Konsten att bemöta andra

Att lyssna och vara öppen, utan att ha färdiga svarsalternativ eller ständig analysering av den andras utsago är inte alltid lätt. Man kan öva på att se den andra som ett ekollon; i alla finns mera än det syns utåt. Ett ekollon ser värdelöst och anspråkslöst ut, men i ekollonet finns en inbyggd potential till att växa till en stadig ek, med starka rötter.

Första intrycket av andra får man bara en enda gång. När vi träffar personer gör vi snabbt en bild av hurudana de är. Denna bild bygger ofta mycket på våra förhandsinställningar och mindre på vad den nya bekantskapen verkligen förmedlar.  Människan har en tendens att se det den tror på. Man tänker ofta att man har rätt och håller starkt fast vid denna tanke.

Det är lätt att gå efter stereotyper och dra slutsatser men hur ofta går de fel? Det kan gå att bearbeta bort vissa stereotypiska tankar även om vi samtidigt, till en viss grad är fängslade av dem. Vilket i och för sig inte är så konstigt om man tänker på att vi redan som barn t.ex. blir lärda hur vi som pojkar och flickor förväntas vara och agera. Man kan fundera över varför vi känner behov av denna systematisering där förenklade föreställningar bildar vissa grupperingar? Kontroll? Rädsla? Eller kanske helt enkelt ett system som stöder oss att känna igen och förstå saker och ting bättre? Det är naturligt att anamma dessa enformiga begrepp, bland annat för att inte hamna utanför en grupp eller ett samhälle. Vi lever i ett starkt individualiserat samhälle där människan visar sitt behov av den andra mindre än någonsin.     

Människans psyke, språk och kropp är i samma system. Det hur vi gestaltar omvärlden beror på om vi reagerar starkast genom hörsel, syn eller känselsinnet. Det formar också det hur vi lär oss, uppfattar saker och hur vi använder vårt språk. Ju mera vi använder alla sinnen, desto lättare har vi t.ex. att lära oss nya saker. Vet du vad som är ditt starkaste sinne? Om du t.ex. tycker det är viktigast att ”höra tydligt” vad en förläsare säger, använder rytmer i uttalet, berättar historier och tycker om att prata inför publik, kanske ditt hörselsinne är starkast. Ifall du ofta beskriver händelseförloppet i ”hur det såg ut”, kanske ditt sätt att gestalta omvärlden sker starkast via synsinnet? Ifall du tycker om att genast ta itu med saker, vill ha egen uppfattning om det skedda kanske förnimmer du världen via ”att göra/känna på”.

Olika personer som gestaltar omvärlden via olika sinnen och kan ge totalt olika innebörd för t.ex. musik. För den som ”hör” kan det vara ”rösten” som gäller, för den som ”ser” kan musiken innebära inre bilder och för den som känner efter kan det vara ”känslan” i musiken. Ett ord kan få totalt olika innebörd beroende på hur var och en upplever ordet.

Det är lättare att komma i kontakt med någon ifall man känner igen hur någon gestaltar sin omvärld. Det får man reda på bara genom att vara lyhörd. Men man kan aldrig fullständigt veta vad och hur någon tänker, känner eller vilka erfarenheter man bygger sina upplevelser på – för då måste man ju uppleva världen exakt som den andre – det kan ingen.

Genom att acceptera varandras särdrag och olikheter och fundera kring hur denna person kunde berika och lära en samt vad man kunde ta med i sin tankevärld – då lär man sig samtidigt att se positivt på andra människor.

Nästa gång du harmas över någon, fundera vad hon/han har att ge dig? Finns det något i honom/henne som är vackert, som du kunde uppskatta, värdera och se på ett finare sätt.

Camilla Laine och Hanni Erkkilä