Ångest, och böcker om ångest

Ångest är ett ord som de flesta av oss förstår och använder, men som vi så ofta också missförstår. Man kunde säga att orden ångest och ångest är så kallade homonymer – ord som stavas och uttalas på samma sätt, men som betyder olika saker.

Den första ångesten känner vi alla till, fast vi kanske beskriver den på olika sätt. Det kan vara en krypande känsla i magen, en nervös oro för ett tentamenstillfälle, en tunghet i kroppen då man måste göra svåra beslut. Det är en ångest som beror på något, som vi klarar av och som går över då vi har åtgärdat orsaken.

Den andra ångesten är svår att förstå för den som inte upplevt den. En ångest som kommer utan orsak och som inte försvinner trots att allt borde vara bra. En ångest som får en att stå på brokanter och verkligen tänka hoppa, som får en att försöka dämpa den med fysisk smärta, alkohol, sex – vad som helst som för ett ögonblick tar bort ångesten.

Ann Heberlein och Sofia Åkerman är svenska författare som tagit upp hur det känns att känna riktig ångest. Ann Heberlein har skrivit flera böcker, men hon blev speciellt uppmärksammad för boken ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” där hon på ett ganska rått och öppet sätt beskriver hur det varit för henne att sedan 20-årsåldern ha lidit av bipolär sjukdom. Boken utkom 2008 och skapade mycket debatt. Bilden hon målar upp om ångesten är obehaglig och många vill hellre se bort. Hon beskriver ångesten som något fult, äckligt, och värjer sig mot romantiserade bilder av lidande som något melankoliskt men ändå vackert. Ann Heberlein var fortfarande sjuk när boken kom ut, men övertalades att skriva en ny bok efter att hon blivit frisk. Boken kom ut förra året och heter ”Ett gott liv”. I slutet av boken skriver hon så här: ”Jag vet att jag vill leva. Jag vill verkligen inte dö. Jag vill leva fullt ut. Jag vill leva sant och äkta och gott, på det sätt jag kan och vill leva, tillsammans med dem jag älskar”.

Sofia Åkerman debuterade år 2007 med boken Zebraflickan, som handlar om hennes ångest som ledde till att hon som 14-åring började skada sig själv. Hon har också tillfrisknat sedan dess, även om det tog många år, och hon är idag en utbildad sjuksköterska som arbetar passionerat med att utbilda och föreläsa för att människor bättre skall kunna hjälpa sådana som skadar sig själva. I sin första bok beskriver hon hur hennes egna tankar vände sig emot henne, hur hemsk och förskräcklig hon upplevde sig själv, hur självskadandet var det enda som kändes, men som ändå inte fick henne att må bra. Tre år senare utkom hon med en ny bok ”För att överleva – en bok om självskadebeteende”. I den tar hon ett mer professionellt perspektiv och lyckas mycket väl koppla kunskap och information om självskadebeteende med den där personliga stilen som gör att man får en känsla av att hon verkligen vet vad hon talar om.

För den som känner igen ångesten, den fruktansvärda, hos sig själv eller andra rekommenderar jag de här böckerna och författarna. Det kan hjälpa att känna igen något man själv upplever, även om det inte tar bort själva känslan. Den som har ångest känner sig sällan förstådd av människorna omkring. Då kan det kännas lättande, åtminstone för en stund, att läsa om någon annan, någon som skulle förstå. Och ifall en närstående har ångest är det viktigt att veta vad de handlar om. Så att man kan säga något annat än ”det går säkert bort med åldern”, eller ”jag vet hur det känns”(sannolikt gör man det inte).

Charlotte Wieliczko