Ångest, och böcker om ångest

Ångest är ett ord som de flesta av oss förstår och använder, men som vi så ofta också missförstår. Man kunde säga att orden ångest och ångest är så kallade homonymer – ord som stavas och uttalas på samma sätt, men som betyder olika saker.

Den första ångesten känner vi alla till, fast vi kanske beskriver den på olika sätt. Det kan vara en krypande känsla i magen, en nervös oro för ett tentamenstillfälle, en tunghet i kroppen då man måste göra svåra beslut. Det är en ångest som beror på något, som vi klarar av och som går över då vi har åtgärdat orsaken.

Den andra ångesten är svår att förstå för den som inte upplevt den. En ångest som kommer utan orsak och som inte försvinner trots att allt borde vara bra. En ångest som får en att stå på brokanter och verkligen tänka hoppa, som får en att försöka dämpa den med fysisk smärta, alkohol, sex – vad som helst som för ett ögonblick tar bort ångesten.

Ann Heberlein och Sofia Åkerman är svenska författare som tagit upp hur det känns att känna riktig ångest. Ann Heberlein har skrivit flera böcker, men hon blev speciellt uppmärksammad för boken ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” där hon på ett ganska rått och öppet sätt beskriver hur det varit för henne att sedan 20-årsåldern ha lidit av bipolär sjukdom. Boken utkom 2008 och skapade mycket debatt. Bilden hon målar upp om ångesten är obehaglig och många vill hellre se bort. Hon beskriver ångesten som något fult, äckligt, och värjer sig mot romantiserade bilder av lidande som något melankoliskt men ändå vackert. Ann Heberlein var fortfarande sjuk när boken kom ut, men övertalades att skriva en ny bok efter att hon blivit frisk. Boken kom ut förra året och heter ”Ett gott liv”. I slutet av boken skriver hon så här: ”Jag vet att jag vill leva. Jag vill verkligen inte dö. Jag vill leva fullt ut. Jag vill leva sant och äkta och gott, på det sätt jag kan och vill leva, tillsammans med dem jag älskar”.

Sofia Åkerman debuterade år 2007 med boken Zebraflickan, som handlar om hennes ångest som ledde till att hon som 14-åring började skada sig själv. Hon har också tillfrisknat sedan dess, även om det tog många år, och hon är idag en utbildad sjuksköterska som arbetar passionerat med att utbilda och föreläsa för att människor bättre skall kunna hjälpa sådana som skadar sig själva. I sin första bok beskriver hon hur hennes egna tankar vände sig emot henne, hur hemsk och förskräcklig hon upplevde sig själv, hur självskadandet var det enda som kändes, men som ändå inte fick henne att må bra. Tre år senare utkom hon med en ny bok ”För att överleva – en bok om självskadebeteende”. I den tar hon ett mer professionellt perspektiv och lyckas mycket väl koppla kunskap och information om självskadebeteende med den där personliga stilen som gör att man får en känsla av att hon verkligen vet vad hon talar om.

För den som känner igen ångesten, den fruktansvärda, hos sig själv eller andra rekommenderar jag de här böckerna och författarna. Det kan hjälpa att känna igen något man själv upplever, även om det inte tar bort själva känslan. Den som har ångest känner sig sällan förstådd av människorna omkring. Då kan det kännas lättande, åtminstone för en stund, att läsa om någon annan, någon som skulle förstå. Och ifall en närstående har ångest är det viktigt att veta vad de handlar om. Så att man kan säga något annat än ”det går säkert bort med åldern”, eller ”jag vet hur det känns”(sannolikt gör man det inte).

Charlotte Wieliczko

NYFIKEN

Förra veckan stannade jag upp för något väldigt intressant på HelsingforsMissions hemsida där författaren Margit Sjöroos skriver om medkänsla. Hon skriver allmänt om ämnet och därtill finns det något som heter ”myötätuntokoulu”, som uppdateras varje måndag. Det här, tänkte jag för mig själv, vill jag dela med mig! Så här skriver hon. 

Genom att lära oss kunskaper i medkänsla kan vi minska på ensamhet och osäkerhet, skapa kontakt med andra människor samt förebygga ensamhet, trötthet och marginalisering. Då vi lär oss kunskaper i medkänsla mår vi också själv bättre.    

