inte är så bra som det ”borde”
kännas? Om allt fortfarande känns lika hopplöst och framtiden bara är oviss? Kontrasten
kan bli stor och det starka ljuset kan kännas skrämmande. Var hittar man skugga
nu? Var går det att gömma sig och få tröst då mörkret inte längre erbjuder sin
trygga famn?
För att undvika missförstånd och onödiga
antaganden, kan det vara bra att minnas att årstiderna inte framkallar samma
känslotillstånd för alla. Alla olika känslor är tillåtna och behöver inte följa
samma kalender. Känslolivet har sina egna årstider. Och vad vore väl livet utan spännande variationer?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar