Hurdan pappa/mamma skulle du ha valt, ifall du fått välja?

”Om man ändå kunde välja sina föräldrar… ”, ”om inte min mamma skulle vara så… ” eller ”om inte min pappa alltid skulle…” får vi ofta höra under våra klientsamtal.

Eller kanske har du alltid haft en känsla av att dina föräldrar älskar dig, en äkta moders- och faderskärlek, en känsla av att dina föräldrar alltid litar på dig och vill dig väl. Då är denna text inte för dig.

Vi kan tyvärr inte välja våra föräldrar, men om vi fick, valde vi just dylika trygga och beskyddande mammor och pappor. Som accepterar dig med hull och hår, även under de värsta upproren. Föräldrar som gör sitt allt för sina barn och som du känner att du alltid kan lita på. Föräldrar som kan fungera som dina förebilder.

Men sådant du inte rår för är föräldrarnas ärftliga sjukdomar eller genetiska frågeställningar som kan vara väldigt tuffa att tampas med. För att inte tala om personlighetsstörningar som långt formas efter uppfostran. Mycket av dina föräldrars beteende och förmåga till kärlek kan förutom dina föräldrars egna genetiska arv, nämligen förklaras på basen av hurdan barndom och uppväxt de själva fått.

Dina föräldrar kanske någon gång eller gång efter annan, har svikit dig eller betett sig illa och vissa svek kan vara mycket svåra att förlåta. Du kanske först i ungdomsåren märker att det du trodde ”hörde till” inte alls är okej och börjar ifrågasätta föräldrarnas beteende. Föräldrar som sätter sig själv och sina egna behov före barnens – vad är det för föräldrar? Kanske denna process resulterar i att du går igenom en identitetskris, vem är JAG? Vad tycker JAG om? Vem tycker JAG om?

Vi är alla, oberoende om vi är föräldrar eller barn, människor med olika åsikter. Vi kan ha olika uppfattningar, förhandsinställningar eller fördomar, och detta kan leda till otaliga missförstånd ifall alla upplever sig ”veta bäst”. Det är viktigt att säga hur du känner och varför. I annat fall kan irritationen stiga till frustrerande skalor. Läget kan vara låst och då kan det vara bra att tala med en utomstående opartisk person, som man litar på. Då kan man tillsammans fundera kring hur man kan göra det bästa av situationen. Ofta är en bruten föräldrakontakt inte den bästa lösningen utan ställer istället till en massa trassel, bekymmer och problem.

Men ibland kan det vara den enda möjligheten att bryta kontakten. Om du vet att du ständigt far illa av föräldrarnas känslor, åsikter och beteende och har svårt att lita på dem. Vågar du ställa krav till dina föräldrar: ”vi kan gärna umgås, men bara ifall du… och visar respekt”.

Ofta heter det att man genast skall ta itu med konflikter inom familjen. Vilket faktiskt oftast funkar! Men ibland behövs avstånd och betänketid. Utan att ändå ”sopa saker under mattan”, kan saker och ting ha en tendens, att med lite tid och reflektion på avstånd, få olika perspektiv. Stora saker kan bli mindre och man kanske ser sin egen roll tydligare. Och allt bara faller på sin plats. Känslor kan nämligen vara väldigt primitiva och irrationella och såra mera än de avsett. De kan dyka upp utan förvarning och brusa upp till en orkan. Som du/dina föräldrar ångrar senare. Ibland kan det vara bra att hinna tänka över och fundera hur man bäst kan ”gilla läget” och acceptera det som hänt och kanske välja att försonas.

Förlåt är ett väldigt bra ord.

Camilla Laine