Medkänsla betecknar förmågan att känna igen och ha medvetande om andras smärta. Medkänsla är också förmågan att stöda och hjälpa den andra som mår dåligt utan att pracka på sin egen åsikt.  

Grunden för lycka. Medkänsla är grunden för mänsklighet. Människan är det ända djuret, som kan känna medkänsla. Medkänsla är också grunden för lycka. En medkännande människa är i genomsnitt lyckligare än en människa, som visar mindre eller inget medkännande. Redan det att man känner någon som har medkänslighet, sägs ha en positiv påverkan på hur lycklig man känner sig.

Livsbetingelse. Medkänsla är en orsak till att människan har överlevt och utvecklats. Medkänsla är vår livsbetingelse. Den hjälper oss att göra kompromisser, förhandla om saker och ge upp våra egna behov för det bästa av andra människor och större helheter.     

Grunden för sociala färdigheter. Medkänsla är också grunden för sociala färdigheter. Medkänsla underlättar en att förstå och identifiera sig med en situation utan att man har behövt gå igenom något liknande. Vi kan tänka oss att medkänsla på så sätt är en väsentlig del av ens yrkeskunskap, kreativitet, tjänstfärdighet och uppfinnande. Medkänsla är inte något som är begränsat till bara en liten del av livet, det hör lika väl till arbetslivet som till det privata. 

Margit Sjöroos (översatt av Hanni Erkkilä)

 

Gå gärna in på HelsingforsMissions hemsida http://www.helsinkimissio.fi/?sid=509 och läs de intressanta inläggen av Margit Sjöroos, som skrivit boken ”Myötätunto. Ole läsnä, elä mukana”.  

Att vara eller inte vara... ihop

Även om två blir ett tillsammans och vi blir oss, och vi känner oss starkare än skilt för sig, så är det bra att hela tiden tänka på att vi ändå är två skilda individer. Ett parförhållande bygger på ett beslut vi gör utgående från oss själva, den andra och oss två tillsammans i ett förhållande. Det kan innebära lycka, men också ställvis desperation, i synnerhet när man blir osäker på förhållandets varaktighet. Förhållandet går igenom olika utvecklingsfaser och det präglas hela tiden av en intressant balansgång mellan en vi- och jag-identitet. Passioner ersätts av ett lugnare skede senare i förhållandet vilket inte betyder att kärleken tagit slut.  

Ett förhållande är alltså rätt långt en överenskommelse mellan två människor om att ömsesidigt försöka möta varandras behov genom processer som ständigt utvecklas. Ibland har man inte gemensamma spelregler för förhållandet och då kan det lätt uppstå missförstånd. Det är viktigt med öppenhet och att man vågar tala om svåra saker utan att vara rädd att den andra försvinner eller går sönder av det.  

Ett förhållande består av tillit (pålitlighet), lojalitet, gemenskap, öppenhet, jämlikhet och solidaritet. En parrelation skall vårdas. Detta gör man genom att tala öppet med varandra och om varandra och det kan behöva en specifik tid och ett specifikt utrymme för att göra det möjligt.  

Då den ena bryter mot en ömsesidig överenskommelse väcks många känslor. Det hur man tar ett svek är individuellt men oftast kommer det först som en chock och så reagerar man med (beroende på ens levnadserfarenhet av tidigare förluster) sorgsenhet, besvikelse och senare kanske med ilska. Det kan vara svårt att möta dessa känslor om man är van (eller uppfostrad?) att dölja dem. Inför självständighetsfasen är det av vikt att ta ansvar för sin egen lycka och leva livet med alla känsloskalor.  

Ibland behöver man yttre hjälp och stöd för att komma över en kris i livet (ex. skilsmässa). På Krisjouren för unga jobbar vi gärna också med par som går igenom jobbiga skeden i förhållandet. Välkomna! 

