Det är med stort intresse och fascination som jag har följt med Kakola-programmet, som sänds på torsdag kvällar på TV2. Den här säsongen följer med unga flickor som både har utsatts för och själva utfört våld. Flickorna sätts i ett gammalt fängelse på prov, för att få en insikt i vad konsekvenserna kan vara. Programmet beskriver en verklighet som för många kan kännas främmande. Ändå finns det i bakgrunden en hel del av de känslor som många unga tampas med i dagens läge. Då jag följt med programmet kommer jag så ofta att tänka på ett citat ur romanen ”Doktor Glas” skriven av HjalmarSöderberg:
"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst."
Alla reagerar olika på svåra situationer, och en känsla av desperation är bland de svåraste känslorna att hantera. Känslorna av ångest, depression och desperation är inte främmande för en stor del av de unga vi möter vid Krisjouren. Skillnaden är bara den, att för de unga som vi möter här, vänder sig denna ångest, depression och desperation ofta inåt och det är man själv som blir offret. Att ta itu med ett problem som inte alltid syns utåt, som inte nödvändigtvis skadar någon annan, utan det ”bara” är man själv som lider, kräver en hel del ork, mod och motivation från den ungas sida. Och framför allt en hel del eget ansvar. Jag kan inte låta bli att se upp till och beundra alla de som besluter sig för att sätta stopp på sitt eget illamående och ta itu med det på allvar. Då man faktiskt hittar viljan att förändra någonting som inte fungerar, vågar jag påstå att hälften redan är vunnet. På Krisjouren ser vi dagligen av dessa fantastiska kämpar, som utmanar sig själva och är fast beslutna om att skapa sig och sin omgivning en bättre tillvaro. Jag lyfter hatten för er – ni är beundransvärda!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar