Alla andra tycks ju veta vad de vill...

Ibland känns det ju verkligen så. Som att alla andra har en klar vision och målmedvetet går från klarhet till klarhet. Som att livet borde vara en spikrak väg framåt och uppåt.

Forskning gjord i USA har visat att en hög användning av mobiltelefoner har ett samband med högre ångestnivåer och mindre tillfredsställelse med livet. Studien gjordes bland studeranden i tjugoårs åldern. Deltagarna ombads ta ställning till hur många minuter per dag de använder telefonen till att surfa på nätet och hålla kontakt med vänner och familj. Man utgick från tanken att mobiltelefoner idag erbjuder oss allt fler med möjligheter att kommunicera med varandra och att hålla sig uppdaterad om vad som är på gång. Med studien ville man utreda hur dessa möjligheter påverkar bland annat individens värderingar, relationer och beteende. Det har nämligen tidigare föreslagits att de högre nivåerna av ångest kan bero på en upplevd press att ständigt vara uppkopplad på social media.

En del av mitt arbete går ut på att åka runt i regionens skolor och läroanstalter för att berätta om Krisjouren för unga och erbjuda förebyggande verksamhet. Ibland samtalar vi om hur myter om livet kan förmedlas via social media. Att det ibland kan se ut som att ”alla andra” klarar sig väldigt bra. Därför kan det kännas extra svårt när man märker att man själv är tvungen att börja om från början eller när något inte gick som det var tänkt. ”Varför lyckas jag inte med det som alla andra verkar klara av med en klackspark?” Egentligen förstår vi kanske att livet inte riktigt ser ut på det här sättet, men ändå jämför vi oss mycket med andra. Social media är bara en kanal för denna jämförelse, men spenderar man mycket tid där kanske man börjar jämföra sig med andra ännu mera än tidigare? Eller?

De elever jag träffat har väldigt olika åsikt om detta. En del säger att de blir stressade och känner att kraven på en själv ökar när man börjar jämföra sig med andra. Andra säger däremot att det inte alls är stressande, utan tvärtom att det är avslappnande att surfa på sociala medier.

Oavsett hur man upplever det är det ändå kanske bra att ibland försöka lägga märke till hur man påverkas. Hurudan känsla får du? Hur ofta jämför du dig med andra? Om du märker att du jämför dig själv med andra väldigt mycket kan du fundera på vad det är som gör att man tror livet skulle vara bättre om man var eller gjorde som någon annan? Ingen är ju ändå lika bra som du på att vara dig själv.

Och jo, här finns källan till forskningen jag nämnde: 

Lepp, A., Barkley, J. & Karpinski, A. (2014). The relationship between cell phone use, academic performance, anxiety, and satisfaction with life in college students. Computers in Human Behavior, 31, s 343 – 350.

Caroline Granholm

Ensamheten gör dig galen

Så stod det som rubrik i Hufvudstadsbladets vetenskapsdel (HBL 18.3.2014, sid. 14). Artikeln handlade om självvald isolering i fängelser och om att vissa väljer att isoleras till exempel för att skydda sig från rasism, men konsekvenserna kan vara psykisk ohälsa.

Det står i texten att det inte är ovanligt att känna fysiska symtom som huvudvärk, hjärtklappning, magont, eller kognitiva symtom såsom läs- och koncentrationssvårigheter, förvirring och yrsel. Sociala och emotionella reaktioner på isolering är depression, ångest, våldsbenägenhet, självdestruktivitet, apati, identitetsförlust och svårigheter att uttrycka sig och förstå andra.

Dessa känningar kan vi också i värsta fall utsättas för vid ofrivillig isolering och ensamhet. Ofrivillig isolering kan förekomma t.ex. ifall vi utsätts för mobbning och blir utfrysta, eller om vi känner att vi helt enkelt inte vågar vara i kontakt med andra. Kanske vi inte ser möjligheten till naturlig social samvaro? Det är inte alltid lätt att veta var man kommer i kontakt med andra och lär känna dem närmare.

Om vi upplever ensamhet, självvald eller inte, förlorar vi lätt en del av oss själva och vår identitet. Det är så klart individuellt hur vi upplever ensamhet. Ensamheten kan börja kännas trygg, trots att den inte gör oss gott. Den kan inge en sorts negativ trygghet, ett mönster, bli ”en trygg vän” då det redan blivit en vana att alltid se negativt på sig själv. Som ensam kan det vara svårt att känna sig positiv och glad.

I samarbete med någon av oss på Krisjouren för unga kan vi försöka hjälpa dig att våga hitta den sociala sidan i dig själv och bryta detta mönster. Det kan kännas bra att veta att det finns mycket man kan göra för att komma vidare.

Alla behöver vi någon att känna oss viktiga för och en viss social stimulering. Alltid finns inte detta nätverk och ett naturligt ställe att samlas på och umgås. Man kan sakna en meningsfull social interaktion. En del hittar den på nätet, via hobbyn, studier eller jobb. Men det är inte alltid lätt att hitta dessa naturliga knytpunkter eller sin plats i dem.

Ingen skall behöva vara ensam. Delad glädje är dubbel glädje; delad sorg är halverad sorg.

Dela din värld. Du är inte ensam. 

Camilla Laine  

Vi borde tala om mobbning.

Ingen skola godkänner mobbning. ”Vi har nolltolerans i vår skola när det gäller mobbning”, är ett viktigt ställningstagande från skolornas ledning och lärarkår, som man ofta hör. Det är en signal, vars syfte är att förmedla att man förhåller sig med stort allvar till mobbning och dess destruktiva konsekvenser, och den här signalen tror jag att det är lätt att stå bakom och ansluta sig till. Mobbning förekommer trots det i varje skola.

I nästan alla skolor finns mångprofessionella antimobbningsteam och man följer program som är utvecklade som verktyg för att lösa mobbningsfall, som ibland kan vara krångliga och svåra att upptäcka utifrån. I teamen finns både representanter från skolans ledningsgrupp, elev- eller studerandevården dvs. kurator, hälsovårdare, psykolog. Just på grund av att fallen är så svåra att upptäcka, är barnen eller ungdomarna själva i en nyckelroll då det gäller att uppdaga fallen.

Om du själv som skolelev eller studerande märker att mobbning förekommer, kan du till och med rädda ett liv genom att ta upp saken med en vuxen. Det är svårt för de vuxna i en skola att kämpa emot mobbning de inte vet om. Du blir inte stämplad som tjallare eller skvallerbytta om du talar om det. Ingen behöver veta om att det var du som tog upp saken. Men om du låter åren gå och tyst ser på, kan du själv senare komma till en obehaglig insikt: ”JAG lät det hända.” Jag, som skriver det här, går omkring och bär på den där insikten. Det är ingen trevlig följeslagare.

Att man som klasskamrat ställer upp för den som blir mobbad, kan ibland kräva ett stort mod, större än man har. Men att börja med att ta upp saken med en vuxen som lovar att inte avslöja ens namn kräver lite mindre. Och framför allt har man då lättare att vara med sitt eget samvete. När du har sagt åt en vuxen hur det är, kommer du att känna att du har gjort rätt. Tänk att få en sådan följeslagare med sig i livet! Tänk att leva och veta: ”Jag lät det INTE hända!”. Du kan också tala om saken med en kompis först, och sedan kan ni marschera fram till en vuxen tillsammans och ta upp saken. Ni får dela både oron och glädjen över att ha gjort rätt.

Den som utsätter en annan för mobbning är själv ingen ond eller obehaglig person – egentligen. Men beteendet orsakar mycket obehag för andra. Också mobbaren behöver stöd för att förändra sitt beteende. Inte bara straff. Ofta kan mobbaren själv ha upplevt mobbning i en annan situation och vill genom sin mobbning garantera att han eller hon inte denna gång blir den som råkar illa ut.

Den som blir mobbad ställer ofta sig själv frågan: Varför just jag? Vad är det för fel på mig? Är jag sämre än andra? Svaret är entydigt: Nej. Den som blir mobbad är aldrig själv skyldig till det som händer. Det finns ingen sådan egenskap hos någon människa som skulle berättiga mobbning. Det handlar om omgivningens rädslor och mobbarnas dåliga mående, och det får inte fortsätta.

När skolans lärarkår säger att skolan har nolltolerans när det gäller mobbning, betyder det inte att de är naiva och inbillar sig att just deras skola på något mirakulöst sätt skulle råka vara befriad från detta mänskliga men grymma fenomen. Det betyder att de är villiga att bekämpa varje fall, och det kan man också kräva av dem.

Mobbning finns där människor finns. Men man behöver inte stå handfallen inför det.

Linda Stark

Skribenten är lärare och praktiserande socionomstuderande vid Krisjouren för unga.