Mobbning i fokus

Nu har skolorna börjat. Många går i nya skolor och bekantar sig med en främmande omgivning, nya elever/studerande och lärare.

Skolan väljer inte sina elever/studeranden på basen av personlighet och det ryms en massa olika människotyper i alla skolor. Alla skall ha möjlighet att trivas och lära sig. Det är mycket viktigt att acceptera olikheter och att det inte finns utrymme för mobbning.

Vad är mobbning? Helt kort kunde man säga att Mobbning (även kränkande särbehandling) innebär att en eller flera personer utsätts för systematiska trakasserier inom en social grupp.  Den kan ta sig uttryck på olika sätt. Oftast är det frågan om ett maktspel, status och ett sätt att kunna kontrollera en människa. Någon som trycker ner en annan, kanske får andra med att trakassera en försvarslös person. Den som blir mobbad kan vara vem som helst som mobbaren väljer som offer. Det kan vara någon som upplevs hota ens status ställning, en som kämpar emot, eller någon som på ett eller annat vis avviker från gruppen.

Det är så många som går med mobbning i bakgrunden. Det är sår som är svåra att läkas och som ständigt påminner om sig . Den som har blivit mobbad är kanske rädd för att knyta nya kontakter och komma in i nya nya kompisgrupper när man blivit kränkt och sårad förut. Det gör att man är på sin vakt och inte vågar vara sig själv.

En del kanske vill vara för sig själv (ibland) och är tystlåtna men andra vill ha kontakt men vet inte hur. Ifall du känner dig utanför eller ensam och har svårt att ta kontakt, berätta för läraren att du inte känner dig bra i gruppen. Det märks sällan utåt! Ifall du t.ex. sitter avskiljt och läser en bok så kan andra tolka det som ”kom inte hit, lämna mig ifred” eller ”jag trivs för mig själv”. Hur är det att vara ny elev, studerande i en ny skola, hur kommer man i kontakt med dem som redan känner varandra från förut eller kanske andra i samma situation?

Ur vuxnas synvinkel är det svårt att begripa hur mobbning tar sig utryck idag. Nu finns det t.ex. Facebook, blogg och instagram. Fast vissa mönster av mobbning kommer alltid att finnas som t.ex. att bli utlämnad, utfryst eller att någon stjäl eller söndrar ens saker. Ofta händer det i klassen, i skolan och på skolvägen eller på nätet.  Vi kan bara föreställa oss vilka former mobbning tar idag. Mobbning kan också ske via kroppsspråk och förolämpande kroppsgester utan ord eller någon fysisk kontakt, t.ex. blängande och kritiska blickar samt överenskomna tecken.

Även de som ser på mobbning från sidan, kan vara en bidragande orsak till att mobbningen fortgår. Bry dig! Ta en kompis med och berätta åt en förtroende ingivande vuxen. Det är inte att skvallra utan att bry sig!

Du kanske inte vill berätta att du är mobbad åt någon med risk att det skulle bli värre.

Skolan borde vara en miljö som inte överhuvudtaget ger utrymme för mobbning. Där det inte accepteras och inte ses mellan fingrarna och där det finns konsekvenser som kräver att den mobbade hamnar till svars för sitt beteende. Mobbaren hamnar mera sällan byta skola och får inte heller något märke i betyget även om mobbningsbeteendet upprepats. Om det inte blir bättre, är ofta sista utvägen för den mobbade att byta skola om det är möjligt.

På Krisjouren för unga har vi märkt att många får bestående men av mobbning (både för den som blir mobbad och mobbar) och att det i bl.a. senare skede av livet kan ta sig utryck i att ha svårt med förhållanden och andra människor. Den som har kompisar på sin sida är starkare och kan kanske se mobbningen mera objektivt (utifrån) och kanske t.o.m. ha överseende och tänka ”det är mobbaren som har problem, inte jag”. Då kan det vara lättare att komma över traumat. Men ifall du är ensam, är det vanligt att tänka: ”det måste ju vara mig det är fel på”, och då går man ofta in i sig själv, vilket i sin tur kan leda till dåligt självförtroende och självbild och otaliga missförstånd i sociala situationer.

Tanken om att övervinna mobbning kan kännas otänkbar och därför är det viktigt att påminna sig själv om att även “den som flyttar ett berg börjar med att bära bort småsten” (Konfucius). 

Camilla Laine och Hanni Erkkilä