Gästbloggare Bloggar!

Jag är 25 år och lider av medelsvår depression. Jag fick min diagnos för nästan ett år sen, och har sen dess verkligen jobbat för att tillfriskna. Eller göra min vardag lättare.

Jag är väldigt självkritiskt.

Jag rannsakar mej själv in i minsta detalj, analyserar och funderar.

Tycker aldrig att jag är tillräcklig, varken för mej själv eller för människor i min närhet. Jag har skyhöga krav på mej själv, jag borde alltid prestera 110%, för då kanske jag skulle vara nöjd med mej själv.

Allt vad jag gör är otillräckligt, när jag städar toaletterna skulle jag alltid ha kunnat torka lite mera damm. När jag rakar benen, rakar jag alltid lite för slarvigt.

Jag hittar alltid saker att förbättra. Vanliga saker, som inte har någon betydelse för världen, varför ens ge det en tanke på att det inte var tillräckligt. Det är ju av ingen betydelse för någon. Så varför inte bara vara nöjd.

Jag ger mej aldrig tillfredställelsen av att säga åt mej:

- Det där gjorde du fan så bra.

Och bara var nöjd med mej själv.

Istället rackar jag ner på mej själv. Jag är lat, dum och ouppmärksam.

Jag borde sätta mera tid på allt vad jag gör och samtidigt göra det lycklig.

Mina prestationer på mitt jobb är jag heller aldrig nöjd med. Fast jag alltid nog gör mitt bästa. Eftersom jag gjort mitt bästa för stunden, så borde ju det vara tillräckligt. Men nej, logiken har försvunnit.

Min kloka släkting sa en gång när vi talade om feminism och hur män på hennes jobb rackar ner på henne:

- Man måste höja upp sig själv, det finns alltid dem som försöker trycka ner en.

Det lär ju stämma, så varför inte älska en själv. Det finns ju bara en jag! Och bara det är ju fantastiskt!

Och i alla fall så städade jag ju toaletterna och rakade benen. Det var ju jätte bra!

Viktoria Irene