Camilla Laine

Frågor om upplevelsen av att gå på Krisjouren för unga

Under det senaste året har vi på Krisjouren för unga samlat in feedback av klienter som gått hos oss för att få in värdefulla åsikter, intryck och känslor klienterna upplevt under den tid de gått i samtalshjälp. Vi har bl.a. frågat efter förväntningar och förhandsuppfattningar, hur klienterna känt sig under det första besöket samt de fortsatta besöken på Krisjouren och om de skulle rekommendera Krisjouren för unga åt någon annan. Nedan finns kommentarer samlade från denna feedback som ni kan ta del av.

Vad var ditt första intryck av Krisjouren för unga?

”Jag kände mig omhändertagen direkt då jag kom innanför dörren.”

”Det kändes tryggt och hemtrevligt.”

”Det kändes skönt att få tala svenska.”

”Ett mysigt ställe och personen var lätt att prata med och ha kontakt med.”

 

Vad har besöken vid Krisjouren för unga gett dig?

”Insikt och en ändrad attityd mot mig själv.”

”De var det smartaste jag nånsin gjort!”

”Jag fick hjälp att se att jag har de verktygen jag behöver för att leva mitt liv.”

”Massor, stöd och hjälp i ett tungt och svårt skede av livet.”

Skulle du rekommendera Krisjouren för unga åt någon annan? Vem?

”JA! Åt alla som har en känsla av att allt inte är okej i livet, en liten eller stor sak.”

”Jag tror dock att de som besöker Krisjouren för unga själva måste inse att de behöver hjälp.”

”Absolut, åt alla som känner att de behöver stöd och en trygg plats att gå till ifall livssituationen känns tung att bära ensam.”

”Själv är jag lite ledsen över att jag inte visste om Krisjourens existens just då jag var i akut behov av samtalshjälp.”

Vad är annorlunda i ditt liv nu?

”Jag ser mig själv på ett mera hälsosamt sätt än tidigare.”

”Jag har gått vidare till psykoterapi, något som tog mig flera år att få och som jag nu äntligen har inlett.”

”Ångesten jag levde med under den tunga perioden är borta.”

”Jag känner att jag har bättre beredskap att hantera svårigheter som kan komma i livet och njuter mera av stunden och livet.”

Ett stort tack till dem som gett feedback – det är värdefull information för oss som jobbar på Krisjouren för unga!

Carmela Lindroos

Anorexi

Det var meningen att jag skulle blogga om en helt annan grej, men just nu vill jag skriva om hur det är att ha anorexi. Detta, efter att ha lyssnat på Rebeckas, 18 år, föreläsning igår här på Krisjouren för unga. Rebecca kunde med bilder från sina livsskeden, på ett gripande sätt och i kronologisk ordning berätta om hur hon insjuknat, tillfrisknat och vilka öden hon gått tillmötes där emellan.  

Även om hennes berättelse är unik, var det lätt att känna igen liknande fall som gått bl.a. följande tillmötes:

”Prestationskrav i skolan, föräldrarnas skilsmässa, stark skuldkänsla, dålig självbild som ca 12 år, ständigt jämförande med andras utseende, orealistisk kroppsbild (ser sig som fet även om man är normalviktig), motsättning till den kvinnliga identitetsutvecklingen, ångest kring ätandet, isolering från andra, för mycket ”egen tid” som går ut på att ständigt väga sig själv och räkna kalorier, känsla av att äntligen ha kontroll över sitt liv, känsla av att lyckas med något, döljer sjukdomen från andra, ljuger, gymnastiserar i smyg och ”har just ätit”…”

Så kommer den dagen då man stannar upp och märker att sjukdomen tagit över och kastat bort så mycket tid av ungdomen, märker att det finns allt mindre av en själv och allt mera anorexi i sig själv. Gör ett beslut att bli frisk, börjar äta, blir friskare, får återfall för att man rädd att man som frisk inte mera är intressant eller viktig i andras ögon, söker hjälp, svårt att få professionell vård på svenska…

Ingen skall behöva lida och gå ett liknande öde till mötes som Rebecka. Skönt att det lyckades för henne… till sist. Tack för att du Rebecka delade din historia för oss åhörare och tack för att du vill ställa upp i fortsättningen för dem som kämpar med samma öde.

Ifall ni vill lyssna på hennes story - live - skall vi närvara på Luckan 29.10 kl 17-19:00. Rebecka har också en egen blogg som heter http://vagalevafri.blogg.se/.

Camilla Laine