Gästbloggare bloggar

Vi har fått en text av en ung kvinna som denna gång gästbloggar på Krisjouren för ungas blogg. Här kan ni ta del av hennes text, och med det samma önskar vi alla en trevlig helg!

En kroppslig klagan

Jag har tydligen för mycket pågång. Igen. För min kropp klagar.

Jag borde ju vara tacksam för en kropp som så tydligt utrycker sitt missnöje över mitt sinnelag, men för det mesta känns det som att den bara gör allt så mycket svårare. Jag kan inte stanna nu. Det bara går inte. Jag vet att du, kära kropp, vill att jag skall varva ner, vila lite, slappna av. Men just nu kan jag inte. Det är för mycket going on. Försök nu bara hänga med och inte orsaka så mycket problem på vägen, okej?

Få av mina psykosomatiska symptom syns utåt. Men de känns, hela tiden. Sådär som kliande, sårigt hårbotten. Eller exem i armvecket. Eller nageltrång. Jag får tics, elohiiri, i mitt vänstra ögas nedre ögonlock. Jag får en stickande känsla på magen, vid midjan, blir rädd att jag får bältros. Jag får ofrivilliga skakningar och torra läppar. Jag tappar hår och aptiten. Jag har intimproblem. Jag får muskelvärk, speciellt i ryggen, axlarna och nacken, för jag går omkring och spänner dem hela tiden, spänner, spänner. Ibland orsakar det spänningshuvudvärk, som urartar i migrän. Då får min kropp äntligen som den vill. Jag blir tvungen att bara ligga ner, helt tyst och orörlig. Inte göra någonting alls. Det är enda sättet min kropp kan försvara sig mot den psykiska press jag lägger på den. Den paralyserar mig.

Just nu upplever jag många, men inte alla, av de psykosomatiska symptom som jag har blivit van vid, kan känna igen. Jag vet att om jag inte stannar upp snart kommer min kropp att göra det för mig. Okontrollerat, otrevligt, ovänligt. Den hämnas med samma styrka som jag utnyttjar den. Och ändå. Går jag på utan hänsyn. För vad skall man göra när man har skyldigheter? Mot andra och mot sig själv. Saker som måste bli gjorda, som kräver att det finns en kropp som gör dem.

Vi gör en kompromiss. Jag dricker inte kaffe för att tvinga dig till vakenhet när du vill vila. Jag går ut och andas djupa andetag av den friska luften. Jag sover så mycket jag kan. Smörjer in dig där det kliar. Kan du i gengäld ge näring åt min hjärna, som är mitt främsta arbetsverktyg? Och uthållighet åt mina ben som tar mig från plats till plats? Ta emot den mat jag lägger i dig och omvandla den till bränsle? Skulle det vara okej? Okej?

- Minerva