Kärlek är kärlek, det rår vi inte för. Det söker inte plats och rum, kultur eller språk… det är frågan om kemi. Dina föräldrar kanske då väcker, alla skalor av ilska och sorg i dig och en känsla av att ha svårt att förlåta.
Du kanske väljer att gå enligt deras önskan att inte träffa den du älskar och varje gång du tänker på henne/honom känner du dig ledsen och att det lämnat ett inre tomrum? Kanske har du svårt att ge det utrymmet åt någon annan på en mycket lång tid?
Eller kanske resulterar det i att du hungrar efter kärlek, att bli sedd och godkänd, av vem som helst? Kanske går du in i ett förhållande efter annat av just denna orsak? Utan att kunna binda dig eller lita på att det håller? Kanske går du ”för långt” gång efter annan utan att förstå varför?
I bästa fall lär sig dina föräldrar acceptera den du älskar/gillar, med tiden. Det kan du aldrig få veta ifall du inte ger kärleken en chans.
Lita på dina känslor. Gör slag i saken. Visa dina känslor.
Camilla Laine
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar