Bästa/värsta krisen

Jag samtalar med en ung vuxen. Vi pratar om självbild, att känna sig själv, inre krav och framtidsdrömmar. Hur man slappnar av och ”bara är sig själv” när man inte riktigt vet vem man är eller vem man vill vara. Då säger personen mitt emot mig:

”Mina kompisar frågar varför jag går här. De tycker inte jag har någon jättestor kris direkt... Får man gå här ändå? Tycker du andra behöver den här hjälpen mer än jag?”

Det finns flera som tänker såhär, exemplet grundar sig inte bara på ett utan på flera samtal med olika personer. Orsakerna till varför den här tanken dyker upp varierar. För en del kanske det tyder på att man fått tillräckligt med stöd och kan fortsätta på egen hand. För andra kanske det handlar om en rädsla att ta för mycket plats, kräva för mycket eller att det känns ovant att sätta sig själv i första rum. Eller någon tredje eller fjärde orsak...

Jag upplever att de som kommer till Krisjouren för unga är personer som valt att ta ansvar för sitt välmående. Det är inte nödvändigtvis ett lätt beslut utan kräver en del mod. Man är villig och motiverad att inleda en process som kan kännas tung ibland, men som förhoppningsvis leder till något gott. Men att ta ansvar för sitt välmående betyder inte automatiskt att man alltid mår toppen. För det går ju inte att kontrollera allt runt omkring.  Ibland händer tråkiga, orättvisa och hemska saker. Andra gånger är det man själv som förändras och börjar uppleva saker på ett nytt sätt. Men att vilja göra det bästa möjliga av en situation eller att hantera den på bästa möjliga sätt – det tycker jag är ansvarsfullt. Hur man gör det varierar från person till person, samtalshjälp är en möjlighet bland flera.

Så, hur stor kris krävs det för att man ska kunna få samtalshjälp? När mår man tillräckligt dåligt? Enligt statistiken från förra året sökte sig en del hit för att de kände sig deprimerade eller nedstämda. Andra kom hit för att de upplevt en svårighet, till exempel förlorat en nära person, blivit mobbade eller upplevt våld. Andra gick här för att bearbeta en förändring, exempelvis att flytta hemifrån, att byta skola eller att ett parförhållande tar slut. Stress eller sömnproblem var också vanligt. Likaså oro inför framtiden eller låg självkänsla. Andra sökte sig hit för att utvecklas som person och hitta sig själv.

Men statistiken ger oss bara exempel. Det är inte situationen eller förändringen i sig som är det väsentliga, det som är mera avgörande är den egna upplevelsen. Hur man reagerar och hur man påverkas. Vad man vill och vad man tycker man behöver. Det finns ingen skala eller lista över vilka olika livssituationer som duger för att man ska kunna få samtalshjälp. Alla hanterar saker på olika sätt, och man kan inte riktigt jämföra olika personers kriser med varandra. Känns det som att man vill och har ett behov av att prata med någon utomstående, då kan samtalshjälp passa. Det räcker. Svårare än så är det inte.

Caroline Granholm