Ny i gänget!

Jag heter Hanni och har nyligen börjat arbeta som krisarbetare på Krisjouren för unga. Jag är 31 år och är uppväxt i Esbo. Då jag var 18 år gjorde jag som de flesta i den åldern gör, jag levde i stunden. Jag älskade att träffa mina kompisar och jobbade vid sidan om skolan för att spara mina pengar till utlandsresor. Det var stundtals väldigt hårt att arbeta och gå i skola men jag bestämde mig för att klara av båda, vilket jag gjorde. Jag hade ingen aning om vad jag ville bli som stor, jag hade bara en dröm om att bli någonting inom modebranschen. Min vardag var då för det mesta lycklig men där fanns också element av oro och otrygghet. Det var lätt att skratta tillsamans med vänner men inte alltid lika lätt att gråta med dem. Människorelationer, utseende och presterande kändes ibland omöjliga att handskas med. Den tiden kunde beskrivas som berg- och dalbana av starka känslor i mitt liv.  

Det är många unga och unga vuxna som har behov av att någon stannar upp och lyssnar, och därför har jag valt att arbeta på Krisjouren för unga, där jag finns till för er som har det tungt i vardagen och inte riktigt kan få tag på varför. Man kan ju påstå att mitt yrke inte riktigt blev som planerat. Jag studerade till magister i statsvetenskap, huvudämne psykologi och levde mitt studieliv i Skotland och Sverige. Vid sidan om mitt arbete på Krisjouren för unga går jag en treårig utbildning som leder till legitimerad psykoterapeut, med inriktning Gestalt-terapi

  

Till slut ett citat av den Romerske Kejsaren Marcus Aurelius ” Vårt liv är våra tankar”, där jag gärna vill göra tillägget ”som vi själva formar och kan påverka”. Jag hoppas att du, som vill dela med dig av dina tankar och bekymmer känner dig välkommen hos oss på Krisjouren för unga.  

Hanni Erkkilä 

Härom veckan fick jag något av den bästa gåvan någonsin, då en mina klienter som avslutade gav mig en samling av hennes egna foton och dikter som hon skrivit under den tid hon har gått vid Krisjouren.  Jag fick även den stora äran att dela med mig av dem, och här får ni en av de otroligt fina dikterna till påseende.

Heidi Nygård-Michelsson

Ett barn i skymning

Men ett barn i glansen

Ett barfota barn som ser detaljen

Som tidigt kände känslan

Som gömde sig i snåren

För att förstå lite mer

Som sprang på stigen för att uppleva nåt

Som föll och fick skrubbsår av marken

Ett barn som steg upp

Borstade barren av sig

Ett barn som vågade vråla

Högt i skymningen mot skyn

Lysande i den gåtfulla glansen

Där ser ni henne än

Där förblir hon som en dröm

Som ni aldrig kan fånga

Som allt annat ni ser

Ett fenomen av skimmer

Som inte ägs av någon

Som är min fantasi

Som är fri

Kvinna 18 år

En klients berättelse

Nedan får ni ta del av en ung kvinnas berättelse om hur hon kom till Krisjouren för unga. Även om vägen var lång för att få hjälp med ångesten mår kvinnan i denna dag mycket bättre och jag är tacksam som krisarbetare att ha fått ta del av hennes livshistoria.

Carmela Lindroos

"Vårvintern 2009 hade jag mått dåligt redan en längre tid. Jag hade svårt att sätta fingret på vad det riktigt var som var fel med mig. Jag hade en ganska obalanserad tid i mitt liv bakom mig och jag tyckte att allt borde börja gå mot det bättre och kunde inte förstå varför jag psykiskt började må sämre än någonsin tidigare. Jag hade svårt att prata med någon om mina problem och höll alla tankar och känslor för mig själv. Vanligtvis brukar jag vara öppen och ärlig för de som står mig närmast. Jag visste inte vart jag skulle vända mig med mina problem. Jag provade med skolhälsovårdaren i min dåvarande skola men hon råkade aldrig ha några tider då jag var där. Jag beslöt mig för att vänta att mitt illamående skulle gå över av sig själv.

Mitt mående försämrades alltefter att månaderna gick. Jag hade svårt att klara av vardagen på ett ”normalt” vis.  Jag led av ofta återkommande panikattacker och inombords kändes det mest tomt och dött. Ingenting väckte några känslor hos mig längre, allt kändes meningslöst.

I augusti samma år var det dags för mig att börja i en ny skola. Eftersom skolan var ny var det mycket svårt för mig att vistas då där inte fanns någonting bekant och tryggt. Mina panikattacker kom ofta då jag måste utsätta mig för en ny situation eller vistas på en ny plats. Byggnaden och alla de nya människorna kändes skrämmande och den mest framträdande känslan jag i efterhand kan framkalla av tiden där kan bara beskrivas med ett ord: ångest.

På grund av det här började jag skolka allt oftare. Jag hade en god vän till mig på samma klass som jag och hon började märka att allt inte stod rätt till då jag hittade på allt konstigare ursäkter varför ja inte kunde delta i föreläsningar osv. Jag berättade till slut för henne om mina problem och hon erbjöd sig att hjälpa mig att få hjälp. Det var väldigt viktigt för mig då mina krafter kändes som totalt bortblåsta. Jag hade ingen ork eller tro på att jag skulle kunna bli en hel, fungerande människa igen. Vi försökte få hjälp från olika håll men överallt blev det back, för långa köer, ingen remiss o.s.v. Den enda hjälp som erbjöds mig var medicin. Läkaren sade att de var den enda hjälp som fanns att få för mig just då eller så kunde jag alltid vänta ett halvt år för att få gå någonstans och prata. I den situationen jag befann mig i skulle det ha kunnat vara försent efter ett halvt år. Ingen uppföljning för hur medicinen påverkade mig trots att den kunde ha allvarliga biverkningar var heller aktuell. Jag klarade inte längre av att vare sig jobba eller gå i skolan. Det kändes oöverkomligt att gå någonstans utanför mitt hem.

Min vän fick reda på att det fanns ett ställe som hette Krisjouren för unga i Sörnäs och att man inte behövde remiss för att få gå dit. Vi beslöt oss för att prova. Jag skickade ett mail och sedan fick jag genast min första tid inbokad. Det var oerhört viktigt för mig att någon äntligen ville och kunde ta emot mig och hjälpa mig. Det kändes tryggt att någon satte sig in i min situation och kunde följa med hur jag mådde och hur medicinen påverkade mig.

Här har jag lärt mig leva med mina panikattacker, hur jag skall handskas med dem och också lärt mig se på mig själv på ett mycket hälsosammare sätt än tidigare. Det känns tryggt att veta jag aldrig blir ensam ifall någonting skulle gå snett i mitt liv igen. Nu vet ja genast vart jag kan vända mig och jag kan vara säker på att jag får den hjälp jag behöver för att komma på fötter. Idag kan jag jobba och studera igen, helt enkelt leva ett normalt liv. För det kan jag tacka Krisjouren för unga för allt stöd och all hjälp jag har fått. Jag vet med egen erfarenhet hur viktigt det är att sådan hjälp finns att få.  På eget modersmål. Också utan remiss eller pengar."

Kvinna, 22 år

Hej från Camilla!

Som ny arbetare sedan 26.3.2012 på Krisjouren för unga, presenterar jag mig kort här. Jag är Camilla Laine, fil.mag. och lösningsfokuserad psykoterapeut.

Tidigare har jag fått jobba med ungdomar och unga vuxna samt deras familjer i närmare 12 år. Jag har jobbat som kurator i ungdomsverkstad och yrkesskola samt på Ungdomspsykiatrisk avdelning och -poliklinik.

Som jag ser det, har klienterna var för sig gett mig en gåva i form av livsberättelser. Små gåvor, då den unga gläntat en aning på dörren till sitt liv och stora gåvor, då jag blivit inbjuden och t.o.m fått följa med som delaktig i livshistorien under en viss tid i den ungas liv. Jag tackar alla som delat med sig av sin egen privata unika livsberättelse.

“För de flesta är du bara en liten del i hela världen, men vi vill alla vara hela världen för någon”. Totalt ensam tror jag ingen är lycklig. När du känner dig viktig för någon, hittar din plats i samhället och lär dig njuta av vardagens små händelser, då känns tillvaron mera meningsfull och, vågar jag påstå, rentav lycklig.

Alla har ett egenvärde, alla vill bli accepterade som de är, oberoende hur man ser ut eller vad man gjort. Oberoende hur mentalt frisk eller sjuk man är för stunden, vill man bli bemött som “vem som helst“. Undviker här ordet “normal” för vem är normal? Och inte en enda dåre har jag heller mött hittills. Alla har vi våra mindre och större bekymmer som kommer och går, men om läget känns riktigt låst, kan det vara bra att få en objektiv synvinkel på sin situation och få hjälp, vägledning och stöd för stunden. Jag önskar ge klienten all min tid för stunden.

Vi är till för dig.

Ser framemot vårt samarbete!