Förlåtelse och försoning

Såg en film nyligen, ”Five minutes of heaven 2009”, med Liam Neeson och James Nesbitt. Filmen utspelas under Irlands oroliga tider. Den handlar bl.a. om hur en ung kille 17 år, kan uppleva ett mord som ”något rätt, samhälleligt accepterat och eftersträvansvärt”. Om hur han först under sina 12 fängelseår kommer underfund med att han gjort fel. Ingen hade låtit honom förstå att det är fel att ta en persons liv. Filmen handlar om skuldkänslor, samvete, försoning och förlåtelse i vuxen ålder.

Filmen gjorde en stor inverkan på mig i.o.m. att jag jobbat mycket med familjer, föräldrar och ungdomar som med hjälp av utomstående proffs äntligen vågat ta fram en personlig eller familjekonflikt. Jag har fått vittna vad förlåtelse och förståelse medför en skuldbelagd person. Det kan gälla en förlåtelse som för en utomstående kan te sig som en bagatell. Känslan av att bördan lättar kan vara helt enorm. Det man alltid gått och burit på är plötsligt inte en så enorm tyngd. Man känner sig befriad och som en mamma sade ”äntligen kan jag andas”. Hon beskyllde sig för sin dotters ätstörning. Eller när två människor som länge varit oense och tvistat om allting, äntligen blir eniga och sams och hittar en genuin samhörighet. Osämjan upphör och man återfår sin heder. Gråten av lättnad och glädje vill inte ta slut.

Förlåtelse handlar om en gottgörelse ”att låta allt vara gott igen”, att tillge, bota eller att avstå. Det kan vara frågan om ett straff för ett brott, en synd eller ett medgivande. Det kan också handla om att sluta känna symptom som smärta efter en kränkning.

Äldsta sättet att skapa fred och motverka våld är att lösa konflikter och normalisera oenigheter för att kunna komma överens.  Det här med samsyn (konsensus) kan vara svårt. Man kan vara av mycket olika åsikter gällande samma sak t.ex. på basen av olika värderingar. Målet är att försöka få till stånds ett tillstånd då ömsesidig respekt och ökad förståelse råder mellan människor. Bakomliggande orsaker är ofta fördomar och en oförmåga att sätta sig in i en annan människas situation.

Det är bra att komma ihåg att alla inte haft möjlighet att bygga upp en sund självkänsla med sunda värderingar och att en del kanske först i fängelset (som i filmen) eller i ett terapiförhållande, kommer till insikt om vad som är rätt och fel och att man har ett samvete.

Ifall man helt saknar samvete, talar vi ju om psykopatologi eller personlighetsstörning.

Kan man alltid förlåta? Hur skall man kunna förlåta ifall någon inte känner skuld eller överhuvudtaget ångrar sig? Det kan vara lättare att förlåta någon som är djupt ångerfull och erkänner sin skuld och önskar försoning. Ibland kan man bli fri sin egen ångest genom att förlåta någon eller något som hänt, som kanske ändå inte går att ändra på.

Går det att förlåta ex. någon som begått sina brott under ”sinnes fulla bruk” och ångrar det oförklarliga hen gjort om denne önskar be om förlåtelse?

Camilla Laine