En klients berättelse

Nedan får ni ta del av en ung kvinnas berättelse om hur hon kom till Krisjouren för unga. Även om vägen var lång för att få hjälp med ångesten mår kvinnan i denna dag mycket bättre och jag är tacksam som krisarbetare att ha fått ta del av hennes livshistoria.

Carmela Lindroos

"Vårvintern 2009 hade jag mått dåligt redan en längre tid. Jag hade svårt att sätta fingret på vad det riktigt var som var fel med mig. Jag hade en ganska obalanserad tid i mitt liv bakom mig och jag tyckte att allt borde börja gå mot det bättre och kunde inte förstå varför jag psykiskt började må sämre än någonsin tidigare. Jag hade svårt att prata med någon om mina problem och höll alla tankar och känslor för mig själv. Vanligtvis brukar jag vara öppen och ärlig för de som står mig närmast. Jag visste inte vart jag skulle vända mig med mina problem. Jag provade med skolhälsovårdaren i min dåvarande skola men hon råkade aldrig ha några tider då jag var där. Jag beslöt mig för att vänta att mitt illamående skulle gå över av sig själv.

Mitt mående försämrades alltefter att månaderna gick. Jag hade svårt att klara av vardagen på ett ”normalt” vis.  Jag led av ofta återkommande panikattacker och inombords kändes det mest tomt och dött. Ingenting väckte några känslor hos mig längre, allt kändes meningslöst.

I augusti samma år var det dags för mig att börja i en ny skola. Eftersom skolan var ny var det mycket svårt för mig att vistas då där inte fanns någonting bekant och tryggt. Mina panikattacker kom ofta då jag måste utsätta mig för en ny situation eller vistas på en ny plats. Byggnaden och alla de nya människorna kändes skrämmande och den mest framträdande känslan jag i efterhand kan framkalla av tiden där kan bara beskrivas med ett ord: ångest.

På grund av det här började jag skolka allt oftare. Jag hade en god vän till mig på samma klass som jag och hon började märka att allt inte stod rätt till då jag hittade på allt konstigare ursäkter varför ja inte kunde delta i föreläsningar osv. Jag berättade till slut för henne om mina problem och hon erbjöd sig att hjälpa mig att få hjälp. Det var väldigt viktigt för mig då mina krafter kändes som totalt bortblåsta. Jag hade ingen ork eller tro på att jag skulle kunna bli en hel, fungerande människa igen. Vi försökte få hjälp från olika håll men överallt blev det back, för långa köer, ingen remiss o.s.v. Den enda hjälp som erbjöds mig var medicin. Läkaren sade att de var den enda hjälp som fanns att få för mig just då eller så kunde jag alltid vänta ett halvt år för att få gå någonstans och prata. I den situationen jag befann mig i skulle det ha kunnat vara försent efter ett halvt år. Ingen uppföljning för hur medicinen påverkade mig trots att den kunde ha allvarliga biverkningar var heller aktuell. Jag klarade inte längre av att vare sig jobba eller gå i skolan. Det kändes oöverkomligt att gå någonstans utanför mitt hem.

Min vän fick reda på att det fanns ett ställe som hette Krisjouren för unga i Sörnäs och att man inte behövde remiss för att få gå dit. Vi beslöt oss för att prova. Jag skickade ett mail och sedan fick jag genast min första tid inbokad. Det var oerhört viktigt för mig att någon äntligen ville och kunde ta emot mig och hjälpa mig. Det kändes tryggt att någon satte sig in i min situation och kunde följa med hur jag mådde och hur medicinen påverkade mig.

Här har jag lärt mig leva med mina panikattacker, hur jag skall handskas med dem och också lärt mig se på mig själv på ett mycket hälsosammare sätt än tidigare. Det känns tryggt att veta jag aldrig blir ensam ifall någonting skulle gå snett i mitt liv igen. Nu vet ja genast vart jag kan vända mig och jag kan vara säker på att jag får den hjälp jag behöver för att komma på fötter. Idag kan jag jobba och studera igen, helt enkelt leva ett normalt liv. För det kan jag tacka Krisjouren för unga för allt stöd och all hjälp jag har fått. Jag vet med egen erfarenhet hur viktigt det är att sådan hjälp finns att få.  På eget modersmål. Också utan remiss eller pengar."

Kvinna, 22 år