Hur känns det att vara ung och i kris med sin självkänsla, sexualitet eller sakna livslust? Hur är det att gå fram och säga: ”Pappa, jag tror jag är homosexuell.” Vad händer då? Hur är det att gå fram till sin mamma och säga: ”Mamma, jag vet inte hur jag ska våga gå till skolan mer.” Hur känns det?
Just det, det är svårt. För alltför många kanske dessa ord aldrig blir uttalade, eller kanske först långt senare, för sent. Det betyder att unga människor bär på saker ensamma, saker som är alltför tunga att bära.
Jag har praktiserat tre månader på Krisjouren för unga. Därmed har jag haft möjlighet att som utomstående få en inblick i det arbete som görs här, på nära håll. Jag har kommit fram till att de unga som kommer hit är i mycket goda händer. Att tala om sina tankar med en professionell här är inte att förstora upp sitt problem, utan tvärtom att dela det så, att en annan bär en del av bördan. Efter det kan det också vara lättare att tala med andra personer.
Personalen här är utbildad att kunna ta emot och härbärgera olika typer av tankar, och det mesta som kan kännas svårt för en ung person, är hanterligt tillsammans med en vuxen som lyssnar och kan relatera till sin egen livserfarenhet och till sin professionella kunskap. Krisarbetarna här har hjärtat på rätt plats och tar emot varje ung klient med samma lugn och ansvar. Personalen känner också bra till vilka möjligheter klienten har att få fortsatt, eller annan typ av stöd, och kan på det sättet hjälpa den unga personen hitta fram bland den service som finns tillgänglig.
Krisjouren för unga har visat sig kunna nå ungdomar och unga vuxna på många olika sätt. Grunduppgifterna är individuell samtalshjälp, eller samtalshjälp för par och familjer, samt telefon- och besöksjour tre dagar i veckan. Utöver det finns ett skolsamarbete och gruppverksamhet.
Kanske en av utmaningarna är just att få ut budskapet om Krisjourens verksamhet. Att den verkligen är tillgänglig för alla, att man inte behöver vara i någon desto större kris än att man känner ett behov att dela något man funderar på, eller förstå sig själv bättre. Men också en stor livskris, som att förlora någon som står en nära, är något som är lättare att hantera om man kan dela upplevelsen med någon utanför sin närkrets.
Vad saken än gäller, är våra ungdomar i goda händer på Krisjouren för unga, vilket har varit fint att få bevittna och uppleva och själv bidra till under tre fina månader.
Tack för dessa månader Camilla, Carmela, Heidi och Caroline!
Linda Stark
